Datasets:

folkopinion

/

government-interpellation-qa-swedish

like 2

Follow

Folkopinion 3

Vad avser statsrådet att göra för att snabba på regeringens behandling av de ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon som nu väntar på beslut?

Det är anmärkningsvärt att statsrådet står här och talar om att tidigare regeringar har stängt ned den svenska kärnkraften när vi båda vet mycket väl att den har stängts ned på grund av ekonomiska villkor i de bolag som drivit kärnkraften - däribland statliga Vattenfall. Jag vet inte hur många gånger både ordförande och vd i Vattenfall har upprepat varför man stängde ned. Det är dock inte den debatten vi ska ha nu. Även om jag förstår att statsrådet hela tiden vill leda in detta på kärnkraften är det inte det vi ska debattera nu, utan det är vindkraften. Det är ingen som ifrågasätter att det handlar om komplexa frågor och svåra beslut när det kommer till den havsbaserade vindkraften. Särskilt komplicerat blir det förstås om man ställer dessa energislag mot varandra och kanske i grunden inte har den positiva ingång till vindkraften som behövs för att man ska våga fatta de beslut som också behövs. Trots vetskapen om att Sverige behöver bygga ut sin elförsörjning har man inte kommit till skott i de här frågorna. Statsrådet säger att man måste göra överväganden på Regeringskansliet och väga intressen mot varandra, och det är ingen som ifrågasätter det. Men vad gäller de tre parker i Kattegatt som det finns ansökningar om har man ju fått underlag från länsstyrelsen där just dessa överväganden görs. Underlag finns vad gäller sjöfarten, yrkesfisket, försvaret och naturmiljön, och länsstyrelsen har landat i ett förslag till beslut. Självklart ska regeringen sätta sig in i detta för att kunna fatta ett beslut, men det ska inte behöva ta år att göra det; det ska på sin höjd behöva ta ett par månader. Jag väntar alltså med spänning på att de här besluten kommer, för vi behöver elen från den havsbaserade vindkraften. Den kan vi få här och nu, medan kärnkraften faktiskt ligger långt borta.

När kan beslut väntas för de tre projekt i Kattegatt som just nu ligger på regeringens bord?

Det är anmärkningsvärt att statsrådet står här och talar om att tidigare regeringar har stängt ned den svenska kärnkraften när vi båda vet mycket väl att den har stängts ned på grund av ekonomiska villkor i de bolag som drivit kärnkraften - däribland statliga Vattenfall. Jag vet inte hur många gånger både ordförande och vd i Vattenfall har upprepat varför man stängde ned. Det är dock inte den debatten vi ska ha nu. Även om jag förstår att statsrådet hela tiden vill leda in detta på kärnkraften är det inte det vi ska debattera nu, utan det är vindkraften. Det är ingen som ifrågasätter att det handlar om komplexa frågor och svåra beslut när det kommer till den havsbaserade vindkraften. Särskilt komplicerat blir det förstås om man ställer dessa energislag mot varandra och kanske i grunden inte har den positiva ingång till vindkraften som behövs för att man ska våga fatta de beslut som också behövs. Trots vetskapen om att Sverige behöver bygga ut sin elförsörjning har man inte kommit till skott i de här frågorna. Statsrådet säger att man måste göra överväganden på Regeringskansliet och väga intressen mot varandra, och det är ingen som ifrågasätter det. Men vad gäller de tre parker i Kattegatt som det finns ansökningar om har man ju fått underlag från länsstyrelsen där just dessa överväganden görs. Underlag finns vad gäller sjöfarten, yrkesfisket, försvaret och naturmiljön, och länsstyrelsen har landat i ett förslag till beslut. Självklart ska regeringen sätta sig in i detta för att kunna fatta ett beslut, men det ska inte behöva ta år att göra det; det ska på sin höjd behöva ta ett par månader. Jag väntar alltså med spänning på att de här besluten kommer, för vi behöver elen från den havsbaserade vindkraften. Den kan vi få här och nu, medan kärnkraften faktiskt ligger långt borta.

Avser statsrådet att ta initiativ för att få till stånd en snabbare tillståndsprocess för etablering av ny vindkraft i Sverige?

Jag är benägen att tro att inte heller ledamoten Bergenblock kan välja vilket intresse som ska ställas åt sidan. Om man är angelägen att få ett beslut nu behöver man avstå från den rättssäkra process som Sverige har som princip. Det vore därför väldigt intressant att höra, om man vill ha ett beslut nu, vilket intresse det är som ledamoten Bergenblock vill ställa åt sidan. Är det Sveriges förmåga att försvara sig? Är det kulturmiljöintressena? Vad är det som ska ställas åt sidan för att detta beslut inte ska beredas i enlighet med de processer som finns i Regeringskansliet? Det finns mycket att säga om energipolitiken. Och om man vill tala om hur olika politiker och företrädare har uttalat sig kan man självklart göra det med den person som det gäller. Jag som politiker har kandiderat till riksdagen på parollen: Vi behöver både vindkraft och kärnkraft för att klara av omställningen. Jag är väldigt glad över att vi i regeringsunderlaget i Tidöavtalet kom överens om att vi behöver bedriva en smart energipolitik, en mycket smartare energipolitik än vad tidigare regeringar och regeringsunderlag har bedrivit, genom att bygga jämna spelregler och låta alla energislag konkurrera på lika villkor. Då inkluderar det även att man bär sina kostnader. På samma sätt som man kräver att de som ska bygga kärnkraft i Sverige ska ta enorma investeringsbeslut och våga göra det behöver man kräva att även de som bygger vindkraft ska fatta dessa beslut på en jämn spelplan. Då innebär det att man bär alla kostnader och att inte staten betalar för kabeln. Det handlar om att bygga jämna spelregler och låta alla aktörer som vill bygga energi i Sverige helt enkelt göra det på lika villkor. Det kan vara så att man tror att det enda fossilfria energislag som går att bygga ut på ett snabbt sätt är vindkraften. Då kanske man, som tidigare ministrar med ansvar för dessa frågor, sitter och tittar på tv-serier som Chernobyl och utifrån dem har sin bild av hur kärnkraften ser ut. Men det stämmer inte överens med verkligheten. Det stämmer definitivt inte överens med den utveckling som har skett med kärnkraften i världen. Där har det forskats enormt mycket, och det har investerats enormt mycket. Det är delvis av den anledningen att man har insett att vi måste ha planerbar elproduktion för att klara av en enorm omställning som Sverige och hela världen ska gå igenom. Och den kräver väldigt mycket mer el. Den kräver att vi faktiskt mer än dubblar vår produktion de kommande tio åren. Ser man till detta kan man självklart reflektera över att vindkraft och kärnkraft står för ungefär lika mycket produktion i Sverige. Men det är av den självklara anledningen att tidigare regeringar med stöd av partier som Centerpartiet har stängt ned kärnkraft i Sverige - stängt ned fungerande fossilfri produktion och bidragit till att skapa ett skört energisystem som gör Sverige än mer sårbart i ett väldigt svårt läge. Jag delar helt bilden av att den fantastiska vattenkraften är ett enormt bidrag till svensk produktion, och det är otroligt att vi har den tillgänglig. Men utöver den behöver vi mycket mer för att klara av det läge som vi är i, och då behöver vi bygga ut både vindkraft och kärnkraft. Det är vad denna regering arbetar hårt med. Det gör vi bland annat genom de längre processerna, som att hantera utredningar. Men vi gör det också genom att tillskjuta medel, konkreta kronor, till Regeringskansliet för att man på det allra snabbaste sättet och på det allra mest effektiva och rättssäkra sättet ska kunna hantera dessa frågor framöver.

Vad avser statsrådet att göra för att snabba på regeringens behandling av de ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon som nu väntar på beslut?

Jag är benägen att tro att inte heller ledamoten Bergenblock kan välja vilket intresse som ska ställas åt sidan. Om man är angelägen att få ett beslut nu behöver man avstå från den rättssäkra process som Sverige har som princip. Det vore därför väldigt intressant att höra, om man vill ha ett beslut nu, vilket intresse det är som ledamoten Bergenblock vill ställa åt sidan. Är det Sveriges förmåga att försvara sig? Är det kulturmiljöintressena? Vad är det som ska ställas åt sidan för att detta beslut inte ska beredas i enlighet med de processer som finns i Regeringskansliet? Det finns mycket att säga om energipolitiken. Och om man vill tala om hur olika politiker och företrädare har uttalat sig kan man självklart göra det med den person som det gäller. Jag som politiker har kandiderat till riksdagen på parollen: Vi behöver både vindkraft och kärnkraft för att klara av omställningen. Jag är väldigt glad över att vi i regeringsunderlaget i Tidöavtalet kom överens om att vi behöver bedriva en smart energipolitik, en mycket smartare energipolitik än vad tidigare regeringar och regeringsunderlag har bedrivit, genom att bygga jämna spelregler och låta alla energislag konkurrera på lika villkor. Då inkluderar det även att man bär sina kostnader. På samma sätt som man kräver att de som ska bygga kärnkraft i Sverige ska ta enorma investeringsbeslut och våga göra det behöver man kräva att även de som bygger vindkraft ska fatta dessa beslut på en jämn spelplan. Då innebär det att man bär alla kostnader och att inte staten betalar för kabeln. Det handlar om att bygga jämna spelregler och låta alla aktörer som vill bygga energi i Sverige helt enkelt göra det på lika villkor. Det kan vara så att man tror att det enda fossilfria energislag som går att bygga ut på ett snabbt sätt är vindkraften. Då kanske man, som tidigare ministrar med ansvar för dessa frågor, sitter och tittar på tv-serier som Chernobyl och utifrån dem har sin bild av hur kärnkraften ser ut. Men det stämmer inte överens med verkligheten. Det stämmer definitivt inte överens med den utveckling som har skett med kärnkraften i världen. Där har det forskats enormt mycket, och det har investerats enormt mycket. Det är delvis av den anledningen att man har insett att vi måste ha planerbar elproduktion för att klara av en enorm omställning som Sverige och hela världen ska gå igenom. Och den kräver väldigt mycket mer el. Den kräver att vi faktiskt mer än dubblar vår produktion de kommande tio åren. Ser man till detta kan man självklart reflektera över att vindkraft och kärnkraft står för ungefär lika mycket produktion i Sverige. Men det är av den självklara anledningen att tidigare regeringar med stöd av partier som Centerpartiet har stängt ned kärnkraft i Sverige - stängt ned fungerande fossilfri produktion och bidragit till att skapa ett skört energisystem som gör Sverige än mer sårbart i ett väldigt svårt läge. Jag delar helt bilden av att den fantastiska vattenkraften är ett enormt bidrag till svensk produktion, och det är otroligt att vi har den tillgänglig. Men utöver den behöver vi mycket mer för att klara av det läge som vi är i, och då behöver vi bygga ut både vindkraft och kärnkraft. Det är vad denna regering arbetar hårt med. Det gör vi bland annat genom de längre processerna, som att hantera utredningar. Men vi gör det också genom att tillskjuta medel, konkreta kronor, till Regeringskansliet för att man på det allra snabbaste sättet och på det allra mest effektiva och rättssäkra sättet ska kunna hantera dessa frågor framöver.

När kan beslut väntas för de tre projekt i Kattegatt som just nu ligger på regeringens bord?

Jag är benägen att tro att inte heller ledamoten Bergenblock kan välja vilket intresse som ska ställas åt sidan. Om man är angelägen att få ett beslut nu behöver man avstå från den rättssäkra process som Sverige har som princip. Det vore därför väldigt intressant att höra, om man vill ha ett beslut nu, vilket intresse det är som ledamoten Bergenblock vill ställa åt sidan. Är det Sveriges förmåga att försvara sig? Är det kulturmiljöintressena? Vad är det som ska ställas åt sidan för att detta beslut inte ska beredas i enlighet med de processer som finns i Regeringskansliet? Det finns mycket att säga om energipolitiken. Och om man vill tala om hur olika politiker och företrädare har uttalat sig kan man självklart göra det med den person som det gäller. Jag som politiker har kandiderat till riksdagen på parollen: Vi behöver både vindkraft och kärnkraft för att klara av omställningen. Jag är väldigt glad över att vi i regeringsunderlaget i Tidöavtalet kom överens om att vi behöver bedriva en smart energipolitik, en mycket smartare energipolitik än vad tidigare regeringar och regeringsunderlag har bedrivit, genom att bygga jämna spelregler och låta alla energislag konkurrera på lika villkor. Då inkluderar det även att man bär sina kostnader. På samma sätt som man kräver att de som ska bygga kärnkraft i Sverige ska ta enorma investeringsbeslut och våga göra det behöver man kräva att även de som bygger vindkraft ska fatta dessa beslut på en jämn spelplan. Då innebär det att man bär alla kostnader och att inte staten betalar för kabeln. Det handlar om att bygga jämna spelregler och låta alla aktörer som vill bygga energi i Sverige helt enkelt göra det på lika villkor. Det kan vara så att man tror att det enda fossilfria energislag som går att bygga ut på ett snabbt sätt är vindkraften. Då kanske man, som tidigare ministrar med ansvar för dessa frågor, sitter och tittar på tv-serier som Chernobyl och utifrån dem har sin bild av hur kärnkraften ser ut. Men det stämmer inte överens med verkligheten. Det stämmer definitivt inte överens med den utveckling som har skett med kärnkraften i världen. Där har det forskats enormt mycket, och det har investerats enormt mycket. Det är delvis av den anledningen att man har insett att vi måste ha planerbar elproduktion för att klara av en enorm omställning som Sverige och hela världen ska gå igenom. Och den kräver väldigt mycket mer el. Den kräver att vi faktiskt mer än dubblar vår produktion de kommande tio åren. Ser man till detta kan man självklart reflektera över att vindkraft och kärnkraft står för ungefär lika mycket produktion i Sverige. Men det är av den självklara anledningen att tidigare regeringar med stöd av partier som Centerpartiet har stängt ned kärnkraft i Sverige - stängt ned fungerande fossilfri produktion och bidragit till att skapa ett skört energisystem som gör Sverige än mer sårbart i ett väldigt svårt läge. Jag delar helt bilden av att den fantastiska vattenkraften är ett enormt bidrag till svensk produktion, och det är otroligt att vi har den tillgänglig. Men utöver den behöver vi mycket mer för att klara av det läge som vi är i, och då behöver vi bygga ut både vindkraft och kärnkraft. Det är vad denna regering arbetar hårt med. Det gör vi bland annat genom de längre processerna, som att hantera utredningar. Men vi gör det också genom att tillskjuta medel, konkreta kronor, till Regeringskansliet för att man på det allra snabbaste sättet och på det allra mest effektiva och rättssäkra sättet ska kunna hantera dessa frågor framöver.

Avser statsrådet att ta initiativ för att få till stånd en snabbare tillståndsprocess för etablering av ny vindkraft i Sverige?

Statsrådet säger att det är viktigt att inte välja en favorit. Likväl är det precis det som Tidöpartierna har gjort. De har valt en favorit i form av kärnkraften, och de har under hela den förra mandatperioden och under valrörelsen bedrivit en form av kulturkrig mot vindkraften. Det är ändå så att vindkraften, och framför allt den havsbaserade vindkraften, är den energikälla som i närtid kan ge oss ett stort tillskott av ny elenergi i Sverige. Vi behöver det, precis som statsrådet har varit inne på. Vi behöver bygga ut den svenska elförsörjningen. Men det enda beslut som hittills har fattats av regeringen vad gäller vindkraften har varit att ta bort uppdraget till Svenska kraftnät om att bygga ut de nödvändiga anslutningarna för att koppla på vindkraften på transmissionsnätet. Problemet är inte principen om vem som ska stå för kostnaden - det kan man alltid diskutera, och jag vet att det är regeringens utgångspunkt - utan problemet är att regeringen skapar oklarhet kring om man som företag inom energibranschen kan lita på den svenska staten eller inte. Och det kan man inte när regeringen tar bort de långsiktiga spelreglerna som har gällt sedan 2016. Att ändra de ekonomiska förutsättningarna från en dag till nästa är både oansvarigt och osmart därför att det kan leda till att företag drar sig för att göra de nödvändiga investeringar som behövs eller att man inte får in nya aktörer som genomför utbyggnad av den havsbaserade vindkraften. Det som behövs är stabila och förutsägbara processer. Men det är inte det som regeringen har skapat. Nu när verkligheten ändå har börjat komma i kapp regeringen har tongångarna också börjat ändras en del. Inte minst har ministerns departementschef Ebba Busch gjort en politisk saltomortal där hon gått från att säga att man ska sätta stopp för dessa stålskogar av vindkraft till att nu påstå att hon alltid har varit positiv till en utbyggnad av vindkraften. Det kanske inte är så förtroendeingivande, men det är givetvis positivt så länge det håller i sig. Regeringens grundläggande skepsis till vindkraften återfinns dock även i det svar som klimat- och miljöministern ger på min interpellation. Uttrycket om att havsbaserad vindkraft bara är ett komplement till kärnkraften visar att statsrådet och regeringen inte har följt med i utvecklingen under 2000-talet. Vindkraften stod förra året för 20 procent av den svenska elförsörjningen. Kärnkraften stod för 29 procent. Ska man säga någonting om komplement är det väl att både vindkraften och kärnkraften i så fall är komplement till vattenkraften som faktiskt är vår enda planerbara och stora energikälla i detta land. Av dessa tre källor är det bara vindkraften som har en stor potential att växa under de kommande fem tio åren. Och det kan gå snabbt om regeringen förmår fatta de beslut som behövs bland annat kring de tre stora projekten i Kattegatt. De har utretts under lång tid. Utredningarna är färdiga, och de tar upp alla aspekter som behövs för att regeringen nu ska kunna göra en samlad bedömning, väga intressen mot varandra, fastställa villkor och gå till beslut. Men tänker regeringen göra det, och när tänker man i så fall göra det? Av de svar som jag har fått hittills får jag mer känslan av att det inte är så särskilt bråttom. Det talas om utredningen om effektivare tillståndsprocesser som kommer att ta tid att göra. Det är bra. Men det talas också om utredningen från Havs- och vattenmyndigheten, och det är också bra. Men vi behöver ett beslut om projekt så att de kan sätta igång och byggas i nutid. När kommer detta?

Vad avser statsrådet att göra för att snabba på regeringens behandling av de ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon som nu väntar på beslut?

Statsrådet säger att det är viktigt att inte välja en favorit. Likväl är det precis det som Tidöpartierna har gjort. De har valt en favorit i form av kärnkraften, och de har under hela den förra mandatperioden och under valrörelsen bedrivit en form av kulturkrig mot vindkraften. Det är ändå så att vindkraften, och framför allt den havsbaserade vindkraften, är den energikälla som i närtid kan ge oss ett stort tillskott av ny elenergi i Sverige. Vi behöver det, precis som statsrådet har varit inne på. Vi behöver bygga ut den svenska elförsörjningen. Men det enda beslut som hittills har fattats av regeringen vad gäller vindkraften har varit att ta bort uppdraget till Svenska kraftnät om att bygga ut de nödvändiga anslutningarna för att koppla på vindkraften på transmissionsnätet. Problemet är inte principen om vem som ska stå för kostnaden - det kan man alltid diskutera, och jag vet att det är regeringens utgångspunkt - utan problemet är att regeringen skapar oklarhet kring om man som företag inom energibranschen kan lita på den svenska staten eller inte. Och det kan man inte när regeringen tar bort de långsiktiga spelreglerna som har gällt sedan 2016. Att ändra de ekonomiska förutsättningarna från en dag till nästa är både oansvarigt och osmart därför att det kan leda till att företag drar sig för att göra de nödvändiga investeringar som behövs eller att man inte får in nya aktörer som genomför utbyggnad av den havsbaserade vindkraften. Det som behövs är stabila och förutsägbara processer. Men det är inte det som regeringen har skapat. Nu när verkligheten ändå har börjat komma i kapp regeringen har tongångarna också börjat ändras en del. Inte minst har ministerns departementschef Ebba Busch gjort en politisk saltomortal där hon gått från att säga att man ska sätta stopp för dessa stålskogar av vindkraft till att nu påstå att hon alltid har varit positiv till en utbyggnad av vindkraften. Det kanske inte är så förtroendeingivande, men det är givetvis positivt så länge det håller i sig. Regeringens grundläggande skepsis till vindkraften återfinns dock även i det svar som klimat- och miljöministern ger på min interpellation. Uttrycket om att havsbaserad vindkraft bara är ett komplement till kärnkraften visar att statsrådet och regeringen inte har följt med i utvecklingen under 2000-talet. Vindkraften stod förra året för 20 procent av den svenska elförsörjningen. Kärnkraften stod för 29 procent. Ska man säga någonting om komplement är det väl att både vindkraften och kärnkraften i så fall är komplement till vattenkraften som faktiskt är vår enda planerbara och stora energikälla i detta land. Av dessa tre källor är det bara vindkraften som har en stor potential att växa under de kommande fem tio åren. Och det kan gå snabbt om regeringen förmår fatta de beslut som behövs bland annat kring de tre stora projekten i Kattegatt. De har utretts under lång tid. Utredningarna är färdiga, och de tar upp alla aspekter som behövs för att regeringen nu ska kunna göra en samlad bedömning, väga intressen mot varandra, fastställa villkor och gå till beslut. Men tänker regeringen göra det, och när tänker man i så fall göra det? Av de svar som jag har fått hittills får jag mer känslan av att det inte är så särskilt bråttom. Det talas om utredningen om effektivare tillståndsprocesser som kommer att ta tid att göra. Det är bra. Men det talas också om utredningen från Havs- och vattenmyndigheten, och det är också bra. Men vi behöver ett beslut om projekt så att de kan sätta igång och byggas i nutid. När kommer detta?

När kan beslut väntas för de tre projekt i Kattegatt som just nu ligger på regeringens bord?

Statsrådet säger att det är viktigt att inte välja en favorit. Likväl är det precis det som Tidöpartierna har gjort. De har valt en favorit i form av kärnkraften, och de har under hela den förra mandatperioden och under valrörelsen bedrivit en form av kulturkrig mot vindkraften. Det är ändå så att vindkraften, och framför allt den havsbaserade vindkraften, är den energikälla som i närtid kan ge oss ett stort tillskott av ny elenergi i Sverige. Vi behöver det, precis som statsrådet har varit inne på. Vi behöver bygga ut den svenska elförsörjningen. Men det enda beslut som hittills har fattats av regeringen vad gäller vindkraften har varit att ta bort uppdraget till Svenska kraftnät om att bygga ut de nödvändiga anslutningarna för att koppla på vindkraften på transmissionsnätet. Problemet är inte principen om vem som ska stå för kostnaden - det kan man alltid diskutera, och jag vet att det är regeringens utgångspunkt - utan problemet är att regeringen skapar oklarhet kring om man som företag inom energibranschen kan lita på den svenska staten eller inte. Och det kan man inte när regeringen tar bort de långsiktiga spelreglerna som har gällt sedan 2016. Att ändra de ekonomiska förutsättningarna från en dag till nästa är både oansvarigt och osmart därför att det kan leda till att företag drar sig för att göra de nödvändiga investeringar som behövs eller att man inte får in nya aktörer som genomför utbyggnad av den havsbaserade vindkraften. Det som behövs är stabila och förutsägbara processer. Men det är inte det som regeringen har skapat. Nu när verkligheten ändå har börjat komma i kapp regeringen har tongångarna också börjat ändras en del. Inte minst har ministerns departementschef Ebba Busch gjort en politisk saltomortal där hon gått från att säga att man ska sätta stopp för dessa stålskogar av vindkraft till att nu påstå att hon alltid har varit positiv till en utbyggnad av vindkraften. Det kanske inte är så förtroendeingivande, men det är givetvis positivt så länge det håller i sig. Regeringens grundläggande skepsis till vindkraften återfinns dock även i det svar som klimat- och miljöministern ger på min interpellation. Uttrycket om att havsbaserad vindkraft bara är ett komplement till kärnkraften visar att statsrådet och regeringen inte har följt med i utvecklingen under 2000-talet. Vindkraften stod förra året för 20 procent av den svenska elförsörjningen. Kärnkraften stod för 29 procent. Ska man säga någonting om komplement är det väl att både vindkraften och kärnkraften i så fall är komplement till vattenkraften som faktiskt är vår enda planerbara och stora energikälla i detta land. Av dessa tre källor är det bara vindkraften som har en stor potential att växa under de kommande fem tio åren. Och det kan gå snabbt om regeringen förmår fatta de beslut som behövs bland annat kring de tre stora projekten i Kattegatt. De har utretts under lång tid. Utredningarna är färdiga, och de tar upp alla aspekter som behövs för att regeringen nu ska kunna göra en samlad bedömning, väga intressen mot varandra, fastställa villkor och gå till beslut. Men tänker regeringen göra det, och när tänker man i så fall göra det? Av de svar som jag har fått hittills får jag mer känslan av att det inte är så särskilt bråttom. Det talas om utredningen om effektivare tillståndsprocesser som kommer att ta tid att göra. Det är bra. Men det talas också om utredningen från Havs- och vattenmyndigheten, och det är också bra. Men vi behöver ett beslut om projekt så att de kan sätta igång och byggas i nutid. När kommer detta?

Avser statsrådet att ta initiativ för att få till stånd en snabbare tillståndsprocess för etablering av ny vindkraft i Sverige?

Vi har en ny regering. Jag tror att det räcker med att slå upp tidningen för att se hur regeringen under mitt och de andra statsrådens ansvar väljer att hantera den svenska energiproduktionen och det svenska energisystemet. Det är en större fråga, som var väl uppmärksammad under valrörelsen och det med rätta. Att vi diskuterar denna fråga så flitigt är en konsekvens av det läge som Sverige har haft och där vi, precis som ledamoten Bergenblock lyfter fram, har kunnat exportera mycket energi och hjälpa våra grannländer men där vi även har haft stora svårigheter att få ihop vårt eget system.Det är en intressant teknisk fråga hur det kan komma sig att man kan ha brist trots att man har ett överflöd och kan exportera. Det handlar om att vi inte har haft ett stabilt och robust system. För att ha det måste man kunna planera sin tillgång, och det kan man inte med kraftslag som exempelvis vindkraft eller solkraft. Men det kan man med exempelvis kärnkraft.Detta är ett problem som regeringen vill och kommer att hantera genom att se över hur kärnkraften hanteras i Sverige och helt enkelt förändra det synsätt vi har, där tidigare regeringar har favoriserat olika energislag. Man kan, fru talman, jämföra det med att säga att man hejar på ett fotbollslag och sedan hanterar energisystemet på samma sätt och säga att man har vindkraften som favorit.Så väljer inte den här regeringen att hantera energipolitiken. Den är långt viktigare än att välja en favorit och sedan stå kvar i det hörnet oavsett läge. Det gäller att anpassa sig efter den verklighet som vi står inför. Det är, precis som ledamoten Bergenblock lyfter upp, en verklighet där vi har ett stort energibehov. Vi har ett stort behov av specifikt el, för att klara av inte bara ett stabilt energisystem utan också den fundamentalt viktiga omställning som Sverige just nu går igenom.I den här regeringen har vi på många sätt hanterat energipolitiken annorlunda. Det handlar delvis om att se över den diskriminering, som man kan kalla det, av kärnkraften som under många år har pågått på grund av många partier, däribland Centerpartiet. Men det handlar också exempelvis om hur vi hanterar vår havsbaserade vindkraft. Detta kan handla om de utredningar som faktiskt är det som behöver ligga till grund för en ordentlig förändring av tillståndsprocesser och annat, så att vi framöver kan få mer pålitliga, långsiktigt stabila och också förutsägbara processer som också är i enlighet med det som EU ställer som krav på oss. Men det finns även mycket annat som man kan göra för att snabba på våra processer. Och där har denna regering bland annat ett nytt klimat- och näringslivsdepartement som kan ta ansvar för helheten och samordna dessa frågor som rör bland annat prövningar av havsbaserad vindkraft på ett klokare sätt. I denna samordning handläggs kontinentalsockelärendena och ärendena om den ekonomiska zonen av samma enhet numera. Det är ett typiskt exempel på hur denna regering arbetar för att förbättra dessa processer. Den 1 januari tillförde vi även resurser för att kunna hantera det utökade antalet ansökningar som har kommit. Denna regering har alltså skjutit till extra pengar - 10 miljoner - för att inom Regeringskansliet kunna hantera dessa frågor på ett bättre sätt. Detta är helt enkelt en konsekvens av att denna regering väljer att på ett ordentligt sätt ta ansvar för det sköra läge som vi är i avseende energipolitiken.

Vad avser statsrådet att göra för att snabba på regeringens behandling av de ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon som nu väntar på beslut?

Vi har en ny regering. Jag tror att det räcker med att slå upp tidningen för att se hur regeringen under mitt och de andra statsrådens ansvar väljer att hantera den svenska energiproduktionen och det svenska energisystemet. Det är en större fråga, som var väl uppmärksammad under valrörelsen och det med rätta. Att vi diskuterar denna fråga så flitigt är en konsekvens av det läge som Sverige har haft och där vi, precis som ledamoten Bergenblock lyfter fram, har kunnat exportera mycket energi och hjälpa våra grannländer men där vi även har haft stora svårigheter att få ihop vårt eget system.Det är en intressant teknisk fråga hur det kan komma sig att man kan ha brist trots att man har ett överflöd och kan exportera. Det handlar om att vi inte har haft ett stabilt och robust system. För att ha det måste man kunna planera sin tillgång, och det kan man inte med kraftslag som exempelvis vindkraft eller solkraft. Men det kan man med exempelvis kärnkraft.Detta är ett problem som regeringen vill och kommer att hantera genom att se över hur kärnkraften hanteras i Sverige och helt enkelt förändra det synsätt vi har, där tidigare regeringar har favoriserat olika energislag. Man kan, fru talman, jämföra det med att säga att man hejar på ett fotbollslag och sedan hanterar energisystemet på samma sätt och säga att man har vindkraften som favorit.Så väljer inte den här regeringen att hantera energipolitiken. Den är långt viktigare än att välja en favorit och sedan stå kvar i det hörnet oavsett läge. Det gäller att anpassa sig efter den verklighet som vi står inför. Det är, precis som ledamoten Bergenblock lyfter upp, en verklighet där vi har ett stort energibehov. Vi har ett stort behov av specifikt el, för att klara av inte bara ett stabilt energisystem utan också den fundamentalt viktiga omställning som Sverige just nu går igenom.I den här regeringen har vi på många sätt hanterat energipolitiken annorlunda. Det handlar delvis om att se över den diskriminering, som man kan kalla det, av kärnkraften som under många år har pågått på grund av många partier, däribland Centerpartiet. Men det handlar också exempelvis om hur vi hanterar vår havsbaserade vindkraft. Detta kan handla om de utredningar som faktiskt är det som behöver ligga till grund för en ordentlig förändring av tillståndsprocesser och annat, så att vi framöver kan få mer pålitliga, långsiktigt stabila och också förutsägbara processer som också är i enlighet med det som EU ställer som krav på oss. Men det finns även mycket annat som man kan göra för att snabba på våra processer. Och där har denna regering bland annat ett nytt klimat- och näringslivsdepartement som kan ta ansvar för helheten och samordna dessa frågor som rör bland annat prövningar av havsbaserad vindkraft på ett klokare sätt. I denna samordning handläggs kontinentalsockelärendena och ärendena om den ekonomiska zonen av samma enhet numera. Det är ett typiskt exempel på hur denna regering arbetar för att förbättra dessa processer. Den 1 januari tillförde vi även resurser för att kunna hantera det utökade antalet ansökningar som har kommit. Denna regering har alltså skjutit till extra pengar - 10 miljoner - för att inom Regeringskansliet kunna hantera dessa frågor på ett bättre sätt. Detta är helt enkelt en konsekvens av att denna regering väljer att på ett ordentligt sätt ta ansvar för det sköra läge som vi är i avseende energipolitiken.

När kan beslut väntas för de tre projekt i Kattegatt som just nu ligger på regeringens bord?

Vi har en ny regering. Jag tror att det räcker med att slå upp tidningen för att se hur regeringen under mitt och de andra statsrådens ansvar väljer att hantera den svenska energiproduktionen och det svenska energisystemet. Det är en större fråga, som var väl uppmärksammad under valrörelsen och det med rätta. Att vi diskuterar denna fråga så flitigt är en konsekvens av det läge som Sverige har haft och där vi, precis som ledamoten Bergenblock lyfter fram, har kunnat exportera mycket energi och hjälpa våra grannländer men där vi även har haft stora svårigheter att få ihop vårt eget system.Det är en intressant teknisk fråga hur det kan komma sig att man kan ha brist trots att man har ett överflöd och kan exportera. Det handlar om att vi inte har haft ett stabilt och robust system. För att ha det måste man kunna planera sin tillgång, och det kan man inte med kraftslag som exempelvis vindkraft eller solkraft. Men det kan man med exempelvis kärnkraft.Detta är ett problem som regeringen vill och kommer att hantera genom att se över hur kärnkraften hanteras i Sverige och helt enkelt förändra det synsätt vi har, där tidigare regeringar har favoriserat olika energislag. Man kan, fru talman, jämföra det med att säga att man hejar på ett fotbollslag och sedan hanterar energisystemet på samma sätt och säga att man har vindkraften som favorit.Så väljer inte den här regeringen att hantera energipolitiken. Den är långt viktigare än att välja en favorit och sedan stå kvar i det hörnet oavsett läge. Det gäller att anpassa sig efter den verklighet som vi står inför. Det är, precis som ledamoten Bergenblock lyfter upp, en verklighet där vi har ett stort energibehov. Vi har ett stort behov av specifikt el, för att klara av inte bara ett stabilt energisystem utan också den fundamentalt viktiga omställning som Sverige just nu går igenom.I den här regeringen har vi på många sätt hanterat energipolitiken annorlunda. Det handlar delvis om att se över den diskriminering, som man kan kalla det, av kärnkraften som under många år har pågått på grund av många partier, däribland Centerpartiet. Men det handlar också exempelvis om hur vi hanterar vår havsbaserade vindkraft. Detta kan handla om de utredningar som faktiskt är det som behöver ligga till grund för en ordentlig förändring av tillståndsprocesser och annat, så att vi framöver kan få mer pålitliga, långsiktigt stabila och också förutsägbara processer som också är i enlighet med det som EU ställer som krav på oss. Men det finns även mycket annat som man kan göra för att snabba på våra processer. Och där har denna regering bland annat ett nytt klimat- och näringslivsdepartement som kan ta ansvar för helheten och samordna dessa frågor som rör bland annat prövningar av havsbaserad vindkraft på ett klokare sätt. I denna samordning handläggs kontinentalsockelärendena och ärendena om den ekonomiska zonen av samma enhet numera. Det är ett typiskt exempel på hur denna regering arbetar för att förbättra dessa processer. Den 1 januari tillförde vi även resurser för att kunna hantera det utökade antalet ansökningar som har kommit. Denna regering har alltså skjutit till extra pengar - 10 miljoner - för att inom Regeringskansliet kunna hantera dessa frågor på ett bättre sätt. Detta är helt enkelt en konsekvens av att denna regering väljer att på ett ordentligt sätt ta ansvar för det sköra läge som vi är i avseende energipolitiken.

Avser statsrådet att ta initiativ för att få till stånd en snabbare tillståndsprocess för etablering av ny vindkraft i Sverige?

Jag tackar så mycket för svaret på min interpellation.I dag är det precis ett år sedan Rysslands orättfärdiga invasion av Ukraina. Redan före invasionen var det problem med de ryska gasleveranserna till Europa, och under året som gått efter invasionen har de strypts helt. Detta har fått stora konsekvenser för den europeiska energiförsörjningen, vilket även kommit att påverka Sverige.Tack vare vår stora elproduktion i Sverige har vi varit nettoexportör under 2022, med all-time-high i form av 33,5 terawattimmar som gick ut till övriga Europa. Det var 20 procent av hela vår produktion. Varje svensk kilowattimme som tickade iväg till våra grannländer bidrog till att minska beroendet av rysk gas och minska Putins krigskassa och därmed hjälpa Ukraina i det orättfärdiga kriget.Även om Sverige har en stor överproduktion av el sett över helåret finns ett stort behov av att öka den svenska elproduktionen, i det korta perspektivet förstås för att hjälpa våra grannländer men i det långa perspektivet därför att vi behöver fördubbla vår elproduktion inom de närmaste 15 åren för att klara den gröna omställningen.Av debatten att döma kan man ibland tro att Sverige har minskat sin elproduktion under senare år, men sanningen är att den har ökat år för år och att 2022 var det år då vi hade den allra högsta elproduktionen, 170 terawattimmar, trots att stora delar av kärnkraftsprogrammet var stillastående under året. Likväl behöver vi fortsätta att bygga ut försörjningen, och vi behöver göra det snabbt.Av den anledningen är det anmärkningsvärt med det ensidiga fokus som regeringen har haft på kärnkraft i en osäker framtid, när möjligheten att bygga ut vindkraft finns här och nu. Regeringen sitter med åtta ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon, som sammanlagt motsvarar hela det svenska kärnkraftsprogrammet.Bara längs med Hallandskusten, där jag kommer ifrån, finns det ansökningar om tre havsbaserade vindkraftsparker med en sammanlagd kapacitet på 14-15 terawattimmar. Jag vet att allt detta inte kommer att kunna realiseras, men å andra sidan har fler intressenter redan anmält intresse för att komma in med nya ansökningar, exempelvis det danska företaget Ørsted.Intressenterna står på kö, investerarna har öppnat sin börs och länsstyrelsens utredningar är klara. Vad gör regeringen för att ta vara på dessa möjligheter? Det är denna fråga jag har ställt till klimat- och miljöministern här i dag. Vad gör regeringen?Ministern säger att hon ska tillsätta en utredning för att förenkla och förkorta miljötillståndsprocesserna enligt miljöbalken. Det är bra. Detta är något som Centerpartiet har krävt under lång tid. Tillståndsprocesserna behöver kortas. Samtidigt har vi fått krav på oss från EU om just förkortade processer och möjligheter att hantera ärenden snabbare.Vad gör den svenska regeringen för att snabba på processer och beslutsfattande här och nu, innan den nya utredningen står färdig om ett par år? Det har pratats om ett snabbspår för kärnkraften, men vi vet att även med ett snabbspår ligger nya svenska kärnkraftsreaktorer minst tio år bort. Frågan är därför: Hur ser regeringens snabbspår ut för havsbaserad vindkraft, där vi har den stora potentialen att bygga ut svensk elförsörjning här och nu?

Vad avser statsrådet att göra för att snabba på regeringens behandling av de ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon som nu väntar på beslut?

Jag tackar så mycket för svaret på min interpellation.I dag är det precis ett år sedan Rysslands orättfärdiga invasion av Ukraina. Redan före invasionen var det problem med de ryska gasleveranserna till Europa, och under året som gått efter invasionen har de strypts helt. Detta har fått stora konsekvenser för den europeiska energiförsörjningen, vilket även kommit att påverka Sverige.Tack vare vår stora elproduktion i Sverige har vi varit nettoexportör under 2022, med all-time-high i form av 33,5 terawattimmar som gick ut till övriga Europa. Det var 20 procent av hela vår produktion. Varje svensk kilowattimme som tickade iväg till våra grannländer bidrog till att minska beroendet av rysk gas och minska Putins krigskassa och därmed hjälpa Ukraina i det orättfärdiga kriget.Även om Sverige har en stor överproduktion av el sett över helåret finns ett stort behov av att öka den svenska elproduktionen, i det korta perspektivet förstås för att hjälpa våra grannländer men i det långa perspektivet därför att vi behöver fördubbla vår elproduktion inom de närmaste 15 åren för att klara den gröna omställningen.Av debatten att döma kan man ibland tro att Sverige har minskat sin elproduktion under senare år, men sanningen är att den har ökat år för år och att 2022 var det år då vi hade den allra högsta elproduktionen, 170 terawattimmar, trots att stora delar av kärnkraftsprogrammet var stillastående under året. Likväl behöver vi fortsätta att bygga ut försörjningen, och vi behöver göra det snabbt.Av den anledningen är det anmärkningsvärt med det ensidiga fokus som regeringen har haft på kärnkraft i en osäker framtid, när möjligheten att bygga ut vindkraft finns här och nu. Regeringen sitter med åtta ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon, som sammanlagt motsvarar hela det svenska kärnkraftsprogrammet.Bara längs med Hallandskusten, där jag kommer ifrån, finns det ansökningar om tre havsbaserade vindkraftsparker med en sammanlagd kapacitet på 14-15 terawattimmar. Jag vet att allt detta inte kommer att kunna realiseras, men å andra sidan har fler intressenter redan anmält intresse för att komma in med nya ansökningar, exempelvis det danska företaget Ørsted.Intressenterna står på kö, investerarna har öppnat sin börs och länsstyrelsens utredningar är klara. Vad gör regeringen för att ta vara på dessa möjligheter? Det är denna fråga jag har ställt till klimat- och miljöministern här i dag. Vad gör regeringen?Ministern säger att hon ska tillsätta en utredning för att förenkla och förkorta miljötillståndsprocesserna enligt miljöbalken. Det är bra. Detta är något som Centerpartiet har krävt under lång tid. Tillståndsprocesserna behöver kortas. Samtidigt har vi fått krav på oss från EU om just förkortade processer och möjligheter att hantera ärenden snabbare.Vad gör den svenska regeringen för att snabba på processer och beslutsfattande här och nu, innan den nya utredningen står färdig om ett par år? Det har pratats om ett snabbspår för kärnkraften, men vi vet att även med ett snabbspår ligger nya svenska kärnkraftsreaktorer minst tio år bort. Frågan är därför: Hur ser regeringens snabbspår ut för havsbaserad vindkraft, där vi har den stora potentialen att bygga ut svensk elförsörjning här och nu?

När kan beslut väntas för de tre projekt i Kattegatt som just nu ligger på regeringens bord?

Jag tackar så mycket för svaret på min interpellation.I dag är det precis ett år sedan Rysslands orättfärdiga invasion av Ukraina. Redan före invasionen var det problem med de ryska gasleveranserna till Europa, och under året som gått efter invasionen har de strypts helt. Detta har fått stora konsekvenser för den europeiska energiförsörjningen, vilket även kommit att påverka Sverige.Tack vare vår stora elproduktion i Sverige har vi varit nettoexportör under 2022, med all-time-high i form av 33,5 terawattimmar som gick ut till övriga Europa. Det var 20 procent av hela vår produktion. Varje svensk kilowattimme som tickade iväg till våra grannländer bidrog till att minska beroendet av rysk gas och minska Putins krigskassa och därmed hjälpa Ukraina i det orättfärdiga kriget.Även om Sverige har en stor överproduktion av el sett över helåret finns ett stort behov av att öka den svenska elproduktionen, i det korta perspektivet förstås för att hjälpa våra grannländer men i det långa perspektivet därför att vi behöver fördubbla vår elproduktion inom de närmaste 15 åren för att klara den gröna omställningen.Av debatten att döma kan man ibland tro att Sverige har minskat sin elproduktion under senare år, men sanningen är att den har ökat år för år och att 2022 var det år då vi hade den allra högsta elproduktionen, 170 terawattimmar, trots att stora delar av kärnkraftsprogrammet var stillastående under året. Likväl behöver vi fortsätta att bygga ut försörjningen, och vi behöver göra det snabbt.Av den anledningen är det anmärkningsvärt med det ensidiga fokus som regeringen har haft på kärnkraft i en osäker framtid, när möjligheten att bygga ut vindkraft finns här och nu. Regeringen sitter med åtta ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon, som sammanlagt motsvarar hela det svenska kärnkraftsprogrammet.Bara längs med Hallandskusten, där jag kommer ifrån, finns det ansökningar om tre havsbaserade vindkraftsparker med en sammanlagd kapacitet på 14-15 terawattimmar. Jag vet att allt detta inte kommer att kunna realiseras, men å andra sidan har fler intressenter redan anmält intresse för att komma in med nya ansökningar, exempelvis det danska företaget Ørsted.Intressenterna står på kö, investerarna har öppnat sin börs och länsstyrelsens utredningar är klara. Vad gör regeringen för att ta vara på dessa möjligheter? Det är denna fråga jag har ställt till klimat- och miljöministern här i dag. Vad gör regeringen?Ministern säger att hon ska tillsätta en utredning för att förenkla och förkorta miljötillståndsprocesserna enligt miljöbalken. Det är bra. Detta är något som Centerpartiet har krävt under lång tid. Tillståndsprocesserna behöver kortas. Samtidigt har vi fått krav på oss från EU om just förkortade processer och möjligheter att hantera ärenden snabbare.Vad gör den svenska regeringen för att snabba på processer och beslutsfattande här och nu, innan den nya utredningen står färdig om ett par år? Det har pratats om ett snabbspår för kärnkraften, men vi vet att även med ett snabbspår ligger nya svenska kärnkraftsreaktorer minst tio år bort. Frågan är därför: Hur ser regeringens snabbspår ut för havsbaserad vindkraft, där vi har den stora potentialen att bygga ut svensk elförsörjning här och nu?

Avser statsrådet att ta initiativ för att få till stånd en snabbare tillståndsprocess för etablering av ny vindkraft i Sverige?

har frågat mig om jag avser att ta initiativ för att få till stånd en snabbare tillståndsprocess för etablering av ny vindkraft i Sverige. Han har även frågat mig vad jag avser att göra för att snabba på regeringens behandling av de ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon som nu väntar på beslut och när beslut kan väntas för de tre projekt i Kattegatt som just nu ligger på regeringens bord.Inledningsvis vill jag försäkra om att en av regeringens högsta prioriteringar är att förbättra förutsättningarna för fossilfria kraftslag för att öka produktionen av ren el. Där har vindkraft en viktig plats i energimixen.Vid etablering av vindkraft behöver man ta hänsyn till flera olika aspekter. Det gäller både havsbaserad och landbaserad vindkraft. Det handlar om att pröva bland annat motstridiga intressen, bästa möjliga teknik och den miljöpåverkan som kan bli aktuell i varje enskilt fall. Motstridiga intressen som beaktas inför ett beslut om tillstånd för vindkraftsproduktion kan vara yrkesfiske och naturvård men även försvar, kulturmiljö och sjöfart. Därutöver behöver förutsättningarna att ansluta till elnätet tas i beaktande.Regeringen arbetar målmedvetet för att effektivisera tillståndsprocesserna samtidigt som vi fortsatt ska ha höga miljökrav. Tidöavtalet beskriver hur Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ska se till att miljötillståndsprocesserna förenklas och förkortas. Vi arbetar nu med genomförandet av Miljöprövningsutredningens förslag och har förtydligat incitamentsutredningens uppdrag. En ny utredning kommer att tillsättas för att förenkla och förkorta miljötillståndsprövningen enligt miljöbalken.I slutet av februari väntas också Havs- och vattenmyndigheten och Statens energimyndighet redovisa möjliga åtgärder för samexistens mellan havsbaserad vindkraft, yrkesfiske, vattenbruk och naturvård. Jag ser fram emot att ta del av även den utredningen, som kommer att bidra i mitt arbete med att föreslå åtgärder för att effektivisera tillståndsprocessen för etablering av havsbaserad vindkraft. När det gäller Christofer Bergenblocks fråga om vad jag avser att göra för att snabba på regeringens behandling av pågående vindkraftsärenden i Sveriges ekonomiska zon kan jag säga att regeringen fortsätter att hantera ärendena så snabbt och effektivt som möjligt, utan att riskera rättssäkerheten.Ärendena är komplexa och innefattar ett omfattande underlag med många olika frågeställningar. Jag håller med om att det finns ett behov av att komplettera el från kärnkraftverk med havsbaserad vindkraftsproduktion, men det är också av stor vikt att regeringen bedömer frågeställningarna i ansökningsärendena ur alla aspekter och ser till att beslut tas efter en fullgod handläggning.Vad gäller frågan när beslut kan väntas för de tre projekten i Kattegatt kan jag inte uttala mig om pågående ärenden eller föregripa regeringens kommande beslut. För tillfället är det inte möjligt att säga när regeringen kommer att fatta beslut i ärendena, men jag kan säga att det pågår ett internt arbete och att vi hanterar alla ärenden så skyndsamt vi kan med hänsyn till svensk rättssäkerhet.

Vad avser statsrådet att göra för att snabba på regeringens behandling av de ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon som nu väntar på beslut?

har frågat mig om jag avser att ta initiativ för att få till stånd en snabbare tillståndsprocess för etablering av ny vindkraft i Sverige. Han har även frågat mig vad jag avser att göra för att snabba på regeringens behandling av de ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon som nu väntar på beslut och när beslut kan väntas för de tre projekt i Kattegatt som just nu ligger på regeringens bord.Inledningsvis vill jag försäkra om att en av regeringens högsta prioriteringar är att förbättra förutsättningarna för fossilfria kraftslag för att öka produktionen av ren el. Där har vindkraft en viktig plats i energimixen.Vid etablering av vindkraft behöver man ta hänsyn till flera olika aspekter. Det gäller både havsbaserad och landbaserad vindkraft. Det handlar om att pröva bland annat motstridiga intressen, bästa möjliga teknik och den miljöpåverkan som kan bli aktuell i varje enskilt fall. Motstridiga intressen som beaktas inför ett beslut om tillstånd för vindkraftsproduktion kan vara yrkesfiske och naturvård men även försvar, kulturmiljö och sjöfart. Därutöver behöver förutsättningarna att ansluta till elnätet tas i beaktande.Regeringen arbetar målmedvetet för att effektivisera tillståndsprocesserna samtidigt som vi fortsatt ska ha höga miljökrav. Tidöavtalet beskriver hur Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ska se till att miljötillståndsprocesserna förenklas och förkortas. Vi arbetar nu med genomförandet av Miljöprövningsutredningens förslag och har förtydligat incitamentsutredningens uppdrag. En ny utredning kommer att tillsättas för att förenkla och förkorta miljötillståndsprövningen enligt miljöbalken.I slutet av februari väntas också Havs- och vattenmyndigheten och Statens energimyndighet redovisa möjliga åtgärder för samexistens mellan havsbaserad vindkraft, yrkesfiske, vattenbruk och naturvård. Jag ser fram emot att ta del av även den utredningen, som kommer att bidra i mitt arbete med att föreslå åtgärder för att effektivisera tillståndsprocessen för etablering av havsbaserad vindkraft. När det gäller Christofer Bergenblocks fråga om vad jag avser att göra för att snabba på regeringens behandling av pågående vindkraftsärenden i Sveriges ekonomiska zon kan jag säga att regeringen fortsätter att hantera ärendena så snabbt och effektivt som möjligt, utan att riskera rättssäkerheten.Ärendena är komplexa och innefattar ett omfattande underlag med många olika frågeställningar. Jag håller med om att det finns ett behov av att komplettera el från kärnkraftverk med havsbaserad vindkraftsproduktion, men det är också av stor vikt att regeringen bedömer frågeställningarna i ansökningsärendena ur alla aspekter och ser till att beslut tas efter en fullgod handläggning.Vad gäller frågan när beslut kan väntas för de tre projekten i Kattegatt kan jag inte uttala mig om pågående ärenden eller föregripa regeringens kommande beslut. För tillfället är det inte möjligt att säga när regeringen kommer att fatta beslut i ärendena, men jag kan säga att det pågår ett internt arbete och att vi hanterar alla ärenden så skyndsamt vi kan med hänsyn till svensk rättssäkerhet.

När kan beslut väntas för de tre projekt i Kattegatt som just nu ligger på regeringens bord?

har frågat mig om jag avser att ta initiativ för att få till stånd en snabbare tillståndsprocess för etablering av ny vindkraft i Sverige. Han har även frågat mig vad jag avser att göra för att snabba på regeringens behandling av de ansökningar om havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon som nu väntar på beslut och när beslut kan väntas för de tre projekt i Kattegatt som just nu ligger på regeringens bord.Inledningsvis vill jag försäkra om att en av regeringens högsta prioriteringar är att förbättra förutsättningarna för fossilfria kraftslag för att öka produktionen av ren el. Där har vindkraft en viktig plats i energimixen.Vid etablering av vindkraft behöver man ta hänsyn till flera olika aspekter. Det gäller både havsbaserad och landbaserad vindkraft. Det handlar om att pröva bland annat motstridiga intressen, bästa möjliga teknik och den miljöpåverkan som kan bli aktuell i varje enskilt fall. Motstridiga intressen som beaktas inför ett beslut om tillstånd för vindkraftsproduktion kan vara yrkesfiske och naturvård men även försvar, kulturmiljö och sjöfart. Därutöver behöver förutsättningarna att ansluta till elnätet tas i beaktande.Regeringen arbetar målmedvetet för att effektivisera tillståndsprocesserna samtidigt som vi fortsatt ska ha höga miljökrav. Tidöavtalet beskriver hur Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ska se till att miljötillståndsprocesserna förenklas och förkortas. Vi arbetar nu med genomförandet av Miljöprövningsutredningens förslag och har förtydligat incitamentsutredningens uppdrag. En ny utredning kommer att tillsättas för att förenkla och förkorta miljötillståndsprövningen enligt miljöbalken.I slutet av februari väntas också Havs- och vattenmyndigheten och Statens energimyndighet redovisa möjliga åtgärder för samexistens mellan havsbaserad vindkraft, yrkesfiske, vattenbruk och naturvård. Jag ser fram emot att ta del av även den utredningen, som kommer att bidra i mitt arbete med att föreslå åtgärder för att effektivisera tillståndsprocessen för etablering av havsbaserad vindkraft. När det gäller Christofer Bergenblocks fråga om vad jag avser att göra för att snabba på regeringens behandling av pågående vindkraftsärenden i Sveriges ekonomiska zon kan jag säga att regeringen fortsätter att hantera ärendena så snabbt och effektivt som möjligt, utan att riskera rättssäkerheten.Ärendena är komplexa och innefattar ett omfattande underlag med många olika frågeställningar. Jag håller med om att det finns ett behov av att komplettera el från kärnkraftverk med havsbaserad vindkraftsproduktion, men det är också av stor vikt att regeringen bedömer frågeställningarna i ansökningsärendena ur alla aspekter och ser till att beslut tas efter en fullgod handläggning.Vad gäller frågan när beslut kan väntas för de tre projekten i Kattegatt kan jag inte uttala mig om pågående ärenden eller föregripa regeringens kommande beslut. För tillfället är det inte möjligt att säga när regeringen kommer att fatta beslut i ärendena, men jag kan säga att det pågår ett internt arbete och att vi hanterar alla ärenden så skyndsamt vi kan med hänsyn till svensk rättssäkerhet.

Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att öka tryggheten på våra arbetsplatser och minska utsattheten för hot, våld och trakasserier på jobbet?

När det gäller ILO:s konvention om våld och trakasserier i arbetslivet finns det ett betänkande som säger att svensk rätt är förenlig med konventionen. I betänkandet föreslås också ett förtydligande i arbetsmiljölagen om att arbetsmiljön ska vara fri från våld och trakasserier, det vill säga åtgärder som går utöver konventionens krav. Detta är någonting som tillsammans med remissinstansernas synpunkter bereds i Regeringskansliet i detta nu. Själva ratificeringen av ILO-konventionen är en fråga som på EU-nivå har hamnat i juridiskt limbo, och det är en fråga som det svenska ordförandeskapet nu arbetar med att föra vidare för att få klarhet i hur vi bäst hanterar den. Det stämmer inte att det inte finns några initiativ från den här regeringens sida. Som jag nämnde i mitt interpellationssvar beslutade regeringen den 2 februari i år att ge tilläggsdirektiv till utredningen som går ut på att minska offentliganställdas utsatthet för våld, hot och trakasserier. Den här regeringen vill alltså gå längre än den tidigare regeringen när det gäller den här frågan. Vi kommer att ta den på allra största allvar. Avslutningsvis vill jag tacka interpellanten för den här debatten och för att vi fick möjlighet att ta upp denna viktiga fråga i kammaren. Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att öka tryggheten på våra arbetsplatser och minska utsattheten för hot, våld och trakasserier på jobbet?

Jag är också övertygad om att vi behöver göra flera saker, både förebyggande och reaktiva åtgärder. Det kan faktiskt leda till att arbetsgivare kanske tar ett större ansvar, och detsamma gäller sanktionsavgifter kopplat till de olika föreskrifterna. Jag ser fram emot att följa regeringens arbete med att ta fram dessa förslag. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte även en utredning som förberedelse för att ratificera ILO-konvention 190, som ministern också lyfter upp i sitt svar, om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet. Utredningen visar ju, precis som ministern lyfter fram, inga hinder för att Sverige ska skriva under konventionen. Att Sverige ansluter sig till konventionen kommer givetvis inte att göra att vi kommer åt grundproblemet. En ratificering stoppar ju inte problemet på arbetsplatser, men det sänder en tydlig signal från riksdag och regering att vi tar frågan på stort allvar och har ambitioner om att stärka skyddet för alla som jobbar i utsatta branscher. Sverige kan anses uppfylla konventionens krav, som utredningen kommer fram till, men det betyder inte att man kan vara nöjd. Att förebygga och motverka våld och trakasserier i arbetslivet och säkerställa att ingen får sätta livet till på jobbet som ett resultat av det våldet kräver mer. Det kräver mer både av arbetsgivarna och av politiken. I min interpellation ställde jag frågan vilka initiativ ministern har tänkt ta. Jag har inte fått särskilt många besked om nya initiativ, men jag tvivlar inte på ministerns engagemang i frågorna. Men engagemanget är ju inte så mycket värt om det inte blir något resultat av det, och jag hoppas verkligen att regeringen kommer att ta upp de viktiga förslag som presenteras i flera av de utredningar som vi socialdemokrater tillsatte.

Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att öka tryggheten på våra arbetsplatser och minska utsattheten för hot, våld och trakasserier på jobbet?

Jag vill börja med att kommentera det som interpellanten sa gällande att rättsväsendets åtgärder sker i efterhand och att vi måste fokusera på det förebyggande arbetet. Som jag sa inledningsvis känner jag en stor oro för den acceptansförskjutning som sker, som har skett och som pågår, där hot och trakasserier har blivit så vanligt att vi inte längre reagerar på det. Jag tror att det är en viktig förebyggande åtgärd att de som agerar på detta sätt mot olika yrkeskategorier möter kraftfulla reaktioner, så att vi får stopp på acceptansförskjutningen och det blir väldigt tydligt att det ska råda en fullständig nolltolerans mot den typen av agerande mot människor som bara sköter sitt arbete och dessutom befinner sig i samhällsviktiga funktioner. Jag ser därför de åtgärder som är på gång inom rättsväsendet som otroligt viktiga för att stoppa den här acceptansförskjutningen. Jag ser det också som viktigt för att arbetsgivare i större utsträckning ska ta det ansvar som de har. Ju större acceptansförskjutningen blir, desto mer vana blir vi och reagerar inte på det som sker. När det gäller frågor om ensamarbete delar jag interpellantens uppfattning att det absolut är en väldigt viktig fråga. Det är också anledningen till att det ofta finns riktlinjer att vissa yrkeskategorier inte ska arbeta ensamma. Ett problem som vi ser är dock att dessa föreskrifter inte alltid följs. Vi kan se att vissa av de våldsdåd, till och med mord, som har skett har skett när kvinnor har arbetat ensamma trots att det har funnits föreskrifter om att de inte ska arbeta ensamma i dessa miljöer. Det första steget anser jag därför är att säkerställa att föreskrifterna faktiskt följs. De finns på plats och måste följas. Detta menar jag är steg ett för att komma till rätta med den punkten. När det sedan gäller detta med sanktionsavgifter finns det ju ett betänkande som har remitterats, där remisstiden löpte ut i december. Det pågår ett arbete på Regeringskansliet med att bereda ärendet utifrån de remisssynpunkter som har inkommit. Jag följer detta arbete noggrant, men jag kan inte kommentera utredningen vidare förrän ärendet har beretts färdigt. Vi kommer att återkomma gällande hur vi ser på frågan.

Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att öka tryggheten på våra arbetsplatser och minska utsattheten för hot, våld och trakasserier på jobbet?

Jag håller verkligen med om att vi behöver ha flera åtgärder beredda för att komma åt dessa problem. Det handlar givetvis om att ingripa genom rättsväsendet. Då är det åtgärder som vi gör i efterhand. När vi jobbar med arbetsmiljö är det förebyggande arbetet oerhört viktigt. Vi vill inte att vi ska hamna i den situationen där folk faktiskt utsätts för våld, trakasserier och hot på arbetet.Som jag nämnde i mitt förra inlägg skulle många av situationerna där folk utsätts för våld på jobbet kunna undvikas med bättre riskbedömning och bättre introduktion och utbildning för anställda. Även ensamarbete är en riskfaktor. Särskilt viktigt är det att alla på arbetsplatsen är medvetna om riskerna och vet hur man ska agera i en hotfull situation.Det är vanligt med ensamarbete i många av de utsatta yrkesgrupperna. Busschaufförer, tågvärdar, personalen i hemtjänsten och även de i de yrkesgrupper som ministern räknar upp jobbar många gånger ensamma. Och de möter nästan alltid hoten och våldet helt ensamma. Känslan av utsatthet och otrygghet blir då ännu större. Tillsammans med en kollega känner du dig tryggare, och risken är helt enkelt mindre att du blir utsatt i en sådan situation.Med anledning av regeringens skrivelse om avskiljningar vid Sis särskilda ungdomshem, som ska debatteras här i april, har vi socialdemokrater lämnat in en följdmotion. I den motionen föreslår vi ett förbud mot ensamarbete i klientnära kontakter på ungdomshem. Det gör vi för att erfarenheten visar att arbetet på dessa hem är så pass riskfyllt. Det är ett bra sätt att skapa bättre trygghet för både personal och boende att helt fasa ut ensamarbete i klientnära kontakter på dessa hem.När nu ensamarbete är en så stor riskfaktor när det kommer till hot och våld på arbetet, hur ser ministern att vi kan få fler arbetsgivare att minska riskerna för utsatta yrkesgrupper genom att stoppa ensamarbete helt eller vid vissa tider eller arbetssituationer? Finns det några sådana ambitioner från regeringen? Återkommande kritik i samband med hot och våld på jobbet handlar om att riskbedömningar inte har gjorts, att de är bristfälliga eller att de inte resulterar i några åtgärder som faktiskt minskar utsattheten för de anställda. Jag undrar hur vi politiskt kan öka motivationen hos de arbetsgivare som i dagsläget inte gör tillräckligt. Jag håller verkligen med ministern om att välfungerande och systematiskt arbetsmiljöarbete är det främsta verktyget för att motverka hot, våld och trakasserier på jobbet. Men när detta inte funkar, när inte kunskapen finns och, än värre, när inte viljan finns, hur gör vi då? I dag kan inte Arbetsmiljöverket besluta om sanktionsavgifter vid överträdelser mot föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete eller föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö, som ministern också väljer att lyfta fram i sitt svar som viktiga för att förebygga hot och våld. Däremot kan Arbetsmiljöverket göra det om arbetsgivaren bryter mot föreskrifter som berör till exempel maskiner eller truckar. De fysiska riskerna kvarstår ju, men arbetslivet förändras och andra risker har fått större påverkan på människors arbetsliv, som hot och våld. Ministern har på sitt bord färdiga förslag som skulle kunna göra det möjligt för Arbetsmiljöverket att ta ut sanktionsavgifter kopplat till fler föreskrifter. Jag är övertygad om att detta skulle öka motivationen hos fler arbetsgivare att stärka sitt arbetsmiljöarbete. Vad tror ministern? Kommer ministern att gå vidare med de förslagen?

Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att öka tryggheten på våra arbetsplatser och minska utsattheten för hot, våld och trakasserier på jobbet?

Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är en otroligt viktig fråga som Johanna Haraldsson har väckt här i kammaren. Det är också en fråga som jag faktiskt har personlig erfarenhet av, i min tidigare yrkesroll.Jag känner en stor oro när det gäller denna fråga, för jag har i den tidigare yrkesrollen upplevt att det har skett en acceptansförskjutning. Jag har suttit i rättssalar och mötts av könsord och hot som har uttalats där. Jag har kontakt med poliser som har pratat om att det har varit en vardag för dem att mötas av liknande hot och trakasserier. Vi har en socialtjänst som blir mer och mer utsatt, inte minst genom den desinformationskampanj som just nu pågår gentemot socialtjänsten där man menar att de ägnar sig åt kidnappning av muslimska barn. Detta är något som gör att problemet blir alltmer akut. Det finns också en jämställdhetsaspekt i detta. Som jämställdhetsminister vill jag gärna peka på att vi förra året hade rekordmånga kvinnor som dog på jobbet - nio stycken. Av dessa var det fyra som blev mördade. En av dem var den kvinna som blev mördad på det LSS-boende som nämndes i interpellationen. Det var två kvinnliga lärare som dödades på Malmö latinskola och en kvinna som dödades i Almedalen.Detta får inte eskalera. Vi måste vidta åtgärder. Jag är glad att det finns pågående utredningar. Vi följer dem noggrant. Men jag vill betona att det krävs åtgärder från flera olika håll. Vi måste se till att Arbetsmiljöverket har rätt verktyg för att följa upp detta, så att arbetsgivarna tar just det arbetsmiljöansvar som Johanna Haraldsson påpekar att de har. Det är en åtgärd. Vi måste också se till att rättsväsendet kan ingripa tidigare och tydligare så att vi stoppar acceptansförskjutningen. Det är helt orimligt att vi ska gå mot att detta blir en naturlig del av människors vardag i arbetet för vissa utsatta yrkesgrupper.Jag kommer att följa denna fråga noggrant och se till att vi samverkar över departementsgränserna för att få ett så effektivt skydd som möjligt för våra arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden.

Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att öka tryggheten på våra arbetsplatser och minska utsattheten för hot, våld och trakasserier på jobbet?

Jag tackar statsrådet för svaret. Återkommande rapporteras det om hot och våld inom olika yrkesgrupper. Det är tågvärdar som får utstå att bli spottade på, hemtjänstpersonal som knivhotas och vårdare som mördas. Riksrevisionen har även konstaterat att det är vanligt att myndighetspersoner utsätts för hot, hat och trakasserier.Brett på svensk arbetsmarknad är hot och våld ett problem. Rubrik efter rubrik vittnar om situationen: "Efter våldsvågen: Bussförare rädda att gå till jobbet", "Hot och våld får tågvärdar att lämna yrket", "Kritik mot säkerheten efter mord på LSS-boende" och "Arbetsmiljöverket larmar om hot och våld".När våldet och hoten blir nyhetsartiklar för att skyddsombudet stoppar arbetet eller för att någon faktiskt kommer till skada har det gått för långt. En företrädare för Kommunal berättade för tidningen Arbetet i förra veckan att det sedan november anmälts tio skyddsombudsstopp gällande hot och våld inom hemtjänst och olika boenden.Ett skyddsombudsstopp är inget som görs lättvindigt, utan det är något som tas till när man inte ser någon annan utväg än att stoppa arbetet för att skydda liv och hälsa. Jag blir både glad och upprörd när jag hör om skyddsombudsstoppen. Jag blir glad för att skyddsombuden tar sitt ansvar, är aktiva, agerar och använder de verktyg de har till sitt förfogande. Men jag blir upprörd när jag inser att det också är ett resultat av att arbetsgivaren inte har tagit sitt ansvar fullt ut.Det som många av dessa fall har gemensamt är just att arbetsgivaren inte har gjort tillräckligt för att förebygga och förhindra situationer där löntagare utsätts för våld och hot. Skyddsombud, arbetsmiljöverk och fack menar att många skador hade gått att undvika med bättre riskbedömning och bättre introduktion och utbildning för anställda och kanske genom ett stopp för ensamarbete.På jobbet har arbetsgivaren ansvar för din trygghet, och arbetsgivaren ska organisera arbetet och skapa förutsättningar för en god arbetsmiljö. Arbetsplatser ska utformas och utrustas för att förebygga risk för hot och våld så långt det är möjligt. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om hot och våld i arbetsmiljön gäller på alla arbetsplatser.Ministern säger i sitt svar att systematiskt och förebyggande arbetsmiljöarbete är grunden till en god arbetsmiljö. Jag kan inte annat än hålla med. Men sedan kommer det ett påstående som jag inte är lika säker på stämmer, nämligen att det är en naturlig del av verksamheten för alla arbetsgivare.Hade det varit som ministern säger i sitt svar är jag övertygad om att flera av de arbetsmiljöproblem som vi i dag ser, inte minst med hot, våld och trakasserier, inte hade varit lika vanliga.Många arbetsgivare tar sitt ansvar. De tar detta på allra största allvar och gör allt de kan för att skapa en god arbetsmiljö, tillsammans med arbetstagarna, och förebygga skador och ohälsa. Men det är också, menar jag, uppenbart att vi har alltför många arbetsgivare som inte gör det.Då vill jag fylla på med frågor i denna debatt: På vilket sätt tror statsrådet att vi kan få fler arbetsgivare att faktiskt ta sitt ansvar och förebygga risk för hot och våld på jobbet? Hur ska fler göra detta bättre?

Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att öka tryggheten på våra arbetsplatser och minska utsattheten för hot, våld och trakasserier på jobbet?

har frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta för att öka tryggheten på våra arbetsplatser och minska utsattheten för hot, våld och trakasserier på jobbet. Det kan aldrig accepteras att någon dör eller skadas till följd av sitt arbete. Det är också oacceptabelt att människor utsätts för hot, våld eller trakasserier på grund av sitt yrke. Att människor som har till uppgift att hjälpa och skydda andra i samhället utsätts för våld, hot och trakasserier är dessutom i förlängningen ett angrepp på det demokratiska samhället.Det här är en stor fråga som spänner över många områden inom samhället, och det handlar ofta om ageranden av personer som inte arbetar på den aktuella arbetsplatsen. Det görs, och har gjorts, mycket på det här området. Flera statliga utredningar har tittat på aspekter som har koppling till frågan om hot och våld riktat mot samhällsbärande grupper.För att stärka det straffrättsliga skyddet för de centrala blåljusverksamheterna infördes 2020 brottet sabotage mot blåljusverksamhet. Det straffbelägger att under vissa förutsättningar angripa eller på annat sätt störa polis, räddningstjänst eller ambulanssjukvård. Arbetet med att stärka skyddet för samhällsnyttiga funktioner har därefter fortsatt. Exempelvis föreslog en utredning förra året att det ska införas nya brott för den som angriper utövare av viss samhällsnyttig funktion, med vilket utredningen avser hälso- och sjukvårdspersonal, personal inom socialtjänsten, räddningstjänstpersonal och utbildningspersonal inom skolväsendet (SOU 2022:2). Förslaget innebär att sådan personal får motsvarande förstärkt straffrättsligt skydd som till exempel poliser har i dag genom straffbestämmelserna om våld eller hot respektive förgripelse mot tjänsteman. Förslagen bereds nu i Regeringskansliet. STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationerBetänkandet om ILO:s konvention om våld och trakasserier i arbetslivet (SOU 2021:86) har remitterats. Av remissinstansernas svar kan särskilt noteras att den svenska ILO-kommittén delar utredningens bedömning att svensk gällande rätt är förenlig med ILO-konvention nummer 190 samt rekommendation nummer 206. Utredningens förslag bereds inom Regeringskansliet. Även regeringens redovisning till riksdagen med anledning av Riksrevisionens rapport Trakasserier, hot och våld - förebyggande insatser och hantering vid statliga myndigheter (RiR 2022:26) bereds inom Regeringskansliet. En särskild utredare fick i april 2022 i uppdrag att överväga olika författningsändringar för att minska offentliganställdas utsatthet för våld, hot och trakasserier (dir. 2022:31). Syftet är både att förbättra situationen för de anställda och att värna den offentliga verksamheten. Regeringen beslutade den 2 februari 2023 att ge tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 2023:16). Tilläggsdirektiven innebär huvudsakligen att det tydliggörs att utredaren ska lämna författningsförslag som ökar skyddet för offentliganställda. Uppdraget ska redovisas senast den 1 januari 2024. Arbetsmiljöverket har, som Johanna Haraldsson lyfter fram i sin interpellation, utfärdat föreskrifter om åtgärder mot våld och hot i arbetsmiljön (AFS 1993:2). Därutöver finns det föreskrifter om hur man främjar en god arbetsmiljö och förebygger ohälsa på grund av organisatoriska och sociala förhållanden i arbetsmiljön (AFS 2015:4). Det finns också föreskrifter om hur man bedriver ett systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1). Det här är föreskrifter som är viktiga för att förebygga att det uppstår situationer med våld, hot och trakasserier. Hur arbetsmiljön är organiserad är också viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv.Gemensamt för de nämnda föreskrifterna är att det är arbetsgivaren som ansvarar för att bedöma riskerna i det aktuella arbetet och vidta de åtgärder som behövs. När det gäller statligt anställda är arbetsgivaransvaret delegerat, och det är ytterst myndighetscheferna som har arbetsmiljöansvar för de anställda. Ett systematiskt och förebyggande arbetsmiljöarbete är grunden till en god arbetsmiljö, och det är en naturlig del av verksamheten för alla arbetsgivare.Arbetsgivarna bedriver det dagliga arbetsmiljöarbetet på de enskilda arbetsplatserna tillsammans med arbetstagarna och deras representanter. I detta ligger att regelbundet undersöka arbetsförhållandena och göra riskbedömningar som dokumenteras i handlingsplaner. Inom ramen för samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare fyller skyddsombudens verksamhet en viktig funktion. Möjligheten till skyddsombudsstopp är i sin tur ett viktigt verktyg som en yttersta åtgärd att ta till när någon annan lösning inte har kunnat nås. STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationerRegeringen ser med stort allvar på hot, våld och trakasserier på arbetsplatser. Samtidigt vill jag betona att ett väl fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete är det främsta verktyget för att motverka hot, våld och trakasserier som har anknytning till arbetet.

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter, såsom Varbergs fästning?

Återigen tack till Christofer Bergenblock för att han tar upp de här fastigheterna till diskussion! Det är naturligtvis viktigt.Sverige är ett land med en lång historia. Vi ska ta hand om och vårda det kulturarv vi har samtidigt som vi ska ha en professionell förvaltning av alla våra statliga fastigheter av olika slag, oavsett om de används som regeringsbyggnad, hyrs ut kommersiellt, är några av våra stora institutioner eller är viktiga i det lokala samhället. Det är alldeles självklart.Jag vill dock göra en invändning mot Bergenblocks beskrivning att det skulle råda stor ineffektivitet. Det finns säkert beslut i Statens fastighetsverk som skulle kunna vara annorlunda, och det finns säkert lokala åsiktsyttringar där man skulle vilja ha det på ett annat sätt och så. Jag skulle ändå vilja säga att Statens fastighetsverk överlag levererar mycket tillbaka till oss medborgare för de 290 miljoner kronor som man har.Jag delar inte Christofer Bergenblocks optimism att man skulle kunna få mycket mer för de här pengarna om man gjorde på ett annat sätt. Min bedömning är att svenska myndigheter generellt och Statens fastighetsverk inte minst har en effektiv förvaltning. Det finns säkert saker i marginalen som kan göras bättre. Det finns det ju överallt, det råder det inget tvivel om, och det är säkert så också här. Men att man på något magiskt sätt skulle kunna få ut mycket mer av de här 290 miljonerna, den bedömningen gör inte jag.Däremot, om det skulle finnas en politisk vilja - nu gör det ju inte det från Centerpartiet, men om det skulle göra det - att kraftigt öka de här 290 miljonerna, ja, då skulle man givetvis kunna göra mer. Men jag tror inte att man ska peka på Statens fastighetsverk och säga att de inte gör ett bra jobb för de 290 miljoner de har. Min bedömning är att de gör det.Sedan kan man ju undra ifall engagemanget mäts i kronor. Då kan man konstatera att Christofer Bergenblock och jag har samma engagemang, för det är ju samma budget. Vill man få ut väldigt mycket mer behöver man nog öka anslagen, men det är det ju inget av riksdagspartierna som vill - varken regeringspartierna eller vänsterpartierna som Christofer Bergenblock företräder.Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkra den framtida finansieringen av underhåll och tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna?

Återigen tack till Christofer Bergenblock för att han tar upp de här fastigheterna till diskussion! Det är naturligtvis viktigt.Sverige är ett land med en lång historia. Vi ska ta hand om och vårda det kulturarv vi har samtidigt som vi ska ha en professionell förvaltning av alla våra statliga fastigheter av olika slag, oavsett om de används som regeringsbyggnad, hyrs ut kommersiellt, är några av våra stora institutioner eller är viktiga i det lokala samhället. Det är alldeles självklart.Jag vill dock göra en invändning mot Bergenblocks beskrivning att det skulle råda stor ineffektivitet. Det finns säkert beslut i Statens fastighetsverk som skulle kunna vara annorlunda, och det finns säkert lokala åsiktsyttringar där man skulle vilja ha det på ett annat sätt och så. Jag skulle ändå vilja säga att Statens fastighetsverk överlag levererar mycket tillbaka till oss medborgare för de 290 miljoner kronor som man har.Jag delar inte Christofer Bergenblocks optimism att man skulle kunna få mycket mer för de här pengarna om man gjorde på ett annat sätt. Min bedömning är att svenska myndigheter generellt och Statens fastighetsverk inte minst har en effektiv förvaltning. Det finns säkert saker i marginalen som kan göras bättre. Det finns det ju överallt, det råder det inget tvivel om, och det är säkert så också här. Men att man på något magiskt sätt skulle kunna få ut mycket mer av de här 290 miljonerna, den bedömningen gör inte jag.Däremot, om det skulle finnas en politisk vilja - nu gör det ju inte det från Centerpartiet, men om det skulle göra det - att kraftigt öka de här 290 miljonerna, ja, då skulle man givetvis kunna göra mer. Men jag tror inte att man ska peka på Statens fastighetsverk och säga att de inte gör ett bra jobb för de 290 miljoner de har. Min bedömning är att de gör det.Sedan kan man ju undra ifall engagemanget mäts i kronor. Då kan man konstatera att Christofer Bergenblock och jag har samma engagemang, för det är ju samma budget. Vill man få ut väldigt mycket mer behöver man nog öka anslagen, men det är det ju inget av riksdagspartierna som vill - varken regeringspartierna eller vänsterpartierna som Christofer Bergenblock företräder.Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter, såsom Varbergs fästning?

Då ska jag återknyta till det här med ekonomi och styrning.Jag kan känna att statsrådet slirar lite grann på vad som är riksdagens uppdrag och regeringens uppdrag. Javisst får man finansieringen från riksdagen, men regleringsbrev skrivs såvitt jag känner till av regeringen. Och det är regeringen som styr över de statliga myndigheterna med hjälp av dessa regleringsbrev och som har möjlighet att utreda och titta på deras verksamheter.Nu kommer ju statsrådet från Finansen och inte från Kulturdepartementet, men med lite välvilja skulle man kunna tänka sig att det uppfattade ointresset för kulturarvet inte speglar hela regeringen utan beror på var Statens fastighetsverk har trillat in någonstans.Å andra sidan skulle man kunna förvänta sig lite större intresse för den ekonomiska styrningen. Det finns ju anledning att titta på hur styrningen av Statens fastighetsverk ser ut och vilka finansieringsmodeller som används. Om man vidtar åtgärder i tid och sköter det löpande underhållet blir det också billigare över tid; det vet varenda människa i det här landet som äger en villa eller en sommarstuga.En annan fråga man kan ställa sig är den om bidrags- respektive marknadsfastigheter. Varbergs fästning är i dag till stora delar uthyrd men betraktas ändå som en bidragsfastighet. Varför ser det ut på det viset? Man kunde kanske differentiera de här fastigheterna för att ge bättre möjlighet till underhåll och skötsel av fastigheterna.Det finns kanske ytterligare möjligheter att hitta nya finansieringsmodeller som skulle ge lite bättre effektivitet i de medel som redan tillförs. Se där ett möjligt uppdrag för finansmarknadsministern att lägga för att få lite mer pang för pengarna!Det jag avslutningsvis undrar är detta: Är Sveriges regering beredd att ta det ansvar som krävs för att säkra underhållet och tillgänglighetsanpassningarna av de statliga kulturfastigheterna?

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkra den framtida finansieringen av underhåll och tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna?

Då ska jag återknyta till det här med ekonomi och styrning.Jag kan känna att statsrådet slirar lite grann på vad som är riksdagens uppdrag och regeringens uppdrag. Javisst får man finansieringen från riksdagen, men regleringsbrev skrivs såvitt jag känner till av regeringen. Och det är regeringen som styr över de statliga myndigheterna med hjälp av dessa regleringsbrev och som har möjlighet att utreda och titta på deras verksamheter.Nu kommer ju statsrådet från Finansen och inte från Kulturdepartementet, men med lite välvilja skulle man kunna tänka sig att det uppfattade ointresset för kulturarvet inte speglar hela regeringen utan beror på var Statens fastighetsverk har trillat in någonstans.Å andra sidan skulle man kunna förvänta sig lite större intresse för den ekonomiska styrningen. Det finns ju anledning att titta på hur styrningen av Statens fastighetsverk ser ut och vilka finansieringsmodeller som används. Om man vidtar åtgärder i tid och sköter det löpande underhållet blir det också billigare över tid; det vet varenda människa i det här landet som äger en villa eller en sommarstuga.En annan fråga man kan ställa sig är den om bidrags- respektive marknadsfastigheter. Varbergs fästning är i dag till stora delar uthyrd men betraktas ändå som en bidragsfastighet. Varför ser det ut på det viset? Man kunde kanske differentiera de här fastigheterna för att ge bättre möjlighet till underhåll och skötsel av fastigheterna.Det finns kanske ytterligare möjligheter att hitta nya finansieringsmodeller som skulle ge lite bättre effektivitet i de medel som redan tillförs. Se där ett möjligt uppdrag för finansmarknadsministern att lägga för att få lite mer pang för pengarna!Det jag avslutningsvis undrar är detta: Är Sveriges regering beredd att ta det ansvar som krävs för att säkra underhållet och tillgänglighetsanpassningarna av de statliga kulturfastigheterna?

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter, såsom Varbergs fästning?

Christofer Bergenblock vill inte diskutera om han ser framför sig en annan modell. Jag undrar om Christofer Bergenblock vill byta modell. Jag kan bara upprepa den modell som redan finns. Statens fastighetsverk har många olika typer av fastigheter. En del av dem är bidragsfastigheterna, och de finansieras med anslag från riksdagen genom den budget som antas. Sedan finns kommersiella fastigheter som hyrs ut till hyresgäster, och sedan finns kostnadshyresmodellen för ett antal institutioner.Detta regleras, med fullt engagemang från riksdagen, i regleringsbrev till Fastighetsverket. Det finns lagar och regler, och dem har Fastighetsverket att följa.Däremot har vi inte en modell där vi som politiker, oavsett om man sitter i regeringen eller är riksdagsledamot, fattar beslut om enskildheter. I stället överlåter man åt Statens fastighetsverk att göra prioriteringar och bedömningar inom ramen för de pengar vi anslår. Sedan har verket en dialog med sina hyresgäster om anpassningar, hyressättning och så vidare.Här nämner ledamoten själv exempel på hur detta fungerar. Det finns hyresgäster och Statens fastighetsverk, och de har kommit överens om olika typer av lösningar. Det är också modellen som används om man vill göra något med slottet i Halmstad. Hittills har dessa frågor inte varit föremål för politiskt beslutsfattande. Det beror inte på om man har engagemang för frågan eller inte, utan det handlar om att man har respekt för den modell vi har valt i Sverige. Vill Christofer Bergenblock ha en annan modell? I så fall är jag givetvis öppen för att diskutera och fundera, men då måste förslaget presenteras så att man får kännedom om hur det ser ut.Det ligger inte i verktygslådan i dagsläget att riksdagen eller regeringen pekar på en enskild fastighet och säger att Fastighetsverket här ska göra si eller så. I stället bygger detta på att det finns ett budgetanslag från riksdagen, och sedan gör myndigheten bedömningar om vad som ska göras. Om det finns hyresgäster sker en anpassning tillsammans med hyresgästerna enligt önskemål - med konsekvenser för hyran. Det är den modellen vi har valt i Sverige. Det beror inte på bristande engagemang från vare sig tidigare regeringar eller den här regeringen, utan det beror på att vi samlat har gjort bedömningen att vi bäst värnar Sveriges intressen på det sättet. På så sätt tar vi bäst till vara kulturhistoriska minnen och det statliga fastighetsbeståndet. På så sätt ägnar vi oss här inte åt lokalpolitiskt beslutsfattande eller lägger oss i en enskildhet. Riksdagen garanterar budgetramar, och det finns regleringsbrev till myndigheter.Jag ställer mig fortfarande frågan vad ledamoten är ute efter. Jag kan givetvis uppbåda ett stort personligt engagemang för många olika typer av fastigheter runt om i Sverige, men vi har modellen just för att det personliga engagemanget inte ska vara styrande. Det ska inte vara så att bara för att jag är från Kalmar finns det ett jätteengagemang för Kalmar slott eller något motsvarande eller att bara för att jag bor i Solna finns det ett extra engagemang för Hagaparken. Det är just för att vi inte ska ha det så som vi har den modell vi har, där vi har en professionell myndighet och professionella personer som ska göra bedömningar utifrån en helhet och hela landet och där den här typen av lokalpolitisk aktivism inte ska avgöra utan det ska vara en professionell helhetsbedömning för hela Sverige.Christofer Bergenblocks kritik skulle vara mer befogad ifall Centerpartiet hade stora satsningar på det här området. Men nu finns ju samma budgetram. Jag vet inte ifall Christofer Bergenblock tycker att Fastighetsverket missköter sig inom den ram som finns eller om han tycker att det ska mindre pengar till Umeå och mer till Halmstad eller så. Det skulle i så fall verkligen vara ett avsteg från den modell vi har.

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkra den framtida finansieringen av underhåll och tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna?

Christofer Bergenblock vill inte diskutera om han ser framför sig en annan modell. Jag undrar om Christofer Bergenblock vill byta modell. Jag kan bara upprepa den modell som redan finns. Statens fastighetsverk har många olika typer av fastigheter. En del av dem är bidragsfastigheterna, och de finansieras med anslag från riksdagen genom den budget som antas. Sedan finns kommersiella fastigheter som hyrs ut till hyresgäster, och sedan finns kostnadshyresmodellen för ett antal institutioner.Detta regleras, med fullt engagemang från riksdagen, i regleringsbrev till Fastighetsverket. Det finns lagar och regler, och dem har Fastighetsverket att följa.Däremot har vi inte en modell där vi som politiker, oavsett om man sitter i regeringen eller är riksdagsledamot, fattar beslut om enskildheter. I stället överlåter man åt Statens fastighetsverk att göra prioriteringar och bedömningar inom ramen för de pengar vi anslår. Sedan har verket en dialog med sina hyresgäster om anpassningar, hyressättning och så vidare.Här nämner ledamoten själv exempel på hur detta fungerar. Det finns hyresgäster och Statens fastighetsverk, och de har kommit överens om olika typer av lösningar. Det är också modellen som används om man vill göra något med slottet i Halmstad. Hittills har dessa frågor inte varit föremål för politiskt beslutsfattande. Det beror inte på om man har engagemang för frågan eller inte, utan det handlar om att man har respekt för den modell vi har valt i Sverige. Vill Christofer Bergenblock ha en annan modell? I så fall är jag givetvis öppen för att diskutera och fundera, men då måste förslaget presenteras så att man får kännedom om hur det ser ut.Det ligger inte i verktygslådan i dagsläget att riksdagen eller regeringen pekar på en enskild fastighet och säger att Fastighetsverket här ska göra si eller så. I stället bygger detta på att det finns ett budgetanslag från riksdagen, och sedan gör myndigheten bedömningar om vad som ska göras. Om det finns hyresgäster sker en anpassning tillsammans med hyresgästerna enligt önskemål - med konsekvenser för hyran. Det är den modellen vi har valt i Sverige. Det beror inte på bristande engagemang från vare sig tidigare regeringar eller den här regeringen, utan det beror på att vi samlat har gjort bedömningen att vi bäst värnar Sveriges intressen på det sättet. På så sätt tar vi bäst till vara kulturhistoriska minnen och det statliga fastighetsbeståndet. På så sätt ägnar vi oss här inte åt lokalpolitiskt beslutsfattande eller lägger oss i en enskildhet. Riksdagen garanterar budgetramar, och det finns regleringsbrev till myndigheter.Jag ställer mig fortfarande frågan vad ledamoten är ute efter. Jag kan givetvis uppbåda ett stort personligt engagemang för många olika typer av fastigheter runt om i Sverige, men vi har modellen just för att det personliga engagemanget inte ska vara styrande. Det ska inte vara så att bara för att jag är från Kalmar finns det ett jätteengagemang för Kalmar slott eller något motsvarande eller att bara för att jag bor i Solna finns det ett extra engagemang för Hagaparken. Det är just för att vi inte ska ha det så som vi har den modell vi har, där vi har en professionell myndighet och professionella personer som ska göra bedömningar utifrån en helhet och hela landet och där den här typen av lokalpolitisk aktivism inte ska avgöra utan det ska vara en professionell helhetsbedömning för hela Sverige.Christofer Bergenblocks kritik skulle vara mer befogad ifall Centerpartiet hade stora satsningar på det här området. Men nu finns ju samma budgetram. Jag vet inte ifall Christofer Bergenblock tycker att Fastighetsverket missköter sig inom den ram som finns eller om han tycker att det ska mindre pengar till Umeå och mer till Halmstad eller så. Det skulle i så fall verkligen vara ett avsteg från den modell vi har.

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter, såsom Varbergs fästning?

Jag ska återkomma till ekonomin i den avslutande delen av vår dialog.Vad jag är ute efter är naturligtvis att regeringen tar ansvar för att styra de statliga verk och myndigheter som regeringen har under sig. Under finansmarknadsministern ligger Statens fastighetsverk, och därmed ligger ansvaret för det verket på finansmarknadsministern.Jag tänkte först gå in på min andra fråga i interpellationen, som handlade om tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna. Mitt exempel i det sammanhanget var Halmstads slott, som är en av dessa kulturfastigheter. Det är en byggnad som uppfördes på 1600-talet av kung Kristian IV, som behövde en residensbostad i de östliga delarna av det danska riket. Han lät uppföra en sådan som är både vacker och välbyggd eftersom den fortfarande står kvar där. Precis som med Varbergs fästning står den kvar där tack vare tidigare politikers kloka beslut om att sköta anläggningarna.Det som inte vare sig Kristian på 1600-talet eller politiker fram till i dag har ägnat så mycket tid åt är att även en sådan fastighet behöver vara tillgänglig för så många som möjligt, exempelvis även för den som är rullstolsburen. Det är en sak om byggnaden står där bara för beskådande, men så är det inte. Halmstads slott är i högsta grad en levande kulturfastighet. Den är residenset för landshövdingen i Halland, och den används som bostad åt landshövdingen, som representationsvåning och som kontorslokaler. Det är naturligtvis så det ska vara när det är möjligt, det vill säga att våra gamla kulturfastigheter lever vidare och används där det är möjligt och inte bara står som monument över svunna tider.Problemet är tillgängligheten. Det uppmärksammades i samband med ett besök som skulle göras hos landshövdingen tidigare i år men som inte kunde genomföras på grund av att en av deltagarna var rullstolsburen. Då kunde man inte vara i representationsvåningen på slottet utan blev hänvisad till andra lokaler hos länsstyrelsen.Det är naturligtvis inte rimligt att den som är rullstolsburen inte kan delta i representation hos landshövdingen, inte kan arbeta på Halmstads slott och inte heller kan bli landshövding i Halland så länge slottet är residensbostaden. Halmstads slott är inte den enda statliga kulturfastigheten som saknar tillgänglighetsanpassning, men det är ett bra exempel eftersom fastigheten används aktivt.Att tillgänglighetsanpassa flera hundra år gamla fastigheter är förstås inte enkelt, men det finns gott om exempel på hur det kan göras på ett pietetsfullt sätt. Ett av de exemplen återfinns också i Halland, nämligen på Varbergs fästning. Den del av fästningen som hyrs ut till Hallands kulturhistoriska museum, som bland annat inrymmer Bockstensmannen, blev tillgänglighetsanpassad för några år sedan.Vad svarar statsrådet på min fråga om tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna? I stort sett ingenting. Det är anmärkningsvärt att den som är ytterst ansvarig för de statliga kulturfastigheterna inte bemödar sig om att ge ett mer fylligt svar på hur man ändå tänker att de ska tillgängliggöras för en bredare allmänhet.Här vill jag ge statsrådet en ny chans. Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att tillgängliggöra de statliga kulturfastigheterna, till exempel Halmstads slott, även för den som är rullstolsburen?

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkra den framtida finansieringen av underhåll och tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna?

Jag ska återkomma till ekonomin i den avslutande delen av vår dialog.Vad jag är ute efter är naturligtvis att regeringen tar ansvar för att styra de statliga verk och myndigheter som regeringen har under sig. Under finansmarknadsministern ligger Statens fastighetsverk, och därmed ligger ansvaret för det verket på finansmarknadsministern.Jag tänkte först gå in på min andra fråga i interpellationen, som handlade om tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna. Mitt exempel i det sammanhanget var Halmstads slott, som är en av dessa kulturfastigheter. Det är en byggnad som uppfördes på 1600-talet av kung Kristian IV, som behövde en residensbostad i de östliga delarna av det danska riket. Han lät uppföra en sådan som är både vacker och välbyggd eftersom den fortfarande står kvar där. Precis som med Varbergs fästning står den kvar där tack vare tidigare politikers kloka beslut om att sköta anläggningarna.Det som inte vare sig Kristian på 1600-talet eller politiker fram till i dag har ägnat så mycket tid åt är att även en sådan fastighet behöver vara tillgänglig för så många som möjligt, exempelvis även för den som är rullstolsburen. Det är en sak om byggnaden står där bara för beskådande, men så är det inte. Halmstads slott är i högsta grad en levande kulturfastighet. Den är residenset för landshövdingen i Halland, och den används som bostad åt landshövdingen, som representationsvåning och som kontorslokaler. Det är naturligtvis så det ska vara när det är möjligt, det vill säga att våra gamla kulturfastigheter lever vidare och används där det är möjligt och inte bara står som monument över svunna tider.Problemet är tillgängligheten. Det uppmärksammades i samband med ett besök som skulle göras hos landshövdingen tidigare i år men som inte kunde genomföras på grund av att en av deltagarna var rullstolsburen. Då kunde man inte vara i representationsvåningen på slottet utan blev hänvisad till andra lokaler hos länsstyrelsen.Det är naturligtvis inte rimligt att den som är rullstolsburen inte kan delta i representation hos landshövdingen, inte kan arbeta på Halmstads slott och inte heller kan bli landshövding i Halland så länge slottet är residensbostaden. Halmstads slott är inte den enda statliga kulturfastigheten som saknar tillgänglighetsanpassning, men det är ett bra exempel eftersom fastigheten används aktivt.Att tillgänglighetsanpassa flera hundra år gamla fastigheter är förstås inte enkelt, men det finns gott om exempel på hur det kan göras på ett pietetsfullt sätt. Ett av de exemplen återfinns också i Halland, nämligen på Varbergs fästning. Den del av fästningen som hyrs ut till Hallands kulturhistoriska museum, som bland annat inrymmer Bockstensmannen, blev tillgänglighetsanpassad för några år sedan.Vad svarar statsrådet på min fråga om tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna? I stort sett ingenting. Det är anmärkningsvärt att den som är ytterst ansvarig för de statliga kulturfastigheterna inte bemödar sig om att ge ett mer fylligt svar på hur man ändå tänker att de ska tillgängliggöras för en bredare allmänhet.Här vill jag ge statsrådet en ny chans. Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att tillgängliggöra de statliga kulturfastigheterna, till exempel Halmstads slott, även för den som är rullstolsburen?

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter, såsom Varbergs fästning?

Tack, Christofer Bergenblock, för frågan och debatten! Den är givetvis viktig.Jag kommer själv från Kalmar, där vi har Kalmar slott. Som kalmarit till ursprunget ligger det mig såklart varmt om hjärtat. I Solna har vi Hagaparken, och runt om i hela Sverige finns det fastigheter, skog och mark, fornminnen av olika slag och olika typer av kulturellt och historiskt viktiga fastigheter och områden. Inte alla men väldigt många av dessa förvaltas och ägs av Statens fastighetsverk.Statens fastighetsverk har väldigt många olika fastigheter. Man har inte bara kulturminnen och sådant som är historiskt viktigt, utan man har även kommersiella fastigheter och till exempel regeringens fastigheter. Man har ett väldigt stort bestånd där man har allt från staten som hyresgäster till kommersiella aktörer och kulturutövare.Det är en enorm verksamhet som Statens fastighetsverk ansvarar för. I Sverige har vi ju den principen att vi beviljar anslag från riksdagen. Det är riksdagen som bestämmer i Sverige. Om man vill ha andra anslag kan givetvis Bergenblock och Centerpartiet driva igenom det i denna kammare. Det är så den demokratiska ordningen ser ut.När det kommer till sådana fastigheter som nämns i interpellationen, så kallade bidragsfastigheter, är de en del av det bestånd som man bedömer inte har egen ekonomisk bärkraft. Man kan inte sälja entrébiljetter eller hyra ut. Då beviljar riksdagen en budgetram till Statens fastighetsverk för hur dessa ska skötas. Kammaren har beviljat en ram på 290 miljoner för att sköta alla dessa fastigheter i hela landet. Där hade Bergenblocks centerparti inte något annat förslag, utan alla partier hade samma förslag.Vill man göra mer är ordningen sådan att mer pengar måste anslås till verksamheten. Alternativt måste man helt byta styrmodell. Det är givetvis ett alternativ. Jag undrar vad som egentligen ligger bakom frågan. Nu har vi modellen med Statens fastighetsverk som har ett uppdrag och en budget. Sedan sköter verket sitt ansvarsområde så gott det går och så mycket det går med de pengar det har blivit tilldelat. Fastighetsverket kan självklart göra mycket mer. Sverige är ett land som har funnits länge, och här finns mycket som man kan lägga pengar på att bevara, tillgängliggöra, anpassa och så vidare. Det är en helt korrekt beskrivning.Däremot har vi inte valt en ordning i Sverige där vi fattar beslut i riksdagen om att ge en prioriteringsordning till Statens fastighetsverk. Dessa beslut har överlåtits, precis som på många andra områden, till de myndigheter och proffs som finns att givet de pengar de får göra det bästa av situationen.Här är jag lite nyfiken på om ledamoten Bergenblock tycker att vi ska byta modell. Ska riksdagen fatta beslut fastighet för fastighet om vad som ska göras? Några mer pengar vill Bergenblock inte ge. Centerpartiet har samma budget som alla andra partier. Alla vänsterpartier har samma budget som regeringen. Där är det ingenting som skiljer.Jag är ändå lite nyfiken på vad alternativet är till den ordning som redan finns. Om Bergenblock har synpunkter på myndigheten kan han diskutera med dem, om han så önskar. Jag är lite frågande till vad ledamoten egentligen är ute efter.

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkra den framtida finansieringen av underhåll och tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna?

Tack, Christofer Bergenblock, för frågan och debatten! Den är givetvis viktig.Jag kommer själv från Kalmar, där vi har Kalmar slott. Som kalmarit till ursprunget ligger det mig såklart varmt om hjärtat. I Solna har vi Hagaparken, och runt om i hela Sverige finns det fastigheter, skog och mark, fornminnen av olika slag och olika typer av kulturellt och historiskt viktiga fastigheter och områden. Inte alla men väldigt många av dessa förvaltas och ägs av Statens fastighetsverk.Statens fastighetsverk har väldigt många olika fastigheter. Man har inte bara kulturminnen och sådant som är historiskt viktigt, utan man har även kommersiella fastigheter och till exempel regeringens fastigheter. Man har ett väldigt stort bestånd där man har allt från staten som hyresgäster till kommersiella aktörer och kulturutövare.Det är en enorm verksamhet som Statens fastighetsverk ansvarar för. I Sverige har vi ju den principen att vi beviljar anslag från riksdagen. Det är riksdagen som bestämmer i Sverige. Om man vill ha andra anslag kan givetvis Bergenblock och Centerpartiet driva igenom det i denna kammare. Det är så den demokratiska ordningen ser ut.När det kommer till sådana fastigheter som nämns i interpellationen, så kallade bidragsfastigheter, är de en del av det bestånd som man bedömer inte har egen ekonomisk bärkraft. Man kan inte sälja entrébiljetter eller hyra ut. Då beviljar riksdagen en budgetram till Statens fastighetsverk för hur dessa ska skötas. Kammaren har beviljat en ram på 290 miljoner för att sköta alla dessa fastigheter i hela landet. Där hade Bergenblocks centerparti inte något annat förslag, utan alla partier hade samma förslag.Vill man göra mer är ordningen sådan att mer pengar måste anslås till verksamheten. Alternativt måste man helt byta styrmodell. Det är givetvis ett alternativ. Jag undrar vad som egentligen ligger bakom frågan. Nu har vi modellen med Statens fastighetsverk som har ett uppdrag och en budget. Sedan sköter verket sitt ansvarsområde så gott det går och så mycket det går med de pengar det har blivit tilldelat. Fastighetsverket kan självklart göra mycket mer. Sverige är ett land som har funnits länge, och här finns mycket som man kan lägga pengar på att bevara, tillgängliggöra, anpassa och så vidare. Det är en helt korrekt beskrivning.Däremot har vi inte valt en ordning i Sverige där vi fattar beslut i riksdagen om att ge en prioriteringsordning till Statens fastighetsverk. Dessa beslut har överlåtits, precis som på många andra områden, till de myndigheter och proffs som finns att givet de pengar de får göra det bästa av situationen.Här är jag lite nyfiken på om ledamoten Bergenblock tycker att vi ska byta modell. Ska riksdagen fatta beslut fastighet för fastighet om vad som ska göras? Några mer pengar vill Bergenblock inte ge. Centerpartiet har samma budget som alla andra partier. Alla vänsterpartier har samma budget som regeringen. Där är det ingenting som skiljer.Jag är ändå lite nyfiken på vad alternativet är till den ordning som redan finns. Om Bergenblock har synpunkter på myndigheten kan han diskutera med dem, om han så önskar. Jag är lite frågande till vad ledamoten egentligen är ute efter.

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter, såsom Varbergs fästning?

Jag ber att få tacka statsrådet för svaret jag fått, även om det lämnar en hel del i övrigt att önska.Jag ställde tre frågor till statsrådet. Där efterfrågade jag konkreta åtgärder, vilka statsrådet också upprepade, kring skötseln av de statliga kulturfastigheterna och finansieringen av desamma. Till svar får jag en kortfattad och allmän beskrivning av Statens fastighetsverks uppdrag. Med all respekt för statsrådet hade jag kunnat läsa detta själv på Fastighetsverkets hemsida. Att döma av det oengagerade svaret jag får är det kanske inte så mycket bevänt med regeringens intresse för de statliga kulturfastigheterna.I Halland, varifrån jag kommer, har vi flera kulturminnen som vi är mycket stolta över. I min interpellation lyfter jag fram två av dem som exempel på kulturarv som vi har att sköta och förvalta även 2023 - Varbergs fästning och Halmstads slott. Det första exemplet handlar om att underhålla våra kulturfastigheter och det andra om att tillgängliggöra dem.Varbergs fästning började byggas som en medeltida borg i slutet av 1200-talet. På 1600-talet utformades den till en försvarsanläggning med det uttryck som fästningen har än i dag. Efter 1822 började ett förfall då försvarsmakten övergav fästningen och lämnade den åt sitt öde. Stenmurar och vallar föll ihop under 1800-talet, men i början av 1900-talet tog man tag i det här och påbörjade en omfattande restaurering. Hade det inte funnits kloka politiker som tog sitt ansvar för hundra år sedan hade vi inte haft något annat än en ruin att se ut över i dag.Nu har det visat sig att fästningens underhåll inte sköts på det sätt som krävs, och därför finns det återigen risk för ras av murar och bastioner. I flera år har detta uppmärksammats av Statens fastighetsverk i deras egen inventering, och mer medel har efterfrågats från regeringen. Tidigare har det varit den socialdemokratiska regeringen som inte har tagit sitt ansvar. Nu är det den högerkonservativa regeringen som inte tar sitt ansvar. Som regering kan man naturligtvis peka finger på Statens fastighetsverk, men till syvende och sist är det faktiskt regeringen själv som bär det fulla ansvaret för hur de statliga kulturfastigheterna sköts.För några dagar sedan pratade jag med mina politiska kollegor i Kronoberg. Där är inte kritiken nådig mot att man har låtit Kronobergs slottsruin förfalla så att den numera är helt avstängd för besök från allmänheten. Det är en utveckling som vi definitivt inte vill se för kulturfastigheterna i Halland och inte i någon annan del av landet heller.För hundra år sedan klarade Sverige av att ta tag i restaureringen och underhållet av Varbergs fästning och flera andra kulturfastigheter. Tycker ministern att det är värdigt Sverige 2023 att man inte klarar av samma sak, trots ett enormt mycket bättre ekonomiskt utgångsläge?Eftersom jag inte har fått något riktigt svar från ministern ännu upprepar jag min fråga: Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter såsom Varbergs fästning?

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkra den framtida finansieringen av underhåll och tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna?

Jag ber att få tacka statsrådet för svaret jag fått, även om det lämnar en hel del i övrigt att önska.Jag ställde tre frågor till statsrådet. Där efterfrågade jag konkreta åtgärder, vilka statsrådet också upprepade, kring skötseln av de statliga kulturfastigheterna och finansieringen av desamma. Till svar får jag en kortfattad och allmän beskrivning av Statens fastighetsverks uppdrag. Med all respekt för statsrådet hade jag kunnat läsa detta själv på Fastighetsverkets hemsida. Att döma av det oengagerade svaret jag får är det kanske inte så mycket bevänt med regeringens intresse för de statliga kulturfastigheterna.I Halland, varifrån jag kommer, har vi flera kulturminnen som vi är mycket stolta över. I min interpellation lyfter jag fram två av dem som exempel på kulturarv som vi har att sköta och förvalta även 2023 - Varbergs fästning och Halmstads slott. Det första exemplet handlar om att underhålla våra kulturfastigheter och det andra om att tillgängliggöra dem.Varbergs fästning började byggas som en medeltida borg i slutet av 1200-talet. På 1600-talet utformades den till en försvarsanläggning med det uttryck som fästningen har än i dag. Efter 1822 började ett förfall då försvarsmakten övergav fästningen och lämnade den åt sitt öde. Stenmurar och vallar föll ihop under 1800-talet, men i början av 1900-talet tog man tag i det här och påbörjade en omfattande restaurering. Hade det inte funnits kloka politiker som tog sitt ansvar för hundra år sedan hade vi inte haft något annat än en ruin att se ut över i dag.Nu har det visat sig att fästningens underhåll inte sköts på det sätt som krävs, och därför finns det återigen risk för ras av murar och bastioner. I flera år har detta uppmärksammats av Statens fastighetsverk i deras egen inventering, och mer medel har efterfrågats från regeringen. Tidigare har det varit den socialdemokratiska regeringen som inte har tagit sitt ansvar. Nu är det den högerkonservativa regeringen som inte tar sitt ansvar. Som regering kan man naturligtvis peka finger på Statens fastighetsverk, men till syvende och sist är det faktiskt regeringen själv som bär det fulla ansvaret för hur de statliga kulturfastigheterna sköts.För några dagar sedan pratade jag med mina politiska kollegor i Kronoberg. Där är inte kritiken nådig mot att man har låtit Kronobergs slottsruin förfalla så att den numera är helt avstängd för besök från allmänheten. Det är en utveckling som vi definitivt inte vill se för kulturfastigheterna i Halland och inte i någon annan del av landet heller.För hundra år sedan klarade Sverige av att ta tag i restaureringen och underhållet av Varbergs fästning och flera andra kulturfastigheter. Tycker ministern att det är värdigt Sverige 2023 att man inte klarar av samma sak, trots ett enormt mycket bättre ekonomiskt utgångsläge?Eftersom jag inte har fått något riktigt svar från ministern ännu upprepar jag min fråga: Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter såsom Varbergs fästning?

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter, såsom Varbergs fästning?

Christofer Bergenblock har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter, såsom Varbergs fästning, vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att tillgängliggöra de statliga kulturfastigheterna, såsom Halmstads slott, även för den som är rullstolsburen och vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att säkra den framtida finansieringen av underhåll och tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna.Staten har ett ansvar för helhetsperspektivet i bevarandet av kulturarvet och för att skapa goda förutsättningar för att förvalta och utveckla det. Den statliga fastighetsförvaltningen ska främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.Statens fastighetsverk ansvarar för att förvalta en del av statens fasta egendom, bland annat många kulturfastigheter. Med det uppdraget följer även ett ansvar för att, utifrån fastigheternas särskilda förutsättningar och gällande föreskrifter på området, tillgodose kraven på tillgänglighet.Varbergs fästning är en bidragsfastighet som förvaltas av Statens fastighetsverk. Bidragsfastigheter är fastigheter som kännetecknas budgetmässigt av att de saknar förutsättningar för att långsiktigt ge ett ekonomiskt överskott. Statens fastighetsverk disponerar ett särskilt anslag i statsbudgeten för att finansiera underhållskostnader och löpande driftsunderskott för sådana fastigheter.Statens fastighetsverk ansvarar för att löpande och samlat bedöma stora delar av det statliga beståndet av kulturfastigheter i syfte att upprätthålla ett välavvägt fastighetsbestånd med byggnader i hela Sverige. Statens fastighetsverk ska utifrån sitt uppdrag väga bevarandeambitioner mot ekonomiska prioriteringar och det ekonomiska utrymmet.

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkra den framtida finansieringen av underhåll och tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna?

Christofer Bergenblock har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att stoppa det pågående förfallet av statliga kulturfastigheter, såsom Varbergs fästning, vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att tillgängliggöra de statliga kulturfastigheterna, såsom Halmstads slott, även för den som är rullstolsburen och vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att säkra den framtida finansieringen av underhåll och tillgänglighetsanpassning av de statliga kulturfastigheterna.Staten har ett ansvar för helhetsperspektivet i bevarandet av kulturarvet och för att skapa goda förutsättningar för att förvalta och utveckla det. Den statliga fastighetsförvaltningen ska främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.Statens fastighetsverk ansvarar för att förvalta en del av statens fasta egendom, bland annat många kulturfastigheter. Med det uppdraget följer även ett ansvar för att, utifrån fastigheternas särskilda förutsättningar och gällande föreskrifter på området, tillgodose kraven på tillgänglighet.Varbergs fästning är en bidragsfastighet som förvaltas av Statens fastighetsverk. Bidragsfastigheter är fastigheter som kännetecknas budgetmässigt av att de saknar förutsättningar för att långsiktigt ge ett ekonomiskt överskott. Statens fastighetsverk disponerar ett särskilt anslag i statsbudgeten för att finansiera underhållskostnader och löpande driftsunderskott för sådana fastigheter.Statens fastighetsverk ansvarar för att löpande och samlat bedöma stora delar av det statliga beståndet av kulturfastigheter i syfte att upprätthålla ett välavvägt fastighetsbestånd med byggnader i hela Sverige. Statens fastighetsverk ska utifrån sitt uppdrag väga bevarandeambitioner mot ekonomiska prioriteringar och det ekonomiska utrymmet.

Hur avser ministern att följa upp så att intentionerna i överenskommelsen hålls, så att det inte blir enbart en arbetsmarknadspolitisk åtgärd?

Tack, Niklas Sigvardsson, för en utmärkt debatt! Jag ser fram emot att tillsammans kunna arbeta med den här reformen och göra den så bra som det bara är möjligt. Det gäller att vi ser till att göra det bästa av möjligheten vi nu har att få till ett bra omställningsstudiestöd.Jag ser också fram emot att vi tillsammans med parterna kan föra en bred diskussion om hur vi kan förbättra det och se till att modellen blir så bra som det bara är möjligt. Jag ser fram emot en fortsatt diskussion. Ett stort tack för en bra debatt!Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Avser ministern att utöka omställningsstudiestödet i en snabbare takt än vad som är aviserat för att möta intresset hos så många sökande?

Tack, Niklas Sigvardsson, för en utmärkt debatt! Jag ser fram emot att tillsammans kunna arbeta med den här reformen och göra den så bra som det bara är möjligt. Det gäller att vi ser till att göra det bästa av möjligheten vi nu har att få till ett bra omställningsstudiestöd.Jag ser också fram emot att vi tillsammans med parterna kan föra en bred diskussion om hur vi kan förbättra det och se till att modellen blir så bra som det bara är möjligt. Jag ser fram emot en fortsatt diskussion. Ett stort tack för en bra debatt!Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Hur avser ministern att följa upp så att intentionerna i överenskommelsen hålls, så att det inte blir enbart en arbetsmarknadspolitisk åtgärd?

Tack, utbildningsministern, för den här debatten om den ytterst viktiga frågan om omställningsstudiestödet!Jag kan inte nog påpeka vikten av att stödet är så omfattande. Det är unikt i sitt slag om man jämför med hur det är i övriga världen och hur vi ser på omställning för vuxna människor. Det handlar om deras möjlighet att ställa om och att fortsätta fortbilda sig.För en annan, som vill slå ett slag för det livslånga lärandet, är detta en ypperlig reform. Det gäller att vi ser till att människor genom hela sitt liv får möjligheten att förkovra sig och skaffa nya kunskaper. På det sättet kan de stärka sin ställning på arbetsmarknaden.Det arbetet kommer vi socialdemokrater att aktivt jobba med. Vi kommer att samarbeta med regeringen när vi tycker att vi har fog för det. Men vi kommer också att ligga på regeringen så att implementeringen går så bra som den bara kan gå.Vårt största möjliga mål är att reformen blir så bra som det är tänkt. Det gäller att vi fortsätter att bygga ut den så att den blir fullt utbyggd om ett antal år så att väldigt många människor kommer att kunna ta del av stödet för lång tid framöver.Vår ambition är hög när det gäller hur många människor som ska kunna ta del av stödet. Men det ska också finnas relevanta utbildningsplatser och tillräckligt många utbildningsplatser i hela högskoleväsendet, på yrkeshögskolor, yrkeskomvux och så vidare genom hela utbildningskedjan.Det kommer vi nog att debattera ytterligare flera gånger. Det gäller hur vi ser till att det finns platser och resurser på såväl CSN som hos beslutande myndigheter men också i hela skolväsendet.Det är av yttersta vikt. Vi socialdemokrater är den yttersta garanten för och står upp för att alla människor ska kunna utbilda sig och kunna ställa om. Det har vi visat historiskt i budgetar, och vi kommer att fortsätta att visa det här i kammaren.Jag hoppas att regeringen fortsätter att bevaka denna fråga och fortsätter att ha höga ambitioner när det gäller omställningsstudiestödet.(Applåder)

Avser ministern att utöka omställningsstudiestödet i en snabbare takt än vad som är aviserat för att möta intresset hos så många sökande?

Tack, utbildningsministern, för den här debatten om den ytterst viktiga frågan om omställningsstudiestödet!Jag kan inte nog påpeka vikten av att stödet är så omfattande. Det är unikt i sitt slag om man jämför med hur det är i övriga världen och hur vi ser på omställning för vuxna människor. Det handlar om deras möjlighet att ställa om och att fortsätta fortbilda sig.För en annan, som vill slå ett slag för det livslånga lärandet, är detta en ypperlig reform. Det gäller att vi ser till att människor genom hela sitt liv får möjligheten att förkovra sig och skaffa nya kunskaper. På det sättet kan de stärka sin ställning på arbetsmarknaden.Det arbetet kommer vi socialdemokrater att aktivt jobba med. Vi kommer att samarbeta med regeringen när vi tycker att vi har fog för det. Men vi kommer också att ligga på regeringen så att implementeringen går så bra som den bara kan gå.Vårt största möjliga mål är att reformen blir så bra som det är tänkt. Det gäller att vi fortsätter att bygga ut den så att den blir fullt utbyggd om ett antal år så att väldigt många människor kommer att kunna ta del av stödet för lång tid framöver.Vår ambition är hög när det gäller hur många människor som ska kunna ta del av stödet. Men det ska också finnas relevanta utbildningsplatser och tillräckligt många utbildningsplatser i hela högskoleväsendet, på yrkeshögskolor, yrkeskomvux och så vidare genom hela utbildningskedjan.Det kommer vi nog att debattera ytterligare flera gånger. Det gäller hur vi ser till att det finns platser och resurser på såväl CSN som hos beslutande myndigheter men också i hela skolväsendet.Det är av yttersta vikt. Vi socialdemokrater är den yttersta garanten för och står upp för att alla människor ska kunna utbilda sig och kunna ställa om. Det har vi visat historiskt i budgetar, och vi kommer att fortsätta att visa det här i kammaren.Jag hoppas att regeringen fortsätter att bevaka denna fråga och fortsätter att ha höga ambitioner när det gäller omställningsstudiestödet.(Applåder)

Hur avser ministern att följa upp så att intentionerna i överenskommelsen hålls, så att det inte blir enbart en arbetsmarknadspolitisk åtgärd?

Tack, Niklas Sigvardsson, för din fråga!Det är väldigt viktigt att CSN får rätt förutsättningar att jobba med reformen. Den är precis i sin linda. Det kommer att ta ett tag innan vi har den totala bilden av hur arbetet går och vad som sker.Det är klart att det är viktigt att myndigheterna har rätt förutsättningar. Jag bedömer att myndigheterna jobbar på väldigt bra just nu. Det finns en förståelse hos svenska folket för att det tar lite tid när det kommer in så många ansökningar.Man kan också tänka sig, utan att jag vet, att det första gången - innan regelverket har satt sig och tolkningen av regelverket är på plats - kommer in en hel del ansökningar som inte är fullständiga utan som behöver kompletteras på olika sätt.En indikation på detta är till exempel att en del som har sökt inte har gått via sina omställningsorganisationer. Jag har full förståelse för att man inte har koll på att man ska göra det. För varje år som går tror jag att träffsäkerheten för dem som ansöker kommer att bli bättre. Det är min bedömning.Jag följer det väldigt noga. Jag är naturligtvis beredd att vidta de åtgärder som krävs för att det ska bli bra. Det är väldigt viktigt att vi ser till att vi får till ett omställningsstudiestöd, att det fungerar väl och att människor har möjlighet att förstärka sin kompetens. Det är väldigt viktigt.

Avser ministern att utöka omställningsstudiestödet i en snabbare takt än vad som är aviserat för att möta intresset hos så många sökande?

Tack, Niklas Sigvardsson, för din fråga!Det är väldigt viktigt att CSN får rätt förutsättningar att jobba med reformen. Den är precis i sin linda. Det kommer att ta ett tag innan vi har den totala bilden av hur arbetet går och vad som sker.Det är klart att det är viktigt att myndigheterna har rätt förutsättningar. Jag bedömer att myndigheterna jobbar på väldigt bra just nu. Det finns en förståelse hos svenska folket för att det tar lite tid när det kommer in så många ansökningar.Man kan också tänka sig, utan att jag vet, att det första gången - innan regelverket har satt sig och tolkningen av regelverket är på plats - kommer in en hel del ansökningar som inte är fullständiga utan som behöver kompletteras på olika sätt.En indikation på detta är till exempel att en del som har sökt inte har gått via sina omställningsorganisationer. Jag har full förståelse för att man inte har koll på att man ska göra det. För varje år som går tror jag att träffsäkerheten för dem som ansöker kommer att bli bättre. Det är min bedömning.Jag följer det väldigt noga. Jag är naturligtvis beredd att vidta de åtgärder som krävs för att det ska bli bra. Det är väldigt viktigt att vi ser till att vi får till ett omställningsstudiestöd, att det fungerar väl och att människor har möjlighet att förstärka sin kompetens. Det är väldigt viktigt.

Hur avser ministern att följa upp så att intentionerna i överenskommelsen hålls, så att det inte blir enbart en arbetsmarknadspolitisk åtgärd?

Det är lite därför vi socialdemokrater också drivit frågan så hårt från början - vi vill vara med på hela tåget, så att implementeringen blir så bra den bara kan. I den omställnings- och flexibilitetsreform som antogs här förra året var detta en av de viktigaste aspekterna för alla Sveriges löntagare: rätten till omställning. Därför är det av yttersta vikt att det faktiskt också blir en omställningsmöjlighet för individerna. Det är därför vi ligger på och verkligen vill att frågan ska bli så bra den bara kan bli.Detta är ännu i sin linda. CSN har släppt uppgifter om de första små stegen. Enligt den statistik som vi har tillgänglig är det totalt ungefär 605 personer som beviljats stöd. Jag tror att CSN släpper ny statistik på fredag, så det kommer lite nya siffror. En överväldigande majoritet söker till yrkeshögskolor, högskolor och universitet. Det är glädjande att just yrkeshögskolor ligger så långt framme, för deras utbildningar leder till att man snabbt kommer i arbete och kan använda sig av den kompetens man precis har förvärvat.Det är också glädjande att man bland de än så länge få ansökningar som beviljats hittar yrkesgrupper som sjuksköterskor, poliser, vårdadministratörer och medicinska sekreterare. Det är många som vill vara med och stärka den gemensamma välfärden. Det är positivt att den första indikationen visar att det finns en stark vilja hos personer i vårt samhälle att bidra till välfärdens kompetensförsörjning. Vi får hoppas att det kommer ännu fler sökande till den privata omställningen, så att även näringslivet får del av omställningen.Jag är också försiktig med att dra långtgående slutsatser om hur implementeringen än så länge har gått till, men vi vill att detta ska gå så bra som möjligt och att man ska använda sig av stödet. Det är därför det också är viktigt att kolla på aspekter som att personer från alla olika studiemiljöer ska kunna ta del av stödet, även personer som kommer från studieovana hem, så att de stärker sin ställning på arbetsmarknaden. Den som har en lång akademisk utbildning kanske kan gå en kortare kompletterande utbildning för att stärka sin ställning. Detta kommer vi att ha extra uppsikt över som socialdemokrater.Det handlar också om att resurserna måste räcka till och om hur många platser det ska finnas att söka. Vi har vid flera tillfällen debatterat frågan att det måste finnas tillräckligt många platser, så att inte ungdomskullar trycker ut de vuxna som vill studera och så att inte vuxna genom omställningsstudiestödet trycker ut de ungdomskullar som är på väg. Men jag ska bortse lite från den ambitionsökning som vi socialdemokrater vill se där och i stället titta på hur det ser ut med ambitionen för implementering från CSN:s sida.Jag har fått rapport från CSN så sent som i dag. CSN har inkommit med ett budgetäskande för innevarande budgetår, alltså 2023. För att de ska klara den ambitionsnivå som vi båda säger oss stå för behöver de tillskott av medel på 46 miljoner kronor i vårändringsbudgeten. Detta blir extra viktigt med tanke på den ambition som ministern talade om här tidigare och redovisade i sitt interpellationssvar. Avser regeringen och ministern att följa upp detta äskande från CSN om att få mer pengar innevarande budgetår? Dessa medel behövs bara för att klara den nuvarande ambitionen. Annars är risken, enligt CSN:s egen bedömning, att det antingen kommer att gå ut över dem som söker det normala studiemedlet eller förlänga handläggningstiden för dem som söker omställningsstudiestödet. Det här är en ambitionsnivå som ministern säger att han står bakom. Därför frågar jag ministern: Hur tänker ministern jobba vidare med detta budgetäskande?

Avser ministern att utöka omställningsstudiestödet i en snabbare takt än vad som är aviserat för att möta intresset hos så många sökande?

Det är lite därför vi socialdemokrater också drivit frågan så hårt från början - vi vill vara med på hela tåget, så att implementeringen blir så bra den bara kan. I den omställnings- och flexibilitetsreform som antogs här förra året var detta en av de viktigaste aspekterna för alla Sveriges löntagare: rätten till omställning. Därför är det av yttersta vikt att det faktiskt också blir en omställningsmöjlighet för individerna. Det är därför vi ligger på och verkligen vill att frågan ska bli så bra den bara kan bli.Detta är ännu i sin linda. CSN har släppt uppgifter om de första små stegen. Enligt den statistik som vi har tillgänglig är det totalt ungefär 605 personer som beviljats stöd. Jag tror att CSN släpper ny statistik på fredag, så det kommer lite nya siffror. En överväldigande majoritet söker till yrkeshögskolor, högskolor och universitet. Det är glädjande att just yrkeshögskolor ligger så långt framme, för deras utbildningar leder till att man snabbt kommer i arbete och kan använda sig av den kompetens man precis har förvärvat.Det är också glädjande att man bland de än så länge få ansökningar som beviljats hittar yrkesgrupper som sjuksköterskor, poliser, vårdadministratörer och medicinska sekreterare. Det är många som vill vara med och stärka den gemensamma välfärden. Det är positivt att den första indikationen visar att det finns en stark vilja hos personer i vårt samhälle att bidra till välfärdens kompetensförsörjning. Vi får hoppas att det kommer ännu fler sökande till den privata omställningen, så att även näringslivet får del av omställningen.Jag är också försiktig med att dra långtgående slutsatser om hur implementeringen än så länge har gått till, men vi vill att detta ska gå så bra som möjligt och att man ska använda sig av stödet. Det är därför det också är viktigt att kolla på aspekter som att personer från alla olika studiemiljöer ska kunna ta del av stödet, även personer som kommer från studieovana hem, så att de stärker sin ställning på arbetsmarknaden. Den som har en lång akademisk utbildning kanske kan gå en kortare kompletterande utbildning för att stärka sin ställning. Detta kommer vi att ha extra uppsikt över som socialdemokrater.Det handlar också om att resurserna måste räcka till och om hur många platser det ska finnas att söka. Vi har vid flera tillfällen debatterat frågan att det måste finnas tillräckligt många platser, så att inte ungdomskullar trycker ut de vuxna som vill studera och så att inte vuxna genom omställningsstudiestödet trycker ut de ungdomskullar som är på väg. Men jag ska bortse lite från den ambitionsökning som vi socialdemokrater vill se där och i stället titta på hur det ser ut med ambitionen för implementering från CSN:s sida.Jag har fått rapport från CSN så sent som i dag. CSN har inkommit med ett budgetäskande för innevarande budgetår, alltså 2023. För att de ska klara den ambitionsnivå som vi båda säger oss stå för behöver de tillskott av medel på 46 miljoner kronor i vårändringsbudgeten. Detta blir extra viktigt med tanke på den ambition som ministern talade om här tidigare och redovisade i sitt interpellationssvar. Avser regeringen och ministern att följa upp detta äskande från CSN om att få mer pengar innevarande budgetår? Dessa medel behövs bara för att klara den nuvarande ambitionen. Annars är risken, enligt CSN:s egen bedömning, att det antingen kommer att gå ut över dem som söker det normala studiemedlet eller förlänga handläggningstiden för dem som söker omställningsstudiestödet. Det här är en ambitionsnivå som ministern säger att han står bakom. Därför frågar jag ministern: Hur tänker ministern jobba vidare med detta budgetäskande?

Hur avser ministern att följa upp så att intentionerna i överenskommelsen hålls, så att det inte blir enbart en arbetsmarknadspolitisk åtgärd?

Jag tackar Niklas Sigvardsson för frågorna och för interpellationen, som jag tycker är viktig. Jag tycker att det är en styrka att vi tillsammans kan försöka lotsa den här reformen hela vägen igenom, så att den blir verklighet för svenska folket. Jag tycker också att det är en styrka att så stora delar av det svenska samhället står bakom reformen. Både arbetsmarknadens parter och stora delar av politiken står upp för den.Jag tror att denna reform kommer att spela en stor och viktig roll framåt och att den kommer att vara viktig för dynamiken i det svenska arbetslivet och näringslivet och på den svenska arbetsmarknaden. Jag tror att den kommer att vara viktig för vårt lands förmåga att ställa om, men naturligtvis allra viktigast för de människor som får möjlighet att vidareutbilda sig för att förstärka sin kompetens.Jag tycker att den här modellen är väldigt viktig. Det är också därför regeringen på ett så tydligt sätt, både i budgeten och i de skrivningar som finns, säger att modellen ligger fast och att det inte finns några förändringar aviserade i förhållande till den ursprungliga modellen, som riksdagen beslutade om 2022.Nu är reformen precis i sin början. Det har kommit in en rad olika ansökningar. Vi får se i vilken utsträckning de som har ansökt är berättigade till stöd. Vi får också se i vilken utsträckning de som söker har gått via sina omställningsorganisationer respektive sökt stödet på eget bevåg. Det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser av de ansökningar som kommit in. Men vi följer naturligtvis detta väldigt noga och analyserar löpande hur arbetet fortgår.Jag tror också att det finns en förståelse hos svenska folket för att det kan ta tid för alla att få svar när det kommer så många ansökningar och man inte vet vilken typ av ansökningar det är. CSN är en populär myndighet som många svenskar har stort förtroende för. Det är klart att det är viktigt att myndigheten får den tid som behövs för att gå igenom ansökningarna och göra korrekta bedömningar, så att vi kan leva upp till kraven på rättssäkerhet. Alla ska få en individuell bedömning där ens eget skäl prövas, så att man verkligen vet att det har gjorts en gedigen bedömning av det hela.Det är viktigt att den enskilde får möjlighet att stärka sin kompetens, antingen på ett annat område än det där man arbetar just nu eller inom samma bransch fast i ett annat yrke. Det är en viktig utgångspunkt för reformen. Vi följer den nära, och jag välkomnar att vi kan göra detta i bred politisk enighet.

Avser ministern att utöka omställningsstudiestödet i en snabbare takt än vad som är aviserat för att möta intresset hos så många sökande?

Jag tackar Niklas Sigvardsson för frågorna och för interpellationen, som jag tycker är viktig. Jag tycker att det är en styrka att vi tillsammans kan försöka lotsa den här reformen hela vägen igenom, så att den blir verklighet för svenska folket. Jag tycker också att det är en styrka att så stora delar av det svenska samhället står bakom reformen. Både arbetsmarknadens parter och stora delar av politiken står upp för den.Jag tror att denna reform kommer att spela en stor och viktig roll framåt och att den kommer att vara viktig för dynamiken i det svenska arbetslivet och näringslivet och på den svenska arbetsmarknaden. Jag tror att den kommer att vara viktig för vårt lands förmåga att ställa om, men naturligtvis allra viktigast för de människor som får möjlighet att vidareutbilda sig för att förstärka sin kompetens.Jag tycker att den här modellen är väldigt viktig. Det är också därför regeringen på ett så tydligt sätt, både i budgeten och i de skrivningar som finns, säger att modellen ligger fast och att det inte finns några förändringar aviserade i förhållande till den ursprungliga modellen, som riksdagen beslutade om 2022.Nu är reformen precis i sin början. Det har kommit in en rad olika ansökningar. Vi får se i vilken utsträckning de som har ansökt är berättigade till stöd. Vi får också se i vilken utsträckning de som söker har gått via sina omställningsorganisationer respektive sökt stödet på eget bevåg. Det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser av de ansökningar som kommit in. Men vi följer naturligtvis detta väldigt noga och analyserar löpande hur arbetet fortgår.Jag tror också att det finns en förståelse hos svenska folket för att det kan ta tid för alla att få svar när det kommer så många ansökningar och man inte vet vilken typ av ansökningar det är. CSN är en populär myndighet som många svenskar har stort förtroende för. Det är klart att det är viktigt att myndigheten får den tid som behövs för att gå igenom ansökningarna och göra korrekta bedömningar, så att vi kan leva upp till kraven på rättssäkerhet. Alla ska få en individuell bedömning där ens eget skäl prövas, så att man verkligen vet att det har gjorts en gedigen bedömning av det hela.Det är viktigt att den enskilde får möjlighet att stärka sin kompetens, antingen på ett annat område än det där man arbetar just nu eller inom samma bransch fast i ett annat yrke. Det är en viktig utgångspunkt för reformen. Vi följer den nära, och jag välkomnar att vi kan göra detta i bred politisk enighet.

Hur avser ministern att följa upp så att intentionerna i överenskommelsen hålls, så att det inte blir enbart en arbetsmarknadspolitisk åtgärd?

Jag vill börja med att tacka utbildningsministern för svaret på denna interpellation om omställningsstudiestödet.Precis som statsrådet framhöll i slutet tror jag att vi alla är glada över det oväntat stora intresset för stödet. Det är nästan 27 000 som har sökt omställningsstudiestödet på denna korta tid.Detta är ett oerhört viktigt stöd för att alla landets löntagare framöver ska kunna stärka sin framtida ställning på arbetsmarknaden. Någonting som jag hoppas är att vi tillsammans ska vårda det och arbeta så gott vi kan gemensamt för att just det här ska hända.Trots att näst intill 27 000 har sökt har långt ifrån alla som berörs i målgruppen nåtts av detta. PTK, LO och Svenskt Näringsliv kommer med indikationer på att inte alla medlemmar har full koll på vad detta är. Det leder förhoppningsvis till att ännu fler söker framöver. Det är genom den samverkansmodell där det här avtalet har förhandlats fram med PTK, LO och Svenskt Näringsliv som vi har detta stöd på plats. Det är också självklart en förhandling med staten.Grunden till det här stödet är att initiativet ska komma från individen och att individen ska ha rätt till rådgivning och stöd av en omställningsorganisation. Stödet ska gå till utbildningar som stärker individens framtida ställning på arbetsmarknaden med beaktande av arbetsmarknadens behov, precis som ministern sa. Det handlar också om att studiestödet inte ska ges till utbildning av hobbykaraktär eller självförverkligande karaktär. Slutligen ska CSN fästa stor vikt vid omställningsorganisationens yttrande när man fattar beslut. Det är av yttersta vikt att myndigheterna har dessa fyra grundstenar i sitt arbete och att lagstiftningen implementeras i enlighet med andemeningen i överenskommelsen.Anledningen till att jag ställer den här interpellationen är att det har kommit lite oroande signaler från de olika parterna. De uppfattar att CSN tolkar lagstiftningen hårdare än vad som var tanken. Det gäller speciellt personer som redan befinner sig i så kallade bristyrken och ansöker om studiestödet för att stärka sin egen ställning på den framtida arbetsmarknaden men i vissa fall får avslag. Även personer i bristyrken måste kunna stärka sin ställning. Annars är omställningsstudiestödet inte till för att alla löntagare tillsammans med sin omställningsorganisation själva ska kunna avgöra hur de ska stärka sin ställning på den framtida arbetsmarknaden.Det är därför jag hoppas och tror att regeringen jobbar hårt och aktivt för att implementeringen ska vara så god som möjligt. Men det här föranleder ändå frågor som jag delvis ställde i min interpellation: Hur arbetar utbildningsministern för att intentionerna i det huvudavtal som myndigheterna ska implementera faktiskt följs? Hur jobbar ni med myndigheterna? Hur jobbar regeringen själv med att implementera det här avtalet tillsammans med parterna?

Avser ministern att utöka omställningsstudiestödet i en snabbare takt än vad som är aviserat för att möta intresset hos så många sökande?

Jag vill börja med att tacka utbildningsministern för svaret på denna interpellation om omställningsstudiestödet.Precis som statsrådet framhöll i slutet tror jag att vi alla är glada över det oväntat stora intresset för stödet. Det är nästan 27 000 som har sökt omställningsstudiestödet på denna korta tid.Detta är ett oerhört viktigt stöd för att alla landets löntagare framöver ska kunna stärka sin framtida ställning på arbetsmarknaden. Någonting som jag hoppas är att vi tillsammans ska vårda det och arbeta så gott vi kan gemensamt för att just det här ska hända.Trots att näst intill 27 000 har sökt har långt ifrån alla som berörs i målgruppen nåtts av detta. PTK, LO och Svenskt Näringsliv kommer med indikationer på att inte alla medlemmar har full koll på vad detta är. Det leder förhoppningsvis till att ännu fler söker framöver. Det är genom den samverkansmodell där det här avtalet har förhandlats fram med PTK, LO och Svenskt Näringsliv som vi har detta stöd på plats. Det är också självklart en förhandling med staten.Grunden till det här stödet är att initiativet ska komma från individen och att individen ska ha rätt till rådgivning och stöd av en omställningsorganisation. Stödet ska gå till utbildningar som stärker individens framtida ställning på arbetsmarknaden med beaktande av arbetsmarknadens behov, precis som ministern sa. Det handlar också om att studiestödet inte ska ges till utbildning av hobbykaraktär eller självförverkligande karaktär. Slutligen ska CSN fästa stor vikt vid omställningsorganisationens yttrande när man fattar beslut. Det är av yttersta vikt att myndigheterna har dessa fyra grundstenar i sitt arbete och att lagstiftningen implementeras i enlighet med andemeningen i överenskommelsen.Anledningen till att jag ställer den här interpellationen är att det har kommit lite oroande signaler från de olika parterna. De uppfattar att CSN tolkar lagstiftningen hårdare än vad som var tanken. Det gäller speciellt personer som redan befinner sig i så kallade bristyrken och ansöker om studiestödet för att stärka sin egen ställning på den framtida arbetsmarknaden men i vissa fall får avslag. Även personer i bristyrken måste kunna stärka sin ställning. Annars är omställningsstudiestödet inte till för att alla löntagare tillsammans med sin omställningsorganisation själva ska kunna avgöra hur de ska stärka sin ställning på den framtida arbetsmarknaden.Det är därför jag hoppas och tror att regeringen jobbar hårt och aktivt för att implementeringen ska vara så god som möjligt. Men det här föranleder ändå frågor som jag delvis ställde i min interpellation: Hur arbetar utbildningsministern för att intentionerna i det huvudavtal som myndigheterna ska implementera faktiskt följs? Hur jobbar ni med myndigheterna? Hur jobbar regeringen själv med att implementera det här avtalet tillsammans med parterna?

Hur avser ministern att följa upp så att intentionerna i överenskommelsen hålls, så att det inte blir enbart en arbetsmarknadspolitisk åtgärd?

Niklas Sigvardsson har frågat mig hur jag avser att följa upp att intentionerna i överenskommelsen hålls, så att omställningsstudiestödet inte blir enbart en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Niklas Sigvardsson har även frågat mig om jag avser att utöka omställningsstudiestödet i en snabbare takt än vad som är aviserat för att möta intresset hos de många sökande. Regeringens självklara utgångspunkt är att respektera den helhet som ligger till grund för reformen. Som interpellanten själv nämner får omställningsstudiestöd lämnas för en utbildning som kan antas stärka den studerandes framtida ställning på arbetsmarknaden med beaktande av arbetsmarknadens behov. Utbildningen kan antingen syfta till att stärka personens ställning inom det arbetsområde som han eller hon redan arbetar eller har arbetat inom eller syfta till att personen ska stärka sin kompetens på andra arbetsområden för att kunna söka nya arbeten. I de fall det finns oklarheter kring tolkning av lagen kommer avgöranden i Överklagandenämnden för studiestöd att bli vägledande. Regeringen följer löpande hur reformen genomförs och har en nära dialog med Centrala studiestödsnämnden, CSN, och parterna om hur införandet fortlöper.Genom propositionen Flexibilitet, omställningsförmåga och trygghet på arbetsmarknaden genomfördes en historisk reform som lade grunden för ett nytt huvudavtal mellan arbetsmarknadens parter. Efter att propositionen beslutades i riksdagen i juni 2022 undertecknade företrädare för Svenskt Näringsliv, Förhandlings- och samverkansrådet PTK och LO det nya huvudavtalet.När propositionen debatterades i riksdagen yrkade samtliga partier som ingår i regeringen bifall till propositionen i dess helhet. Endast Vänsterpartiet röstade emot. I propositionen framgår att medel till omställningsstudiestödet ska tillföras stegvis från och med 2023 fram tills reformen är fullt utbyggd 2026. År 2023 tillförs 1,3 miljarder kronor, och nästa år, 2024, utökas denna summa till 2,8 miljarder kronor, vilket är i linje med de förarbeten som togs fram av den socialdemokratiska regeringen tillsammans med Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. Regeringen inför därmed reformen precis på det sätt som aviserades i propositionen och helt i överensstämmelse med vad parterna förväntar sig. Jag noterar att det finns ett oväntat stort intresse för det nya omställningsstudiestödet, men planen för införandet ligger fast. Ett tungt vägande skäl till detta är att handläggande myndigheter, främst CSN, ska ges rimliga planeringsförutsättningar. Regeringen för en löpande dialog med CSN om hur handläggningstiden kan förbättras.

Avser ministern att utöka omställningsstudiestödet i en snabbare takt än vad som är aviserat för att möta intresset hos så många sökande?

Niklas Sigvardsson har frågat mig hur jag avser att följa upp att intentionerna i överenskommelsen hålls, så att omställningsstudiestödet inte blir enbart en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Niklas Sigvardsson har även frågat mig om jag avser att utöka omställningsstudiestödet i en snabbare takt än vad som är aviserat för att möta intresset hos de många sökande. Regeringens självklara utgångspunkt är att respektera den helhet som ligger till grund för reformen. Som interpellanten själv nämner får omställningsstudiestöd lämnas för en utbildning som kan antas stärka den studerandes framtida ställning på arbetsmarknaden med beaktande av arbetsmarknadens behov. Utbildningen kan antingen syfta till att stärka personens ställning inom det arbetsområde som han eller hon redan arbetar eller har arbetat inom eller syfta till att personen ska stärka sin kompetens på andra arbetsområden för att kunna söka nya arbeten. I de fall det finns oklarheter kring tolkning av lagen kommer avgöranden i Överklagandenämnden för studiestöd att bli vägledande. Regeringen följer löpande hur reformen genomförs och har en nära dialog med Centrala studiestödsnämnden, CSN, och parterna om hur införandet fortlöper.Genom propositionen Flexibilitet, omställningsförmåga och trygghet på arbetsmarknaden genomfördes en historisk reform som lade grunden för ett nytt huvudavtal mellan arbetsmarknadens parter. Efter att propositionen beslutades i riksdagen i juni 2022 undertecknade företrädare för Svenskt Näringsliv, Förhandlings- och samverkansrådet PTK och LO det nya huvudavtalet.När propositionen debatterades i riksdagen yrkade samtliga partier som ingår i regeringen bifall till propositionen i dess helhet. Endast Vänsterpartiet röstade emot. I propositionen framgår att medel till omställningsstudiestödet ska tillföras stegvis från och med 2023 fram tills reformen är fullt utbyggd 2026. År 2023 tillförs 1,3 miljarder kronor, och nästa år, 2024, utökas denna summa till 2,8 miljarder kronor, vilket är i linje med de förarbeten som togs fram av den socialdemokratiska regeringen tillsammans med Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. Regeringen inför därmed reformen precis på det sätt som aviserades i propositionen och helt i överensstämmelse med vad parterna förväntar sig. Jag noterar att det finns ett oväntat stort intresse för det nya omställningsstudiestödet, men planen för införandet ligger fast. Ett tungt vägande skäl till detta är att handläggande myndigheter, främst CSN, ska ges rimliga planeringsförutsättningar. Regeringen för en löpande dialog med CSN om hur handläggningstiden kan förbättras.

Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut?

Svaret på den sista frågan är nej. Det är det jag har försökt säga i denna debatt: Vi ska öka insynen, bland annat när det gäller ekonomi men också när det gäller pedagogik och juridik. Det är detta som är själva grundförutsättningen för hela den här diskussionen: Hur ska vi öka insynen så att vi får ta del av precis det som jag tror att en del av de största koncernerna är bekymrade över? Det bekymrar inte mig, för jag tycker att det är rätt och riktigt att göra detta.Det som bekymrar mig, vilket de idéburna skolorna nu också har gett mig rätt i, är att de allra minsta skolorna kommer att ha svårt att hantera detta. Vi kommer väldigt snart att ge tilläggsdirektiv som kommer att fokusera på just det som Linus Sköld tar upp, bland annat de ekonomiska förutsättningarna.Det är viktigt att vi ökar insynen i de fristående skolorna - ekonomiskt, pedagogiskt och juridiskt. Förhoppningsvis kommer allt detta att klargöras när tilläggsdirektiven kommer.Tack så mycket för debatten!Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor?

Svaret på den sista frågan är nej. Det är det jag har försökt säga i denna debatt: Vi ska öka insynen, bland annat när det gäller ekonomi men också när det gäller pedagogik och juridik. Det är detta som är själva grundförutsättningen för hela den här diskussionen: Hur ska vi öka insynen så att vi får ta del av precis det som jag tror att en del av de största koncernerna är bekymrade över? Det bekymrar inte mig, för jag tycker att det är rätt och riktigt att göra detta.Det som bekymrar mig, vilket de idéburna skolorna nu också har gett mig rätt i, är att de allra minsta skolorna kommer att ha svårt att hantera detta. Vi kommer väldigt snart att ge tilläggsdirektiv som kommer att fokusera på just det som Linus Sköld tar upp, bland annat de ekonomiska förutsättningarna.Det är viktigt att vi ökar insynen i de fristående skolorna - ekonomiskt, pedagogiskt och juridiskt. Förhoppningsvis kommer allt detta att klargöras när tilläggsdirektiven kommer.Tack så mycket för debatten!Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen?

Svaret på den sista frågan är nej. Det är det jag har försökt säga i denna debatt: Vi ska öka insynen, bland annat när det gäller ekonomi men också när det gäller pedagogik och juridik. Det är detta som är själva grundförutsättningen för hela den här diskussionen: Hur ska vi öka insynen så att vi får ta del av precis det som jag tror att en del av de största koncernerna är bekymrade över? Det bekymrar inte mig, för jag tycker att det är rätt och riktigt att göra detta.Det som bekymrar mig, vilket de idéburna skolorna nu också har gett mig rätt i, är att de allra minsta skolorna kommer att ha svårt att hantera detta. Vi kommer väldigt snart att ge tilläggsdirektiv som kommer att fokusera på just det som Linus Sköld tar upp, bland annat de ekonomiska förutsättningarna.Det är viktigt att vi ökar insynen i de fristående skolorna - ekonomiskt, pedagogiskt och juridiskt. Förhoppningsvis kommer allt detta att klargöras när tilläggsdirektiven kommer.Tack så mycket för debatten!Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut?

Jag frågade vad det är statsrådet vill hjälpa skolkoncernerna att hemlighålla. Jag hörde inget svar på den frågan. Jag ställde ungefär samma fråga till statsrådet i en tidigare interpellationsdebatt, och hon svarade inte då heller.Men den som följer denna fråga har säkert noterat att hon gav ett svar i Dagens Nyheter i förra veckan. Intervjuaren frågar: "Är inte det här i själva verket ett förslag som går de stora skolkoncernerna till mötes?" "Nej", svarar statsrådet, "de stora koncernerna skulle ju klara att hantera offentlighetsprincipen. De har jurister anställda som kan avgöra om ett utlämnande av handlingar strider mot sekretess. Medan de små skulle få problem om man införde en offentlighetsprincip". Journalisten igen: "Så varför är det de stora koncernerna som är kritiska?" Då svarar statsrådet: "Jag tror det kan finnas en känsla, till exempel när det gäller de ekonomiska förutsättningarna, av att man inte vill lämna ut information för att man inte vill att konkurrenterna ska få se den."Regeringen sätter alltså återigen skolkoncernernas intressen före elevernas och hjälper skolkoncernerna att hemlighålla information om de ekonomiska förutsättningarna - för nu har statsrådet till Dagens Nyheter sagt vad det är hon vill hjälpa dem att hemlighålla.Vi pratar om skattefinansierad skolverksamhet, och insynen ska självklart säkras oberoende av vem som är huvudman. Det tycker vi socialdemokrater, och det har vi tyckt länge. Tänker statsrådet enligt mitt antagande gå skolkoncernerna till mötes med insynsprincipen och låta dem fortsätta att hemlighålla de ekonomiska förutsättningarna?

Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor?

Jag frågade vad det är statsrådet vill hjälpa skolkoncernerna att hemlighålla. Jag hörde inget svar på den frågan. Jag ställde ungefär samma fråga till statsrådet i en tidigare interpellationsdebatt, och hon svarade inte då heller.Men den som följer denna fråga har säkert noterat att hon gav ett svar i Dagens Nyheter i förra veckan. Intervjuaren frågar: "Är inte det här i själva verket ett förslag som går de stora skolkoncernerna till mötes?" "Nej", svarar statsrådet, "de stora koncernerna skulle ju klara att hantera offentlighetsprincipen. De har jurister anställda som kan avgöra om ett utlämnande av handlingar strider mot sekretess. Medan de små skulle få problem om man införde en offentlighetsprincip". Journalisten igen: "Så varför är det de stora koncernerna som är kritiska?" Då svarar statsrådet: "Jag tror det kan finnas en känsla, till exempel när det gäller de ekonomiska förutsättningarna, av att man inte vill lämna ut information för att man inte vill att konkurrenterna ska få se den."Regeringen sätter alltså återigen skolkoncernernas intressen före elevernas och hjälper skolkoncernerna att hemlighålla information om de ekonomiska förutsättningarna - för nu har statsrådet till Dagens Nyheter sagt vad det är hon vill hjälpa dem att hemlighålla.Vi pratar om skattefinansierad skolverksamhet, och insynen ska självklart säkras oberoende av vem som är huvudman. Det tycker vi socialdemokrater, och det har vi tyckt länge. Tänker statsrådet enligt mitt antagande gå skolkoncernerna till mötes med insynsprincipen och låta dem fortsätta att hemlighålla de ekonomiska förutsättningarna?

Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen?

Jag frågade vad det är statsrådet vill hjälpa skolkoncernerna att hemlighålla. Jag hörde inget svar på den frågan. Jag ställde ungefär samma fråga till statsrådet i en tidigare interpellationsdebatt, och hon svarade inte då heller.Men den som följer denna fråga har säkert noterat att hon gav ett svar i Dagens Nyheter i förra veckan. Intervjuaren frågar: "Är inte det här i själva verket ett förslag som går de stora skolkoncernerna till mötes?" "Nej", svarar statsrådet, "de stora koncernerna skulle ju klara att hantera offentlighetsprincipen. De har jurister anställda som kan avgöra om ett utlämnande av handlingar strider mot sekretess. Medan de små skulle få problem om man införde en offentlighetsprincip". Journalisten igen: "Så varför är det de stora koncernerna som är kritiska?" Då svarar statsrådet: "Jag tror det kan finnas en känsla, till exempel när det gäller de ekonomiska förutsättningarna, av att man inte vill lämna ut information för att man inte vill att konkurrenterna ska få se den."Regeringen sätter alltså återigen skolkoncernernas intressen före elevernas och hjälper skolkoncernerna att hemlighålla information om de ekonomiska förutsättningarna - för nu har statsrådet till Dagens Nyheter sagt vad det är hon vill hjälpa dem att hemlighålla.Vi pratar om skattefinansierad skolverksamhet, och insynen ska självklart säkras oberoende av vem som är huvudman. Det tycker vi socialdemokrater, och det har vi tyckt länge. Tänker statsrådet enligt mitt antagande gå skolkoncernerna till mötes med insynsprincipen och låta dem fortsätta att hemlighålla de ekonomiska förutsättningarna?

Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut?

Tilläggsdirektiven till den här utredningen håller precis på att arbetas fram. Jag hoppas att de blir klara inom kort. Då kommer Socialdemokraterna, liksom alla andra som är intresserade av dessa frågor, att få svar på förhoppningsvis alla frågor.Vi kommer nu att kraftigt öka insynen i friskolorna i Sverige. Jag tror att detta är viktigt och bra och helt rimligt, av precis de skäl som bland andra Åsa Westlund lyfte fram. Det är viktigt att vi som skattebetalare får veta vart skattemedlen går. Det är viktigt att eleverna och föräldrarna kan se vad en skola går för och så vidare. Det finns mängder av skäl till detta, och jag är glad att vi nu kommer att kunna ge tilläggsdirektiv för att få se hur detta kan gå till.Men vi måste också se på hur detta kommer att påverka de riktigt små skolorna. Jag är inte det minsta bekymrad för att de stora inte skulle kunna klara detta. Det är klart att de kommer att göra det. De har jurister anställda. Men för en skola med kanske 80 elever kan det vara svårt att exakt följa detta. Jag noterar också att de idéburna friskolorna faktiskt har uttalat i Vi Lärare att de tycker att det är rätt att man försöker hitta undantag för de små friskolorna eftersom det kan vara ganska svårt att uppfylla varenda liten detalj i offentlighetsprincipen.Vi genomför nu som sagt den största omregleringen av friskolesektorn sedan friskolorna infördes i Sverige. Jag ser fram emot en större öppenhet så att vi som skattebetalare, och politiker för den delen, kan se hur det står till i våra fristående verksamheter. Det är viktigt, inte minst för föräldrarna.

Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor?

Tilläggsdirektiven till den här utredningen håller precis på att arbetas fram. Jag hoppas att de blir klara inom kort. Då kommer Socialdemokraterna, liksom alla andra som är intresserade av dessa frågor, att få svar på förhoppningsvis alla frågor.Vi kommer nu att kraftigt öka insynen i friskolorna i Sverige. Jag tror att detta är viktigt och bra och helt rimligt, av precis de skäl som bland andra Åsa Westlund lyfte fram. Det är viktigt att vi som skattebetalare får veta vart skattemedlen går. Det är viktigt att eleverna och föräldrarna kan se vad en skola går för och så vidare. Det finns mängder av skäl till detta, och jag är glad att vi nu kommer att kunna ge tilläggsdirektiv för att få se hur detta kan gå till.Men vi måste också se på hur detta kommer att påverka de riktigt små skolorna. Jag är inte det minsta bekymrad för att de stora inte skulle kunna klara detta. Det är klart att de kommer att göra det. De har jurister anställda. Men för en skola med kanske 80 elever kan det vara svårt att exakt följa detta. Jag noterar också att de idéburna friskolorna faktiskt har uttalat i Vi Lärare att de tycker att det är rätt att man försöker hitta undantag för de små friskolorna eftersom det kan vara ganska svårt att uppfylla varenda liten detalj i offentlighetsprincipen.Vi genomför nu som sagt den största omregleringen av friskolesektorn sedan friskolorna infördes i Sverige. Jag ser fram emot en större öppenhet så att vi som skattebetalare, och politiker för den delen, kan se hur det står till i våra fristående verksamheter. Det är viktigt, inte minst för föräldrarna.

Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen?

Tilläggsdirektiven till den här utredningen håller precis på att arbetas fram. Jag hoppas att de blir klara inom kort. Då kommer Socialdemokraterna, liksom alla andra som är intresserade av dessa frågor, att få svar på förhoppningsvis alla frågor.Vi kommer nu att kraftigt öka insynen i friskolorna i Sverige. Jag tror att detta är viktigt och bra och helt rimligt, av precis de skäl som bland andra Åsa Westlund lyfte fram. Det är viktigt att vi som skattebetalare får veta vart skattemedlen går. Det är viktigt att eleverna och föräldrarna kan se vad en skola går för och så vidare. Det finns mängder av skäl till detta, och jag är glad att vi nu kommer att kunna ge tilläggsdirektiv för att få se hur detta kan gå till.Men vi måste också se på hur detta kommer att påverka de riktigt små skolorna. Jag är inte det minsta bekymrad för att de stora inte skulle kunna klara detta. Det är klart att de kommer att göra det. De har jurister anställda. Men för en skola med kanske 80 elever kan det vara svårt att exakt följa detta. Jag noterar också att de idéburna friskolorna faktiskt har uttalat i Vi Lärare att de tycker att det är rätt att man försöker hitta undantag för de små friskolorna eftersom det kan vara ganska svårt att uppfylla varenda liten detalj i offentlighetsprincipen.Vi genomför nu som sagt den största omregleringen av friskolesektorn sedan friskolorna infördes i Sverige. Jag ser fram emot en större öppenhet så att vi som skattebetalare, och politiker för den delen, kan se hur det står till i våra fristående verksamheter. Det är viktigt, inte minst för föräldrarna.

Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut?

Argumentet från statsrådet är att en offentlighetsprincip även för friskolorna skulle kunna innebära en svårighet för de mindre skolorna. Varför får vi då inte se den utredning som har tittat på den frågan? I den utredningen kanske man har hittat en lösning på det problemet. Eller också ser man att det inte är ett problem, precis som det inte är ett problem för alla små, statliga utredningar, som också måste följa offentlighetsprincipen.Varför döljer regeringen det arbete som har lagts ned på att utreda hur offentlighetsprincipen skulle kunna gälla för friskolor? Jag kan inte se något ärligt svar på den frågan som inte går ut på att man vill mörka. Varför vill vi inte ha alla fakta på bordet? Jag tycker att regeringen ska tänka om och lägga fram den här utredningen så att alla kan se för- och nackdelar med att se till att friskolor omfattas av offentlighetsprincipen.Jag tänker också att det är problematiskt att vi har ett system som har fungerat så pass bra som offentlighetsprincipen har gjort i svensk statsförvaltning när det gäller att avslöja fel och brister, som plötsligt inte gäller för stora delar av välfärden, inklusive friskolorna. Detta leder till att vi inte har samma möjlighet att granska vart skattepengarna går eller missförhållanden som drabbar elever och lärare. Ansvaret för detta undantag från offentlighetsprincipen i välfärden vilar på dem som försvarar undantaget. Den generella principen är ju offentlighetsprincipen.Återigen - statsrådet får gärna svara på min fråga: Varför dölja fakta i målet genom att inte tillåta utredningen att lägga fram det förslag som utretts?

Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor?

Argumentet från statsrådet är att en offentlighetsprincip även för friskolorna skulle kunna innebära en svårighet för de mindre skolorna. Varför får vi då inte se den utredning som har tittat på den frågan? I den utredningen kanske man har hittat en lösning på det problemet. Eller också ser man att det inte är ett problem, precis som det inte är ett problem för alla små, statliga utredningar, som också måste följa offentlighetsprincipen.Varför döljer regeringen det arbete som har lagts ned på att utreda hur offentlighetsprincipen skulle kunna gälla för friskolor? Jag kan inte se något ärligt svar på den frågan som inte går ut på att man vill mörka. Varför vill vi inte ha alla fakta på bordet? Jag tycker att regeringen ska tänka om och lägga fram den här utredningen så att alla kan se för- och nackdelar med att se till att friskolor omfattas av offentlighetsprincipen.Jag tänker också att det är problematiskt att vi har ett system som har fungerat så pass bra som offentlighetsprincipen har gjort i svensk statsförvaltning när det gäller att avslöja fel och brister, som plötsligt inte gäller för stora delar av välfärden, inklusive friskolorna. Detta leder till att vi inte har samma möjlighet att granska vart skattepengarna går eller missförhållanden som drabbar elever och lärare. Ansvaret för detta undantag från offentlighetsprincipen i välfärden vilar på dem som försvarar undantaget. Den generella principen är ju offentlighetsprincipen.Återigen - statsrådet får gärna svara på min fråga: Varför dölja fakta i målet genom att inte tillåta utredningen att lägga fram det förslag som utretts?

Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen?

Argumentet från statsrådet är att en offentlighetsprincip även för friskolorna skulle kunna innebära en svårighet för de mindre skolorna. Varför får vi då inte se den utredning som har tittat på den frågan? I den utredningen kanske man har hittat en lösning på det problemet. Eller också ser man att det inte är ett problem, precis som det inte är ett problem för alla små, statliga utredningar, som också måste följa offentlighetsprincipen.Varför döljer regeringen det arbete som har lagts ned på att utreda hur offentlighetsprincipen skulle kunna gälla för friskolor? Jag kan inte se något ärligt svar på den frågan som inte går ut på att man vill mörka. Varför vill vi inte ha alla fakta på bordet? Jag tycker att regeringen ska tänka om och lägga fram den här utredningen så att alla kan se för- och nackdelar med att se till att friskolor omfattas av offentlighetsprincipen.Jag tänker också att det är problematiskt att vi har ett system som har fungerat så pass bra som offentlighetsprincipen har gjort i svensk statsförvaltning när det gäller att avslöja fel och brister, som plötsligt inte gäller för stora delar av välfärden, inklusive friskolorna. Detta leder till att vi inte har samma möjlighet att granska vart skattepengarna går eller missförhållanden som drabbar elever och lärare. Ansvaret för detta undantag från offentlighetsprincipen i välfärden vilar på dem som försvarar undantaget. Den generella principen är ju offentlighetsprincipen.Återigen - statsrådet får gärna svara på min fråga: Varför dölja fakta i målet genom att inte tillåta utredningen att lägga fram det förslag som utretts?

Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut?

Den tredje statsmakten, kallar man medierna ibland. Deras roll är att granska makthavare, och som jag nämnde är friskolor makthavare i elevers värld. De fattar beslut som kommer att få långtgående konsekvenser för enskilda elevers framtid.Men det stannar inte vid det. Olika insyn och transparens ger givetvis olika möjligheter för medier att granska och upptäcka missförhållanden i fristående och kommunala skolor. Men vi har också perspektivet som Lotta Edholm själv lyfte fram i en debattartikel i Aftonbladet för en tid sedan att valfriheten i skolan ska värnas. Jag håller med, men hur i all sin dar ska valfriheten kunna värnas när det är olika uppgifter som är offentliga för olika skolor?Jag hör bara Lotta Edholm framföra ett enda bärande argument för detta, och det är att offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för små skolor. Det är det enda bärande argumentet som Lotta Edholm har.Man kan lyssna på företrädare för de små skolorna, som Håkan Wiclander som är ordförande i Idéburna Skolors Riksförbund, med företrädesvis små skolenheter som medlemmar. Han säger att det är en självklarhet att offentlighet ska gälla eftersom skolan ägs av svenska folket. Men företrädare för de stora koncernerna, med stor kapacitet, har varit mycket kritiska. Statsrådets enda bärande argument, att rädda små skolenheter från administration, äger alltså inte någon giltighet över huvud taget.Detta får en att undra: Vad är det skolkoncernerna vill hålla hemligt? Jag ställer frågan till Lotta Edholm, för jag tror att hon kanske vet. Det var ju trots allt inte så länge sedan hon själv både ägde och satt i styrelsen för en skolkoncern. Kanske kan hon hjälpa oss att förstå. Vad är det hon vill hjälpa skolkoncernerna att hemlighålla?

Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor?

Den tredje statsmakten, kallar man medierna ibland. Deras roll är att granska makthavare, och som jag nämnde är friskolor makthavare i elevers värld. De fattar beslut som kommer att få långtgående konsekvenser för enskilda elevers framtid.Men det stannar inte vid det. Olika insyn och transparens ger givetvis olika möjligheter för medier att granska och upptäcka missförhållanden i fristående och kommunala skolor. Men vi har också perspektivet som Lotta Edholm själv lyfte fram i en debattartikel i Aftonbladet för en tid sedan att valfriheten i skolan ska värnas. Jag håller med, men hur i all sin dar ska valfriheten kunna värnas när det är olika uppgifter som är offentliga för olika skolor?Jag hör bara Lotta Edholm framföra ett enda bärande argument för detta, och det är att offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för små skolor. Det är det enda bärande argumentet som Lotta Edholm har.Man kan lyssna på företrädare för de små skolorna, som Håkan Wiclander som är ordförande i Idéburna Skolors Riksförbund, med företrädesvis små skolenheter som medlemmar. Han säger att det är en självklarhet att offentlighet ska gälla eftersom skolan ägs av svenska folket. Men företrädare för de stora koncernerna, med stor kapacitet, har varit mycket kritiska. Statsrådets enda bärande argument, att rädda små skolenheter från administration, äger alltså inte någon giltighet över huvud taget.Detta får en att undra: Vad är det skolkoncernerna vill hålla hemligt? Jag ställer frågan till Lotta Edholm, för jag tror att hon kanske vet. Det var ju trots allt inte så länge sedan hon själv både ägde och satt i styrelsen för en skolkoncern. Kanske kan hon hjälpa oss att förstå. Vad är det hon vill hjälpa skolkoncernerna att hemlighålla?

Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen?

Den tredje statsmakten, kallar man medierna ibland. Deras roll är att granska makthavare, och som jag nämnde är friskolor makthavare i elevers värld. De fattar beslut som kommer att få långtgående konsekvenser för enskilda elevers framtid.Men det stannar inte vid det. Olika insyn och transparens ger givetvis olika möjligheter för medier att granska och upptäcka missförhållanden i fristående och kommunala skolor. Men vi har också perspektivet som Lotta Edholm själv lyfte fram i en debattartikel i Aftonbladet för en tid sedan att valfriheten i skolan ska värnas. Jag håller med, men hur i all sin dar ska valfriheten kunna värnas när det är olika uppgifter som är offentliga för olika skolor?Jag hör bara Lotta Edholm framföra ett enda bärande argument för detta, och det är att offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för små skolor. Det är det enda bärande argumentet som Lotta Edholm har.Man kan lyssna på företrädare för de små skolorna, som Håkan Wiclander som är ordförande i Idéburna Skolors Riksförbund, med företrädesvis små skolenheter som medlemmar. Han säger att det är en självklarhet att offentlighet ska gälla eftersom skolan ägs av svenska folket. Men företrädare för de stora koncernerna, med stor kapacitet, har varit mycket kritiska. Statsrådets enda bärande argument, att rädda små skolenheter från administration, äger alltså inte någon giltighet över huvud taget.Detta får en att undra: Vad är det skolkoncernerna vill hålla hemligt? Jag ställer frågan till Lotta Edholm, för jag tror att hon kanske vet. Det var ju trots allt inte så länge sedan hon själv både ägde och satt i styrelsen för en skolkoncern. Kanske kan hon hjälpa oss att förstå. Vad är det hon vill hjälpa skolkoncernerna att hemlighålla?

Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut?

Det var något av en chock när SCB bestämde sig för att den här typen av skolinformation plötsligt skulle vara sekretessbelagd. Den förra regeringen agerade väldigt snabbt och kraftfullt och gjorde tillfälliga förändringar.Den här typen av information är viktig för att föräldrar och elever ska kunna se hur verksamheterna ser ut och vad de har för resultat. Den är också viktig för att man ska kunna följa upp skolornas resultat, och det är också viktigt för forskningen att det är öppet och så vidare. Det här har varit en viktig fråga som har legat på regeringens bord. Men utredningen hinner inte riktigt klart.Men jag kan nu verkligen säga att riksdagen kommer att få detta på sitt bord, så att man får ytterligare en tillfällig lösning inför sommaren. Förhoppningsvis kommer det att vara helt löst när det gäller Skolinformationsutredningen - det är viktigt att påpeka det, för vi ska inte ha något glapp i detta.Vi är helt överens om att vi måste förbättra insynen i friskolorna i Sverige, ekonomiskt, pedagogiskt och inte minst juridiskt. Då gäller det att vi hittar ett system för detta som fungerar också för de allra minsta friskolorna. Därför har Tidöavtalet kallat det här för en insynsprincip. Men det måste utredas väldigt noggrant, för detta är svår materia.Utgångspunkten är att vi ska förbättra insynen kraftigt i de friskolor som finns i Sverige. Det är viktigt för föräldrarna, för eleverna och för oss som skattebetalare. Det är också viktigt för att kunna se kvalitetsutveckling i våra fristående skolor. Jag ser därför fram emot när vi kan lägga tilläggsdirektiven. Vi får återkomma till en debatt så småningom när vi vet hur tilläggsdirektiven kommer att se ut, men det kommer att ske ganska snart, kan jag lova.

Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor?

Det var något av en chock när SCB bestämde sig för att den här typen av skolinformation plötsligt skulle vara sekretessbelagd. Den förra regeringen agerade väldigt snabbt och kraftfullt och gjorde tillfälliga förändringar.Den här typen av information är viktig för att föräldrar och elever ska kunna se hur verksamheterna ser ut och vad de har för resultat. Den är också viktig för att man ska kunna följa upp skolornas resultat, och det är också viktigt för forskningen att det är öppet och så vidare. Det här har varit en viktig fråga som har legat på regeringens bord. Men utredningen hinner inte riktigt klart.Men jag kan nu verkligen säga att riksdagen kommer att få detta på sitt bord, så att man får ytterligare en tillfällig lösning inför sommaren. Förhoppningsvis kommer det att vara helt löst när det gäller Skolinformationsutredningen - det är viktigt att påpeka det, för vi ska inte ha något glapp i detta.Vi är helt överens om att vi måste förbättra insynen i friskolorna i Sverige, ekonomiskt, pedagogiskt och inte minst juridiskt. Då gäller det att vi hittar ett system för detta som fungerar också för de allra minsta friskolorna. Därför har Tidöavtalet kallat det här för en insynsprincip. Men det måste utredas väldigt noggrant, för detta är svår materia.Utgångspunkten är att vi ska förbättra insynen kraftigt i de friskolor som finns i Sverige. Det är viktigt för föräldrarna, för eleverna och för oss som skattebetalare. Det är också viktigt för att kunna se kvalitetsutveckling i våra fristående skolor. Jag ser därför fram emot när vi kan lägga tilläggsdirektiven. Vi får återkomma till en debatt så småningom när vi vet hur tilläggsdirektiven kommer att se ut, men det kommer att ske ganska snart, kan jag lova.

Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen?

Det var något av en chock när SCB bestämde sig för att den här typen av skolinformation plötsligt skulle vara sekretessbelagd. Den förra regeringen agerade väldigt snabbt och kraftfullt och gjorde tillfälliga förändringar.Den här typen av information är viktig för att föräldrar och elever ska kunna se hur verksamheterna ser ut och vad de har för resultat. Den är också viktig för att man ska kunna följa upp skolornas resultat, och det är också viktigt för forskningen att det är öppet och så vidare. Det här har varit en viktig fråga som har legat på regeringens bord. Men utredningen hinner inte riktigt klart.Men jag kan nu verkligen säga att riksdagen kommer att få detta på sitt bord, så att man får ytterligare en tillfällig lösning inför sommaren. Förhoppningsvis kommer det att vara helt löst när det gäller Skolinformationsutredningen - det är viktigt att påpeka det, för vi ska inte ha något glapp i detta.Vi är helt överens om att vi måste förbättra insynen i friskolorna i Sverige, ekonomiskt, pedagogiskt och inte minst juridiskt. Då gäller det att vi hittar ett system för detta som fungerar också för de allra minsta friskolorna. Därför har Tidöavtalet kallat det här för en insynsprincip. Men det måste utredas väldigt noggrant, för detta är svår materia.Utgångspunkten är att vi ska förbättra insynen kraftigt i de friskolor som finns i Sverige. Det är viktigt för föräldrarna, för eleverna och för oss som skattebetalare. Det är också viktigt för att kunna se kvalitetsutveckling i våra fristående skolor. Jag ser därför fram emot när vi kan lägga tilläggsdirektiven. Vi får återkomma till en debatt så småningom när vi vet hur tilläggsdirektiven kommer att se ut, men det kommer att ske ganska snart, kan jag lova.

Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut?

Offentlighetsprincipen är ju något av ett guldägg i svensk demokrati. Den gör att det är lättare för medier och allmänhet i Sverige att granska hur våra skattemedel används och vilken makt som utövas än i många andra länder. Detta är en viktig princip värd att försvara, för den har genom åren lett till att många missförhållanden har kunnat avslöjas och att man senare har kunnat komma till rätta med de problem som har avslöjats.Den förra regeringen tillsatte en utredning om att införa offentlighetsprincipen också för friskolorna. Den särskilda utredaren har för Sveriges Radio uppgett att hon har tagit fram ett omfattande underlag med för- och nackdelar med att införa offentlighetsprincipen även för friskolor, på samma sätt som i dag redan gäller för kommunala skolor.Det som nu händer är att regeringen stoppar henne från att lägga fram det här underlaget och förslaget där alla hade kunnat se för- och nackdelar med att införa offentlighetsprincipen för friskolor. Vad är det egentligen i det här underlaget som regeringen vill mörka? Varför kunde inte utredningen få presentera för- och nackdelar med offentlighetsprincip för friskolor?Den enda begripliga förklaring som jag kan komma på - det är möjligt att statsrådet har en annan förklaring - är att regeringen vill dölja de sakliga argument som finns för att en offentlighetsprincip ska gälla även för friskolor.Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en regering som i varje skede försvarar marknadsskolan inte lyssnar bättre på Sveriges lärare när de säger att det finns en utbredd tystnadskultur i svenska skolor. Det är konkurrensen om skolpengen som gör att man inte vågar prata om missförhållanden, för då riskerar man att tappa intäkter och därmed försvåra undervisningen ytterligare för skolan. Detta är ett systemfel som den här regeringen försvarar i varje läge. I det här läget, när man inte vill ändra detta grundsystem, säger man också nej till Sveriges lärares krav på offentlighetsprincip och därmed ett starkt meddelarskydd, alltså att den som berättar om missförhållanden i svensk skola ska kunna känna sig trygg med att inte drabbas av repressalier även om man jobbar på en friskola som är finansierad av samma skattemedel som de kommunala skolorna. Mina frågor till statsrådet är alltså, för det första: Varför vill regeringen dölja det här underlaget, som utredningen i princip var färdig med, om för- och nackdelar med offentlighetsprincipen i svenska skolor - varför vill regeringen mörka utredningsresultatet genom att ändra uppdraget på det sätt som man nu gör? Och för det andra: Oroas verkligen inte statsrådet över den tystnadskultur som finns i svensk skola, eller varför fortsätter statsrådet att försvara marknadsskolan och att man inte ska få ha offentlighetsprincip eller meddelarfrihet i friskolan?

Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor?

Offentlighetsprincipen är ju något av ett guldägg i svensk demokrati. Den gör att det är lättare för medier och allmänhet i Sverige att granska hur våra skattemedel används och vilken makt som utövas än i många andra länder. Detta är en viktig princip värd att försvara, för den har genom åren lett till att många missförhållanden har kunnat avslöjas och att man senare har kunnat komma till rätta med de problem som har avslöjats.Den förra regeringen tillsatte en utredning om att införa offentlighetsprincipen också för friskolorna. Den särskilda utredaren har för Sveriges Radio uppgett att hon har tagit fram ett omfattande underlag med för- och nackdelar med att införa offentlighetsprincipen även för friskolor, på samma sätt som i dag redan gäller för kommunala skolor.Det som nu händer är att regeringen stoppar henne från att lägga fram det här underlaget och förslaget där alla hade kunnat se för- och nackdelar med att införa offentlighetsprincipen för friskolor. Vad är det egentligen i det här underlaget som regeringen vill mörka? Varför kunde inte utredningen få presentera för- och nackdelar med offentlighetsprincip för friskolor?Den enda begripliga förklaring som jag kan komma på - det är möjligt att statsrådet har en annan förklaring - är att regeringen vill dölja de sakliga argument som finns för att en offentlighetsprincip ska gälla även för friskolor.Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en regering som i varje skede försvarar marknadsskolan inte lyssnar bättre på Sveriges lärare när de säger att det finns en utbredd tystnadskultur i svenska skolor. Det är konkurrensen om skolpengen som gör att man inte vågar prata om missförhållanden, för då riskerar man att tappa intäkter och därmed försvåra undervisningen ytterligare för skolan. Detta är ett systemfel som den här regeringen försvarar i varje läge. I det här läget, när man inte vill ändra detta grundsystem, säger man också nej till Sveriges lärares krav på offentlighetsprincip och därmed ett starkt meddelarskydd, alltså att den som berättar om missförhållanden i svensk skola ska kunna känna sig trygg med att inte drabbas av repressalier även om man jobbar på en friskola som är finansierad av samma skattemedel som de kommunala skolorna. Mina frågor till statsrådet är alltså, för det första: Varför vill regeringen dölja det här underlaget, som utredningen i princip var färdig med, om för- och nackdelar med offentlighetsprincipen i svenska skolor - varför vill regeringen mörka utredningsresultatet genom att ändra uppdraget på det sätt som man nu gör? Och för det andra: Oroas verkligen inte statsrådet över den tystnadskultur som finns i svensk skola, eller varför fortsätter statsrådet att försvara marknadsskolan och att man inte ska få ha offentlighetsprincip eller meddelarfrihet i friskolan?

Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen?

Offentlighetsprincipen är ju något av ett guldägg i svensk demokrati. Den gör att det är lättare för medier och allmänhet i Sverige att granska hur våra skattemedel används och vilken makt som utövas än i många andra länder. Detta är en viktig princip värd att försvara, för den har genom åren lett till att många missförhållanden har kunnat avslöjas och att man senare har kunnat komma till rätta med de problem som har avslöjats.Den förra regeringen tillsatte en utredning om att införa offentlighetsprincipen också för friskolorna. Den särskilda utredaren har för Sveriges Radio uppgett att hon har tagit fram ett omfattande underlag med för- och nackdelar med att införa offentlighetsprincipen även för friskolor, på samma sätt som i dag redan gäller för kommunala skolor.Det som nu händer är att regeringen stoppar henne från att lägga fram det här underlaget och förslaget där alla hade kunnat se för- och nackdelar med att införa offentlighetsprincipen för friskolor. Vad är det egentligen i det här underlaget som regeringen vill mörka? Varför kunde inte utredningen få presentera för- och nackdelar med offentlighetsprincip för friskolor?Den enda begripliga förklaring som jag kan komma på - det är möjligt att statsrådet har en annan förklaring - är att regeringen vill dölja de sakliga argument som finns för att en offentlighetsprincip ska gälla även för friskolor.Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en regering som i varje skede försvarar marknadsskolan inte lyssnar bättre på Sveriges lärare när de säger att det finns en utbredd tystnadskultur i svenska skolor. Det är konkurrensen om skolpengen som gör att man inte vågar prata om missförhållanden, för då riskerar man att tappa intäkter och därmed försvåra undervisningen ytterligare för skolan. Detta är ett systemfel som den här regeringen försvarar i varje läge. I det här läget, när man inte vill ändra detta grundsystem, säger man också nej till Sveriges lärares krav på offentlighetsprincip och därmed ett starkt meddelarskydd, alltså att den som berättar om missförhållanden i svensk skola ska kunna känna sig trygg med att inte drabbas av repressalier även om man jobbar på en friskola som är finansierad av samma skattemedel som de kommunala skolorna. Mina frågor till statsrådet är alltså, för det första: Varför vill regeringen dölja det här underlaget, som utredningen i princip var färdig med, om för- och nackdelar med offentlighetsprincipen i svenska skolor - varför vill regeringen mörka utredningsresultatet genom att ändra uppdraget på det sätt som man nu gör? Och för det andra: Oroas verkligen inte statsrådet över den tystnadskultur som finns i svensk skola, eller varför fortsätter statsrådet att försvara marknadsskolan och att man inte ska få ha offentlighetsprincip eller meddelarfrihet i friskolan?

Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut?

Bakgrunden till interpellationen är att i september 2020 blev alla uppgifter om friskolor hemligstämplade som affärshemligheter. Det gällde alla uppgifter; alltifrån skolornas adresser till elevantal och resultat. I likabehandlingens namn gjorde Skolverket bedömningen att all information om alla skolverksamheter skulle hållas hemlig. För att lösa detta gjorde vi, den socialdemokratiskt ledda regeringen, ett tillfälligt sekretessgenombrott, och den tillfälliga lagen går ut vid halvårsskiftet 2023.Nu är frågan vad som ska hända då. Jag är på riktigt intresserad av vad som ska hända då. Ska alla uppgifter om skolor åter hemligstämplas eftersom informationen inom de bolagsdrivna skolorna fortfarande är att betrakta som affärshemligheter? Eller ska regeringen lösa detta på något sätt, och i så fall hur? Det var bakgrunden till att jag ställde de frågorna i interpellationen. Jag vill tacka ministern för svaret. Jag tänkte ta mig friheten att översätta statsrådets svar till mer koncis och lättbegriplig svenska.Vi börjar med att jag frågade: Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut? Statsrådet svarade: Vi avser att återkomma. Det betyder "vet inte, vi får se". Sedan frågade jag: Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor? Statsrådet svarade: Nej. Och slutligen frågade jag: Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen? Det korta svaret som statsrådet ger är: Nej - i alla fall inte nu, kanske sedan, någon gång, när utredningen är klar eller när den har remitterats eller när den har beretts i Regeringskansliet eller när den har varit på lagrådsremiss; vet inte, vi får se.Vi är många som undrar över det här. Vad tänkte regeringsunderlaget sig när de skrev "insynsprincip" i Tidöavtalet? Det enda vi hittills vet om denna insynsprincip är att den inte är den offentlighetsprincip som gäller för kommunala skolor.Då kommer vi till inkonsekvensen: Fristående skolor har samma uppdrag och ansvar när det gäller elevernas lärande som kommunala skolor har. Fristående skolor utövar myndighet, det vill säga har makt över elevers framtid. Fristående skolor har samma finansiering, det vill säga skattepengar, som kommunala skolor. Fristående skolor får dessutom redan betalt för eventuell tillkommande administration som offentlighetsprincipen skulle innebära.Varför, Lotta Edholm, ska de inte omfattas av offentlighetsprincipen? Varför ska det vara svårare att granska fristående skolor än kommunala skolor?

Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor?

Bakgrunden till interpellationen är att i september 2020 blev alla uppgifter om friskolor hemligstämplade som affärshemligheter. Det gällde alla uppgifter; alltifrån skolornas adresser till elevantal och resultat. I likabehandlingens namn gjorde Skolverket bedömningen att all information om alla skolverksamheter skulle hållas hemlig. För att lösa detta gjorde vi, den socialdemokratiskt ledda regeringen, ett tillfälligt sekretessgenombrott, och den tillfälliga lagen går ut vid halvårsskiftet 2023.Nu är frågan vad som ska hända då. Jag är på riktigt intresserad av vad som ska hända då. Ska alla uppgifter om skolor åter hemligstämplas eftersom informationen inom de bolagsdrivna skolorna fortfarande är att betrakta som affärshemligheter? Eller ska regeringen lösa detta på något sätt, och i så fall hur? Det var bakgrunden till att jag ställde de frågorna i interpellationen. Jag vill tacka ministern för svaret. Jag tänkte ta mig friheten att översätta statsrådets svar till mer koncis och lättbegriplig svenska.Vi börjar med att jag frågade: Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut? Statsrådet svarade: Vi avser att återkomma. Det betyder "vet inte, vi får se". Sedan frågade jag: Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor? Statsrådet svarade: Nej. Och slutligen frågade jag: Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen? Det korta svaret som statsrådet ger är: Nej - i alla fall inte nu, kanske sedan, någon gång, när utredningen är klar eller när den har remitterats eller när den har beretts i Regeringskansliet eller när den har varit på lagrådsremiss; vet inte, vi får se.Vi är många som undrar över det här. Vad tänkte regeringsunderlaget sig när de skrev "insynsprincip" i Tidöavtalet? Det enda vi hittills vet om denna insynsprincip är att den inte är den offentlighetsprincip som gäller för kommunala skolor.Då kommer vi till inkonsekvensen: Fristående skolor har samma uppdrag och ansvar när det gäller elevernas lärande som kommunala skolor har. Fristående skolor utövar myndighet, det vill säga har makt över elevers framtid. Fristående skolor har samma finansiering, det vill säga skattepengar, som kommunala skolor. Fristående skolor får dessutom redan betalt för eventuell tillkommande administration som offentlighetsprincipen skulle innebära.Varför, Lotta Edholm, ska de inte omfattas av offentlighetsprincipen? Varför ska det vara svårare att granska fristående skolor än kommunala skolor?

Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen?

Bakgrunden till interpellationen är att i september 2020 blev alla uppgifter om friskolor hemligstämplade som affärshemligheter. Det gällde alla uppgifter; alltifrån skolornas adresser till elevantal och resultat. I likabehandlingens namn gjorde Skolverket bedömningen att all information om alla skolverksamheter skulle hållas hemlig. För att lösa detta gjorde vi, den socialdemokratiskt ledda regeringen, ett tillfälligt sekretessgenombrott, och den tillfälliga lagen går ut vid halvårsskiftet 2023.Nu är frågan vad som ska hända då. Jag är på riktigt intresserad av vad som ska hända då. Ska alla uppgifter om skolor åter hemligstämplas eftersom informationen inom de bolagsdrivna skolorna fortfarande är att betrakta som affärshemligheter? Eller ska regeringen lösa detta på något sätt, och i så fall hur? Det var bakgrunden till att jag ställde de frågorna i interpellationen. Jag vill tacka ministern för svaret. Jag tänkte ta mig friheten att översätta statsrådets svar till mer koncis och lättbegriplig svenska.Vi börjar med att jag frågade: Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut? Statsrådet svarade: Vi avser att återkomma. Det betyder "vet inte, vi får se". Sedan frågade jag: Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor? Statsrådet svarade: Nej. Och slutligen frågade jag: Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen? Det korta svaret som statsrådet ger är: Nej - i alla fall inte nu, kanske sedan, någon gång, när utredningen är klar eller när den har remitterats eller när den har beretts i Regeringskansliet eller när den har varit på lagrådsremiss; vet inte, vi får se.Vi är många som undrar över det här. Vad tänkte regeringsunderlaget sig när de skrev "insynsprincip" i Tidöavtalet? Det enda vi hittills vet om denna insynsprincip är att den inte är den offentlighetsprincip som gäller för kommunala skolor.Då kommer vi till inkonsekvensen: Fristående skolor har samma uppdrag och ansvar när det gäller elevernas lärande som kommunala skolor har. Fristående skolor utövar myndighet, det vill säga har makt över elevers framtid. Fristående skolor har samma finansiering, det vill säga skattepengar, som kommunala skolor. Fristående skolor får dessutom redan betalt för eventuell tillkommande administration som offentlighetsprincipen skulle innebära.Varför, Lotta Edholm, ska de inte omfattas av offentlighetsprincipen? Varför ska det vara svårare att granska fristående skolor än kommunala skolor?

Hur avser statsrådet att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut?

Linus Sköld har frågat mig hur jag avser att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut. Linus Sköld har även frågat om jag avser att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor samt om jag avser att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen.Jag vill börja med att tacka för att denna viktiga fråga lyfts fram. Som Linus Sköld anger upphör den sekretessbrytande bestämmelsen i offentlighets- och sekretesslagen att gälla vid halvårsskiftet. Det står dock klart att en långsiktig lösning inte kommer att kunna genomföras till sommaren. Skolinformationsutredningen ska senast den 31 maj 2023 lämna sina förslag till en långsiktig lösning för att säkerställa tillgången till skolinformation. Därefter behöver förslagen remitteras och ärendet beredas inom Regeringskansliet innan regeringen, efter lagrådsbehandling, kan lämna förslag till riksdagen i en proposition. Regeringen avser att återkomma under våren kring hur frågan ska hanteras innan en ny långsiktig reglering finns på plats.Precis som för kommunala skolor finns det behov av insyn i fristående skolor. De som driver skolorna, det vill säga de enskilda huvudmännen, har fått förtroendet att bedriva utbildning med offentlig finansiering och måste kunna granskas. Regeringen avser att kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister i sin verksamhet, där en bättre öppenhet och transparens i de fristående skolorna bidrar till att identifiera missförhållanden. Regeringens uppfattning är dock att offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för mindre fristående skolor som ofta saknar sådana juridiska och administrativa stödresurser som i så fall skulle krävas. Som framgår av regeringsförklaringen anser regeringen att en insynsprincip bör införas i fristående skolor som motsvarar offentlighetsprincipen för kommunala huvudmän. Som jag angav i ett interpellationssvar till Linus Sköld i november 2022 avser regeringen att ge Skolinformationsutredningen i uppdrag att klargöra hur en insynsprincip kan införas i fristående skolor och lämna nödvändiga författningsförslag. Utredningen får visa hur ett förslag om att införa en insynsprincip förhåller sig till offentlighetsprincipen när hänsyn har tagits till de mindre enskilda huvudmännens förutsättningar.

Avser statsrådet att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor?

Linus Sköld har frågat mig hur jag avser att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut. Linus Sköld har även frågat om jag avser att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor samt om jag avser att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen.Jag vill börja med att tacka för att denna viktiga fråga lyfts fram. Som Linus Sköld anger upphör den sekretessbrytande bestämmelsen i offentlighets- och sekretesslagen att gälla vid halvårsskiftet. Det står dock klart att en långsiktig lösning inte kommer att kunna genomföras till sommaren. Skolinformationsutredningen ska senast den 31 maj 2023 lämna sina förslag till en långsiktig lösning för att säkerställa tillgången till skolinformation. Därefter behöver förslagen remitteras och ärendet beredas inom Regeringskansliet innan regeringen, efter lagrådsbehandling, kan lämna förslag till riksdagen i en proposition. Regeringen avser att återkomma under våren kring hur frågan ska hanteras innan en ny långsiktig reglering finns på plats.Precis som för kommunala skolor finns det behov av insyn i fristående skolor. De som driver skolorna, det vill säga de enskilda huvudmännen, har fått förtroendet att bedriva utbildning med offentlig finansiering och måste kunna granskas. Regeringen avser att kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister i sin verksamhet, där en bättre öppenhet och transparens i de fristående skolorna bidrar till att identifiera missförhållanden. Regeringens uppfattning är dock att offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för mindre fristående skolor som ofta saknar sådana juridiska och administrativa stödresurser som i så fall skulle krävas. Som framgår av regeringsförklaringen anser regeringen att en insynsprincip bör införas i fristående skolor som motsvarar offentlighetsprincipen för kommunala huvudmän. Som jag angav i ett interpellationssvar till Linus Sköld i november 2022 avser regeringen att ge Skolinformationsutredningen i uppdrag att klargöra hur en insynsprincip kan införas i fristående skolor och lämna nödvändiga författningsförslag. Utredningen får visa hur ett förslag om att införa en insynsprincip förhåller sig till offentlighetsprincipen när hänsyn har tagits till de mindre enskilda huvudmännens förutsättningar.

Avser statsrådet att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen?

Linus Sköld har frågat mig hur jag avser att agera för att lösa tillgången till skolinformation när den tillfälliga lagen går ut. Linus Sköld har även frågat om jag avser att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor samt om jag avser att klargöra skillnaden mellan Tidöavtalets insynsprincip och offentlighetsprincipen.Jag vill börja med att tacka för att denna viktiga fråga lyfts fram. Som Linus Sköld anger upphör den sekretessbrytande bestämmelsen i offentlighets- och sekretesslagen att gälla vid halvårsskiftet. Det står dock klart att en långsiktig lösning inte kommer att kunna genomföras till sommaren. Skolinformationsutredningen ska senast den 31 maj 2023 lämna sina förslag till en långsiktig lösning för att säkerställa tillgången till skolinformation. Därefter behöver förslagen remitteras och ärendet beredas inom Regeringskansliet innan regeringen, efter lagrådsbehandling, kan lämna förslag till riksdagen i en proposition. Regeringen avser att återkomma under våren kring hur frågan ska hanteras innan en ny långsiktig reglering finns på plats.Precis som för kommunala skolor finns det behov av insyn i fristående skolor. De som driver skolorna, det vill säga de enskilda huvudmännen, har fått förtroendet att bedriva utbildning med offentlig finansiering och måste kunna granskas. Regeringen avser att kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister i sin verksamhet, där en bättre öppenhet och transparens i de fristående skolorna bidrar till att identifiera missförhållanden. Regeringens uppfattning är dock att offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för mindre fristående skolor som ofta saknar sådana juridiska och administrativa stödresurser som i så fall skulle krävas. Som framgår av regeringsförklaringen anser regeringen att en insynsprincip bör införas i fristående skolor som motsvarar offentlighetsprincipen för kommunala huvudmän. Som jag angav i ett interpellationssvar till Linus Sköld i november 2022 avser regeringen att ge Skolinformationsutredningen i uppdrag att klargöra hur en insynsprincip kan införas i fristående skolor och lämna nödvändiga författningsförslag. Utredningen får visa hur ett förslag om att införa en insynsprincip förhåller sig till offentlighetsprincipen när hänsyn har tagits till de mindre enskilda huvudmännens förutsättningar.

Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i Förstatligandeutredningen?

Det var för väl att vi kom tillbaka till verkligheten, nämligen att Socialdemokraterna inte är för ett förstatligande av svensk skola. Jag trodde det ett tag. Jag hoppas ändå att vi kan vara eniga om att det behövs en större likvärdighet och att den utredning som ska tillsättas om en nationell skolpengsnorm kan fungera på det sättet så att det blir större likvärdighet.Vi gör nu stora satsningar på svensk skola. Vi satsar pengar på till exempel läromedel, och vi vet att Sverige är det land i Norden som satsar minst pengar på läromedel. Det är ett stort likvärdighetsproblem. Det är till och med så att kommuner som har många obehöriga lärare satsar också mindre pengar på professionellt framtagna läromedel. Egentligen borde det vara tvärtom. Att satsa på riktiga böcker i klassrummen är en av de viktigaste likvärdighetssatsningarna vi kan göra. Och många jublar över den satsningen just nu.Jag tackar för debatten, och jag tycker att det är bra att Socialdemokraterna ser problemen med likvärdigheten i det svenska skolsystemet. Jag hoppas att vi kan diskutera frågan när utredningen så småningom presenteras för att se hur vi kan gå vidare i frågan om att stärka likvärdigheten i svensk skola.Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Hur avser statsrådet att agera för att öka likvärdigheten i skolsystemet?

Det var för väl att vi kom tillbaka till verkligheten, nämligen att Socialdemokraterna inte är för ett förstatligande av svensk skola. Jag trodde det ett tag. Jag hoppas ändå att vi kan vara eniga om att det behövs en större likvärdighet och att den utredning som ska tillsättas om en nationell skolpengsnorm kan fungera på det sättet så att det blir större likvärdighet.Vi gör nu stora satsningar på svensk skola. Vi satsar pengar på till exempel läromedel, och vi vet att Sverige är det land i Norden som satsar minst pengar på läromedel. Det är ett stort likvärdighetsproblem. Det är till och med så att kommuner som har många obehöriga lärare satsar också mindre pengar på professionellt framtagna läromedel. Egentligen borde det vara tvärtom. Att satsa på riktiga böcker i klassrummen är en av de viktigaste likvärdighetssatsningarna vi kan göra. Och många jublar över den satsningen just nu.Jag tackar för debatten, och jag tycker att det är bra att Socialdemokraterna ser problemen med likvärdigheten i det svenska skolsystemet. Jag hoppas att vi kan diskutera frågan när utredningen så småningom presenteras för att se hur vi kan gå vidare i frågan om att stärka likvärdigheten i svensk skola.Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i Förstatligandeutredningen?

För att det inte ska råda några missförstånd handlade mitt förra inlägg mycket om Liberalernas relation till sina väljare, och den kommer Liberalerna att få ta ansvar för. De löftesbrott som Liberalerna har gjort sig skyldiga till i och med regeringens politik kommer väljarna att utkräva ansvar för, och det är det viktigaste inför nästa val.Jag hör Lotta Edholm säga att vi vill ha en starkare statlig styrning av den svenska skolan. Samtidigt pekade jag i inledningen av interpellationsdebatten på att Liberalerna rullar tillbaka de reformer vi har genomfört för att flytta fram statens positioner för att minska avståndet mellan stat och huvudman, för att skapa en ökad likvärdighet när det gäller kvalitet och finansiering och för att skapa en större tillit i styrkedjan. Det är ett problem som har identifierats många gånger, det vill säga en stödjande roll för staten snarare än bara det kontrollerande benet - som Liberalerna brukar krama så ömt.Man påstår att man vill ha en starkare statlig styrning samtidigt som man tar bort finansieringen för Skolverkets regionalisering och kvalitetsdialoger, samtidigt som man aviserar en minskning av likvärdighetsbidraget som klarar av att delvis kompensera för de orättvisor och ojämlikheter som finns i finansieringen av den svenska skolan. Jag tycker att det då är lite fräckt att påstå att man är för en starkare statlig styrning när man agerar i den rakt motsatta riktningen.

Hur avser statsrådet att agera för att öka likvärdigheten i skolsystemet?

För att det inte ska råda några missförstånd handlade mitt förra inlägg mycket om Liberalernas relation till sina väljare, och den kommer Liberalerna att få ta ansvar för. De löftesbrott som Liberalerna har gjort sig skyldiga till i och med regeringens politik kommer väljarna att utkräva ansvar för, och det är det viktigaste inför nästa val.Jag hör Lotta Edholm säga att vi vill ha en starkare statlig styrning av den svenska skolan. Samtidigt pekade jag i inledningen av interpellationsdebatten på att Liberalerna rullar tillbaka de reformer vi har genomfört för att flytta fram statens positioner för att minska avståndet mellan stat och huvudman, för att skapa en ökad likvärdighet när det gäller kvalitet och finansiering och för att skapa en större tillit i styrkedjan. Det är ett problem som har identifierats många gånger, det vill säga en stödjande roll för staten snarare än bara det kontrollerande benet - som Liberalerna brukar krama så ömt.Man påstår att man vill ha en starkare statlig styrning samtidigt som man tar bort finansieringen för Skolverkets regionalisering och kvalitetsdialoger, samtidigt som man aviserar en minskning av likvärdighetsbidraget som klarar av att delvis kompensera för de orättvisor och ojämlikheter som finns i finansieringen av den svenska skolan. Jag tycker att det då är lite fräckt att påstå att man är för en starkare statlig styrning när man agerar i den rakt motsatta riktningen.

Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i Förstatligandeutredningen?

Jag måste säga att jag blir lite förvånad över Linus Skölds hållning i den här frågan. Det är Socialdemokraterna som har kommunaliserat svenskt skolväsen. Alla de likvärdighetsproblem som vi ser när det gäller hur mycket kommunerna satsar på sin skola var ju något som dåvarande Folkpartiet var rädda för skulle hända.Jag välkomnar verkligen att Socialdemokraterna nu plötsligt verkar vara för ett förstatligande, men jag visste faktiskt inte att det var på det sättet.När vi diskuterade vad som borde göras inom januariavtalets ramar var det förslag som Thomas Persson fick i uppdrag att genomföra inte ett förslag från Socialdemokraterna, utan det var ett förslag från Liberalerna - just för vi vill ha en starkare statlig styrning av svensk skola. Det måste komma till stånd.Sent skall syndaren vakna, brukar man ju säga, och det är så man kan tolka Socialdemokraterna. Men jag väljer att tolka positivt, nämligen att ni tycker att staten faktiskt ska ta ett större ansvar.Sedan var det frågan om att jag inte har gett några kommentarer. Jag har kommenterat utredningen mängder av gånger. Den utredningen var till för att ge ett kunskapsunderlag, det vill säga vad som skulle krävas för att förstatliga svensk skola, men den skulle också peka på de problem som finns. Vill man ha en problembild av hur likvärdigheten ser ut ska man läsa utredningen. Jag kan konstatera att den utredningen kommer att vara ett viktigt underlag för den utredning som snart ska tillsättas om en nationell skolpengsnorm, men den tidigare utredningen hade aldrig i uppdrag att lämna ett förslag att förstatliga utan skulle enbart utgöra ett brett kunskapsunderlag. Att det var så beror också på att Socialdemokraterna aldrig någonsin har varit för ett förstatligande av svensk skola. Det var ju ni som genomförde kommunaliseringen en gång i tiden. Och det var en kommunalisering som faktiskt inte fungerade särskilt väl.

Hur avser statsrådet att agera för att öka likvärdigheten i skolsystemet?

Jag måste säga att jag blir lite förvånad över Linus Skölds hållning i den här frågan. Det är Socialdemokraterna som har kommunaliserat svenskt skolväsen. Alla de likvärdighetsproblem som vi ser när det gäller hur mycket kommunerna satsar på sin skola var ju något som dåvarande Folkpartiet var rädda för skulle hända.Jag välkomnar verkligen att Socialdemokraterna nu plötsligt verkar vara för ett förstatligande, men jag visste faktiskt inte att det var på det sättet.När vi diskuterade vad som borde göras inom januariavtalets ramar var det förslag som Thomas Persson fick i uppdrag att genomföra inte ett förslag från Socialdemokraterna, utan det var ett förslag från Liberalerna - just för vi vill ha en starkare statlig styrning av svensk skola. Det måste komma till stånd.Sent skall syndaren vakna, brukar man ju säga, och det är så man kan tolka Socialdemokraterna. Men jag väljer att tolka positivt, nämligen att ni tycker att staten faktiskt ska ta ett större ansvar.Sedan var det frågan om att jag inte har gett några kommentarer. Jag har kommenterat utredningen mängder av gånger. Den utredningen var till för att ge ett kunskapsunderlag, det vill säga vad som skulle krävas för att förstatliga svensk skola, men den skulle också peka på de problem som finns. Vill man ha en problembild av hur likvärdigheten ser ut ska man läsa utredningen. Jag kan konstatera att den utredningen kommer att vara ett viktigt underlag för den utredning som snart ska tillsättas om en nationell skolpengsnorm, men den tidigare utredningen hade aldrig i uppdrag att lämna ett förslag att förstatliga utan skulle enbart utgöra ett brett kunskapsunderlag. Att det var så beror också på att Socialdemokraterna aldrig någonsin har varit för ett förstatligande av svensk skola. Det var ju ni som genomförde kommunaliseringen en gång i tiden. Och det var en kommunalisering som faktiskt inte fungerade särskilt väl.

Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i Förstatligandeutredningen?

Det låter på Linus Sköld som om han är väldigt bekymrad över att det inte kan ske ett förstatligande av skolan under den här mandatperioden. Jag välkomnar i så fall den ansvarsfulla och bekymrade hållningen.Utredningen resonerar kring att det skulle ta 20 år. Det tog väl ett och ett halvt år att kommunalisera svensk skola, så att det skulle ta 20 år att rulla tillbaka det går säkerligen att diskutera.Vad Liberalerna sa före valet var Liberalernas uppfattning. Sedan vet vi alla att vi inte fick egen majoritet i riksdagen, utan vi fick 4,6 procent i valet. Det innebär också att vi i sedvanlig ordning går in i förhandlingar med andra partier.Nu har utredningen kommit, och vi arbetar självklart vidare med detta. Precis som jag sa i mitt förra inlägg, fru talman, är det tveklöst så att det är väldigt viktigt att man ökar det statliga inflytandet över svensk skola. Jag nämnde bland annat vikten av större arbetsro i våra klassrum. För detta kan behövas en del lagstöd och en del andra reformer.Det handlar också om ekonomi, och det handlar om att vi behöver anställa fler speciallärare i svensk skola liksom att vi behöver fler möjligheter till särskilda undervisningsgrupper och så vidare. Vi vet att i en klass på 30 elever kan det vara några som inte klarar undervisningen på det sättet. De behöver undervisning på ett annat sätt eller i en mindre grupp.Det kan även handla om elever som på olika sätt inte går att ha i en klass på det sättet, eftersom undervisningen förstörs för alla elever i klassen. Dessa barn ska inte straffas för det - de behöver undervisning på ett annat sätt, inom särskilda undervisningsgrupper och så vidare. Detta är någonting som vi jobbar vidare med, så vi gör väldigt mycket för att öka likvärdigheten i svensk skola.

Hur avser statsrådet att agera för att öka likvärdigheten i skolsystemet?

Det låter på Linus Sköld som om han är väldigt bekymrad över att det inte kan ske ett förstatligande av skolan under den här mandatperioden. Jag välkomnar i så fall den ansvarsfulla och bekymrade hållningen.Utredningen resonerar kring att det skulle ta 20 år. Det tog väl ett och ett halvt år att kommunalisera svensk skola, så att det skulle ta 20 år att rulla tillbaka det går säkerligen att diskutera.Vad Liberalerna sa före valet var Liberalernas uppfattning. Sedan vet vi alla att vi inte fick egen majoritet i riksdagen, utan vi fick 4,6 procent i valet. Det innebär också att vi i sedvanlig ordning går in i förhandlingar med andra partier.Nu har utredningen kommit, och vi arbetar självklart vidare med detta. Precis som jag sa i mitt förra inlägg, fru talman, är det tveklöst så att det är väldigt viktigt att man ökar det statliga inflytandet över svensk skola. Jag nämnde bland annat vikten av större arbetsro i våra klassrum. För detta kan behövas en del lagstöd och en del andra reformer.Det handlar också om ekonomi, och det handlar om att vi behöver anställa fler speciallärare i svensk skola liksom att vi behöver fler möjligheter till särskilda undervisningsgrupper och så vidare. Vi vet att i en klass på 30 elever kan det vara några som inte klarar undervisningen på det sättet. De behöver undervisning på ett annat sätt eller i en mindre grupp.Det kan även handla om elever som på olika sätt inte går att ha i en klass på det sättet, eftersom undervisningen förstörs för alla elever i klassen. Dessa barn ska inte straffas för det - de behöver undervisning på ett annat sätt, inom särskilda undervisningsgrupper och så vidare. Detta är någonting som vi jobbar vidare med, så vi gör väldigt mycket för att öka likvärdigheten i svensk skola.

Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i Förstatligandeutredningen?

Även om skolministern försöker ge sken av att Socialdemokraterna nyss har börjat agitera för ett ökat statligt ansvarstagande är detta inte sant. Vi har under många år varit av uppfattningen att staten behöver ta en mer framskjutande roll när det kommer till ansvaret för skolan.Jag skulle vilja gå igenom några saker som har hänt. Vi börjar i januariavtalet. Liberalerna har, som statsrådet och även Fredrik Malm påpekar, varit av uppfattningen att skolan borde förstatligas. I januariavtalet fördes en skrivning in om en utredning om ett kunskapsunderlag för förstatligande. Skolan är redan nu en gemensam angelägenhet mellan stat och kommun och har så alltid varit.Som ett resultat av januariavtalet lät Anna Ekström, som är en klok person, tillsätta utredningen om vad ett förstatligande skulle kunna innebära. Då sa Nyamko Sabuni: "I uppdraget ingår att undersöka hur finansieringen, arbetsgivaransvar och den dagliga driften ska fungera. Med denna utredning kommer vi ett steg närmare ett förstatligande av skolan."Sedan lämnade Liberalerna januariavtalet, och i maj 2022 skrev Johan Pehrson och den nuvarande utbildningsministern på Aftonbladets debattsida något som får betraktas som en utfästelse inför valet, nämligen att "det är hög tid att staten tar över ansvaret för skolan och inte minst det fulla ansvaret för skolväsendets finansiering. Liberalerna vill förstatliga skolan redan under nästa mandatperiod".Efter det slöts Tidöavtalet. Enligt avtalet skulle det visst undersökas om sjukvården skulle förstatligas, KD:s hjärtefråga, men det fanns inte ett ord om Liberalernas hjärtefråga och tydliga vallöfte om att förstatliga skolan.I höstas kom så resultatet av Thomas Perssons utredning. Han påpekar att det förstatligande som Liberalerna har velat se så länge kommer att kräva en skatteväxling på över 200 miljarder. Det kommer att beröra 200 000 anställda och ta 20 år att genomföra. Lotta Edholm, återförstatligandepartiets representant, tog emot utredningen och sa tack så mycket men har sedan dess inte kommenterat innehållet i utredningen. Det har hon faktiskt inte gjort ens i den här interpellationsdebatten trots att den uttryckligen handlar om innehållet i utredningen.Jag tänker att det nu är glasklart: Det blir inget förstatligande under innevarande mandatperiod trots att Liberalerna vann valet, bemannar ansvarigt departement och lovade väljarna det här. Det är väl med förstatligandet som det är med förbudet mot religiösa friskolor - flagranta löftesbrott. Skolpartiet Liberalerna har vikt ned sig i de frågor som de har hållit som de allra viktigaste och i fråga om de tydligaste löftena som de ställde ut till väljarna i september.Min fråga i interpellationen var: Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i förstatligandeutredningen? Jag konstaterar att Lotta Edholm i dag svarade "vi får se". Förmodligen ingenting.

Hur avser statsrådet att agera för att öka likvärdigheten i skolsystemet?

Även om skolministern försöker ge sken av att Socialdemokraterna nyss har börjat agitera för ett ökat statligt ansvarstagande är detta inte sant. Vi har under många år varit av uppfattningen att staten behöver ta en mer framskjutande roll när det kommer till ansvaret för skolan.Jag skulle vilja gå igenom några saker som har hänt. Vi börjar i januariavtalet. Liberalerna har, som statsrådet och även Fredrik Malm påpekar, varit av uppfattningen att skolan borde förstatligas. I januariavtalet fördes en skrivning in om en utredning om ett kunskapsunderlag för förstatligande. Skolan är redan nu en gemensam angelägenhet mellan stat och kommun och har så alltid varit.Som ett resultat av januariavtalet lät Anna Ekström, som är en klok person, tillsätta utredningen om vad ett förstatligande skulle kunna innebära. Då sa Nyamko Sabuni: "I uppdraget ingår att undersöka hur finansieringen, arbetsgivaransvar och den dagliga driften ska fungera. Med denna utredning kommer vi ett steg närmare ett förstatligande av skolan."Sedan lämnade Liberalerna januariavtalet, och i maj 2022 skrev Johan Pehrson och den nuvarande utbildningsministern på Aftonbladets debattsida något som får betraktas som en utfästelse inför valet, nämligen att "det är hög tid att staten tar över ansvaret för skolan och inte minst det fulla ansvaret för skolväsendets finansiering. Liberalerna vill förstatliga skolan redan under nästa mandatperiod".Efter det slöts Tidöavtalet. Enligt avtalet skulle det visst undersökas om sjukvården skulle förstatligas, KD:s hjärtefråga, men det fanns inte ett ord om Liberalernas hjärtefråga och tydliga vallöfte om att förstatliga skolan.I höstas kom så resultatet av Thomas Perssons utredning. Han påpekar att det förstatligande som Liberalerna har velat se så länge kommer att kräva en skatteväxling på över 200 miljarder. Det kommer att beröra 200 000 anställda och ta 20 år att genomföra. Lotta Edholm, återförstatligandepartiets representant, tog emot utredningen och sa tack så mycket men har sedan dess inte kommenterat innehållet i utredningen. Det har hon faktiskt inte gjort ens i den här interpellationsdebatten trots att den uttryckligen handlar om innehållet i utredningen.Jag tänker att det nu är glasklart: Det blir inget förstatligande under innevarande mandatperiod trots att Liberalerna vann valet, bemannar ansvarigt departement och lovade väljarna det här. Det är väl med förstatligandet som det är med förbudet mot religiösa friskolor - flagranta löftesbrott. Skolpartiet Liberalerna har vikt ned sig i de frågor som de har hållit som de allra viktigaste och i fråga om de tydligaste löftena som de ställde ut till väljarna i september.Min fråga i interpellationen var: Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i förstatligandeutredningen? Jag konstaterar att Lotta Edholm i dag svarade "vi får se". Förmodligen ingenting.

Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i Förstatligandeutredningen?

Jag är uppriktigt glad över att Socialdemokraterna äntligen börjar diskutera likvärdigheten i det svenska skolsystemet. När Socialdemokraterna för ungefär 30 år sedan drev igenom kommunaliseringen, mot professionens vilja och mot en stor minoritet i riksdagen, trodde man att det skulle innebära att skolan skulle bli bättre.I själva verket fick vi större problem. Regering efter regering har försökt att hantera detta genom att lägga på statsbidrag, men statsbidragen är så pass små, mindre än 10 procent, i förhållande till det som kommunerna satsar. Även om vi lägger på enorma summor är det ändå den kommunala finansieringen som är grunden.Precis som Linus Sköld och Fredrik Malm framhåller är skillnaderna väldigt stora. Det är stora skillnader på hur mycket pengar kommunerna väljer att satsa på sin skola men också på hur många behöriga lärare man har, hur stor omsättning man har på skolledare, hur mycket böcker man har i klassrummen och också, skulle jag vilja säga, vilken syn man har på bildning och kunskap i olika kommuner. Förutsättningarna är väldigt, väldigt olika.Jag anser att vi i den här kammaren måste försöka att hitta en enighet kring detta, och den utredning som Thomas Persson gjorde bildar en väldigt viktig grund i arbetet för en mer likvärdig skola. Det är därför vi nu kommer att tillsätta en utredning om en nationell skolpengsnorm som innebär att kommunerna inte kan gå hur lågt som helst i sina satsningar men som också naturligtvis måste ta hänsyn till att det är väldigt olika villkor. Det är inte samma sak att bedriva skola i Norrbottens inland som i en förort till Stockholm eller i Göteborgs innerstad. Skillnaderna är enorma, och det måste en sådan utredning också naturligtvis ta hänsyn till.Jag tror inte att det här blir en lätt väg, men jag ser verkligen fram emot diskussionen. Det är också bra att Socialdemokraterna nu tycker att det finns stora problem med likvärdigheten och att vi måste hitta sätt att se till att likvärdigheten ökar i våra kommuner.

Hur avser statsrådet att agera för att öka likvärdigheten i skolsystemet?

Jag är uppriktigt glad över att Socialdemokraterna äntligen börjar diskutera likvärdigheten i det svenska skolsystemet. När Socialdemokraterna för ungefär 30 år sedan drev igenom kommunaliseringen, mot professionens vilja och mot en stor minoritet i riksdagen, trodde man att det skulle innebära att skolan skulle bli bättre.I själva verket fick vi större problem. Regering efter regering har försökt att hantera detta genom att lägga på statsbidrag, men statsbidragen är så pass små, mindre än 10 procent, i förhållande till det som kommunerna satsar. Även om vi lägger på enorma summor är det ändå den kommunala finansieringen som är grunden.Precis som Linus Sköld och Fredrik Malm framhåller är skillnaderna väldigt stora. Det är stora skillnader på hur mycket pengar kommunerna väljer att satsa på sin skola men också på hur många behöriga lärare man har, hur stor omsättning man har på skolledare, hur mycket böcker man har i klassrummen och också, skulle jag vilja säga, vilken syn man har på bildning och kunskap i olika kommuner. Förutsättningarna är väldigt, väldigt olika.Jag anser att vi i den här kammaren måste försöka att hitta en enighet kring detta, och den utredning som Thomas Persson gjorde bildar en väldigt viktig grund i arbetet för en mer likvärdig skola. Det är därför vi nu kommer att tillsätta en utredning om en nationell skolpengsnorm som innebär att kommunerna inte kan gå hur lågt som helst i sina satsningar men som också naturligtvis måste ta hänsyn till att det är väldigt olika villkor. Det är inte samma sak att bedriva skola i Norrbottens inland som i en förort till Stockholm eller i Göteborgs innerstad. Skillnaderna är enorma, och det måste en sådan utredning också naturligtvis ta hänsyn till.Jag tror inte att det här blir en lätt väg, men jag ser verkligen fram emot diskussionen. Det är också bra att Socialdemokraterna nu tycker att det finns stora problem med likvärdigheten och att vi måste hitta sätt att se till att likvärdigheten ökar i våra kommuner.

Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i Förstatligandeutredningen?

Tack så mycket, Linus Sköld, Socialdemokraterna, för interpellationen och skolminister Lotta Edholm, Liberalerna, för svaret på denna och för de resonemang som har förts!Vi har en jätteutmaning i Sverige om vi tittar på vår skola och vårt utbildningsväsen, för vi har bristande likvärdighet. Vad betyder det? Vad innebär det? Jo, det innebär att barn i vissa kommuner eller i vissa skolor får en bättre utbildning än barn och ungdomar i andra skolor, till följd av en rad olika faktorer. Och detta innebär att man får olika livschanser i livet.Vi har i dag i Sverige ungefär 16 000 15-åringar som inte blir behöriga att läsa på gymnasiets nationella program. Det är ett enormt misslyckande. Det innebär att vi slår ut tusentals ungdomar varje år som inte får möjlighet att läsa på gymnasiet och som därmed får otroligt svårt att få ett jobb.Vi har stora skillnader mellan kommuner och skolor. Vi har 290 kommuner i Sverige, och man bedömer att det finns ungefär 250 olika sätt att räkna ut skolpengen på, det vill säga hur mycket man satsar per elev i skolan. Det är klart att det blir väldigt stora skillnader.Vi har också stora skillnader i andelen behöriga lärare på skolor. En del skolor kan ha 100 procent lärare som är behöriga, alltså som har läst långa utbildningar. Andra skolor har kanske en behörighetsgrad på 50 procent, 40 procent eller 60 procent. Där undervisar många lärare - och de sätter till och med betyg - trots att de inte är utbildade för att göra detta. Vi har skillnader i betygsbedömningar och mycket annat. Jag skulle säga att den huvudsakliga orsaken till detta är att skolan kommunaliserades för 30 år sedan. Vi fick ett kommunalt huvudmannaskap, och man decentraliserade beslutsfattandet till 290 kommuner i Sverige. Det har lett till att läraryrkets status har sjunkit och att många barn och ungdomar inte får den utbildning som de faktiskt har rätt att få.Särskilt drabbar detta många invandrare som inte har svenska som modersmål. De behöver mer insatser och stödinsatser så att de snabbt kan lära sig svenska och tillgodogöra sig de andra ämnena. Vi får en skillnad mellan dem som är födda i Sverige och har svenska som modersmål och dem som inte har svenska som modersmål, vilket tyvärr också skapar skillnader för många i många år framåt.Den utredning som interpellationen baseras på handlar om huruvida man ska återgå till ett statligt huvudmannaskap. Det är min uppfattning, fru talman, att man bör göra det. Det finns inte politiskt stöd i riksdagen för att gå hela vägen med detta, men det är tveklöst så att vi måste öka det statliga inflytandet över svensk skola.Vad är det då som är viktigt? Linus Sköld tar upp några saker som ligger mer på systemnivå och statsbidragsnivå och en del annat. Det är definitivt mycket viktigt, men om vi går ned på klassrumsnivå tror jag att vi ser att det som är det absolut viktigaste för att skapa en ökad likvärdighet i skolan är ganska basala saker. Det handlar till exempel om att det är lugn och ro under lektionerna, att det inte är fullständigt kaos i korridorer och under lektioner och att lärare känner att de har en arbetsmiljö som är rimlig.Om skolan sviker drabbar det alltid de elever som har det svårast. Är det kaos i skolan drabbas de barn som inte har Vilhelm Moberg och Selma Lagerlöf trängandes med varandra i bokhyllan hemma allra hårdast.Vi måste också återupprätta en arbetsmiljö i svensk skola för både elever och lärare som gör att man känner en större trygghet, och detta jobbar regeringen väldigt mycket med.

Hur avser statsrådet att agera för att öka likvärdigheten i skolsystemet?

Tack så mycket, Linus Sköld, Socialdemokraterna, för interpellationen och skolminister Lotta Edholm, Liberalerna, för svaret på denna och för de resonemang som har förts!Vi har en jätteutmaning i Sverige om vi tittar på vår skola och vårt utbildningsväsen, för vi har bristande likvärdighet. Vad betyder det? Vad innebär det? Jo, det innebär att barn i vissa kommuner eller i vissa skolor får en bättre utbildning än barn och ungdomar i andra skolor, till följd av en rad olika faktorer. Och detta innebär att man får olika livschanser i livet.Vi har i dag i Sverige ungefär 16 000 15-åringar som inte blir behöriga att läsa på gymnasiets nationella program. Det är ett enormt misslyckande. Det innebär att vi slår ut tusentals ungdomar varje år som inte får möjlighet att läsa på gymnasiet och som därmed får otroligt svårt att få ett jobb.Vi har stora skillnader mellan kommuner och skolor. Vi har 290 kommuner i Sverige, och man bedömer att det finns ungefär 250 olika sätt att räkna ut skolpengen på, det vill säga hur mycket man satsar per elev i skolan. Det är klart att det blir väldigt stora skillnader.Vi har också stora skillnader i andelen behöriga lärare på skolor. En del skolor kan ha 100 procent lärare som är behöriga, alltså som har läst långa utbildningar. Andra skolor har kanske en behörighetsgrad på 50 procent, 40 procent eller 60 procent. Där undervisar många lärare - och de sätter till och med betyg - trots att de inte är utbildade för att göra detta. Vi har skillnader i betygsbedömningar och mycket annat. Jag skulle säga att den huvudsakliga orsaken till detta är att skolan kommunaliserades för 30 år sedan. Vi fick ett kommunalt huvudmannaskap, och man decentraliserade beslutsfattandet till 290 kommuner i Sverige. Det har lett till att läraryrkets status har sjunkit och att många barn och ungdomar inte får den utbildning som de faktiskt har rätt att få.Särskilt drabbar detta många invandrare som inte har svenska som modersmål. De behöver mer insatser och stödinsatser så att de snabbt kan lära sig svenska och tillgodogöra sig de andra ämnena. Vi får en skillnad mellan dem som är födda i Sverige och har svenska som modersmål och dem som inte har svenska som modersmål, vilket tyvärr också skapar skillnader för många i många år framåt.Den utredning som interpellationen baseras på handlar om huruvida man ska återgå till ett statligt huvudmannaskap. Det är min uppfattning, fru talman, att man bör göra det. Det finns inte politiskt stöd i riksdagen för att gå hela vägen med detta, men det är tveklöst så att vi måste öka det statliga inflytandet över svensk skola.Vad är det då som är viktigt? Linus Sköld tar upp några saker som ligger mer på systemnivå och statsbidragsnivå och en del annat. Det är definitivt mycket viktigt, men om vi går ned på klassrumsnivå tror jag att vi ser att det som är det absolut viktigaste för att skapa en ökad likvärdighet i skolan är ganska basala saker. Det handlar till exempel om att det är lugn och ro under lektionerna, att det inte är fullständigt kaos i korridorer och under lektioner och att lärare känner att de har en arbetsmiljö som är rimlig.Om skolan sviker drabbar det alltid de elever som har det svårast. Är det kaos i skolan drabbas de barn som inte har Vilhelm Moberg och Selma Lagerlöf trängandes med varandra i bokhyllan hemma allra hårdast.Vi måste också återupprätta en arbetsmiljö i svensk skola för både elever och lärare som gör att man känner en större trygghet, och detta jobbar regeringen väldigt mycket med.

Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i Förstatligandeutredningen?

Tack, ministern, för möjligheten att debattera en viktig fråga! Det största problem som det svenska skolsystemet har är den bristande likvärdigheten. Om detta tycks jag och statsrådet vara överens.Familjebakgrundens genomslag i resultaten har ökat de senaste decennierna, och även när resultaten vänder uppåt fortsätter olikvärdigheten att öka. Det svenska skolsystemet blir alltmer segregerat, det vill säga att elever från starka familjeförhållanden med välutbildade föräldrar går på vissa skolor och elever från svagare omständigheter går på andra. De stora skolkoncernernas möjlighet att göra vinst är beroende av att de kan sortera ut barn med välutbildade föräldrar till sina skolor, och på så vis fördjupar skolmarknaden segregationen av elevunderlaget.Dessutom har vi olika villkor för olika huvudmän. Kommunala och fristående skolor har olika ansvar men samma finansiering. Det är en orättvisa som försvagar systemets förmåga att kompensera för ojämlika uppväxtförhållanden.Och så var det då detta med att kommunerna har huvudansvaret för skolans finansiering. Det råder enorma skillnader i hur stora kostnader kommunerna har räknat per elev. Det hade kunnat vara okej om det fanns ett behov eller en strukturell skillnad mellan kommunerna som motiverade den stora kostnadsskillnaden - som gleshet eller social utsatthet - men det finns det inte. Det är inte det som är mönstret i alla fall. När det gäller den kommunala resursen verkar det i stället förhålla sig på detta vis: Kommuner med stor skattekraft satsar mer per elev än kommuner med liten skattekraft. Och i välbärgade kommuner bor det välbärgade medborgare. Konsekvensen blir alltså att barn till rika får en mer påkostad utbildning än barn till fattiga.I tillägg till det har huvudmännen mycket olika kapacitet att bedriva strategiskt och systematiskt kvalitets- och utvecklingsarbete. Det hänger främst ihop med att skolhuvudmännen är väldigt olika stora. Det är alltifrån pyttesmå friskolor med något tiotal barn till stora städer och skolkoncerner som har hundratusentals elever - med samma ansvar.Socialdemokraternas svar på detta har förutom att tämja det segregerande vinstintresset i skolsektorn varit ett ökat statligt ansvarstagande. Vi har börjat bygga ett nationellt system med kvalitetsindikatorer som stöd för kommuner och fristående huvudmän i deras systematiska kvalitetsarbete. Kvalitetsdialoger där företrädare för staten med regelbundenhet har samtal med företrädare för huvudmännen för att bistå i kvalitetsarbetet är en annan åtgärd.Det handlar också om ett regionaliserat skolverk för att minska avståndet mellan stat och huvudmän. Skolverkets närvaro i hela landet skulle göra att myndigheten bättre förstår villkoren för de huvudmän de stöttar. Och det handlar inte minst om utbyggnaden av likvärdighetsbidraget. Vi har successivt byggt ut statsbidraget, och det fördelas till alla huvudmän viktat utifrån elevgruppens socioekonomiska faktorer. I vår budgetmotion för 2023 lade vi över 7,6 miljarder på likvärdighetsbidraget.Den utvärdering som Statskontoret gjorde av bidraget 2021 visar att det har fungerat. Det används i jättestor utsträckning, och det kan användas effektivt för att möta lokalt identifierade behov.Skolministern verkar däremot inte bejaka den framflyttning av statens positioner som vi har inlett. I stället monterar skolministern stegvis ned det systemet. Det är avfinansierade kvalitetsdialoger, stopp för Skolverkets regionalisering och neddragningar på likvärdighetsbidraget.Varför vill regeringen rulla tillbaka reformer som har ökat det statliga ansvaret för såväl finansiering som kvalitet?

Hur avser statsrådet att agera för att öka likvärdigheten i skolsystemet?

Tack, ministern, för möjligheten att debattera en viktig fråga! Det största problem som det svenska skolsystemet har är den bristande likvärdigheten. Om detta tycks jag och statsrådet vara överens.Familjebakgrundens genomslag i resultaten har ökat de senaste decennierna, och även när resultaten vänder uppåt fortsätter olikvärdigheten att öka. Det svenska skolsystemet blir alltmer segregerat, det vill säga att elever från starka familjeförhållanden med välutbildade föräldrar går på vissa skolor och elever från svagare omständigheter går på andra. De stora skolkoncernernas möjlighet att göra vinst är beroende av att de kan sortera ut barn med välutbildade föräldrar till sina skolor, och på så vis fördjupar skolmarknaden segregationen av elevunderlaget.Dessutom har vi olika villkor för olika huvudmän. Kommunala och fristående skolor har olika ansvar men samma finansiering. Det är en orättvisa som försvagar systemets förmåga att kompensera för ojämlika uppväxtförhållanden.Och så var det då detta med att kommunerna har huvudansvaret för skolans finansiering. Det råder enorma skillnader i hur stora kostnader kommunerna har räknat per elev. Det hade kunnat vara okej om det fanns ett behov eller en strukturell skillnad mellan kommunerna som motiverade den stora kostnadsskillnaden - som gleshet eller social utsatthet - men det finns det inte. Det är inte det som är mönstret i alla fall. När det gäller den kommunala resursen verkar det i stället förhålla sig på detta vis: Kommuner med stor skattekraft satsar mer per elev än kommuner med liten skattekraft. Och i välbärgade kommuner bor det välbärgade medborgare. Konsekvensen blir alltså att barn till rika får en mer påkostad utbildning än barn till fattiga.I tillägg till det har huvudmännen mycket olika kapacitet att bedriva strategiskt och systematiskt kvalitets- och utvecklingsarbete. Det hänger främst ihop med att skolhuvudmännen är väldigt olika stora. Det är alltifrån pyttesmå friskolor med något tiotal barn till stora städer och skolkoncerner som har hundratusentals elever - med samma ansvar.Socialdemokraternas svar på detta har förutom att tämja det segregerande vinstintresset i skolsektorn varit ett ökat statligt ansvarstagande. Vi har börjat bygga ett nationellt system med kvalitetsindikatorer som stöd för kommuner och fristående huvudmän i deras systematiska kvalitetsarbete. Kvalitetsdialoger där företrädare för staten med regelbundenhet har samtal med företrädare för huvudmännen för att bistå i kvalitetsarbetet är en annan åtgärd.Det handlar också om ett regionaliserat skolverk för att minska avståndet mellan stat och huvudmän. Skolverkets närvaro i hela landet skulle göra att myndigheten bättre förstår villkoren för de huvudmän de stöttar. Och det handlar inte minst om utbyggnaden av likvärdighetsbidraget. Vi har successivt byggt ut statsbidraget, och det fördelas till alla huvudmän viktat utifrån elevgruppens socioekonomiska faktorer. I vår budgetmotion för 2023 lade vi över 7,6 miljarder på likvärdighetsbidraget.Den utvärdering som Statskontoret gjorde av bidraget 2021 visar att det har fungerat. Det används i jättestor utsträckning, och det kan användas effektivt för att möta lokalt identifierade behov.Skolministern verkar däremot inte bejaka den framflyttning av statens positioner som vi har inlett. I stället monterar skolministern stegvis ned det systemet. Det är avfinansierade kvalitetsdialoger, stopp för Skolverkets regionalisering och neddragningar på likvärdighetsbidraget.Varför vill regeringen rulla tillbaka reformer som har ökat det statliga ansvaret för såväl finansiering som kvalitet?

Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i Förstatligandeutredningen?

Linus Sköld har frågat mig vad jag avser att göra med anledning av slutsatserna i förstatligandeutredningen. Linus Sköld har också frågat mig hur jag avser att agera för att öka likvärdigheten i skolsystemet.Utredningen om ökat statligt ansvar för skolan, den så kallade förstatligandeutredningen, har i sitt betänkande Statens ansvar för skolan presenterat ett besluts- och kunskapsunderlag för ett statligt huvudmannaskap eller stärkt statligt ansvar för skolan. Utredningens bedömningar kommer att utgöra ett värdefullt underlag i regeringens fortsatta arbete. Betänkandet har remitterats till den 31 mars, och det ska bli väldigt intressant att få ta del av remissinstansernas synpunkter på utredningen. STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationerDet är av största vikt att alla skolor ges likvärdiga förutsättningar och att verksamhetens kvalitet stärks. För att öka likvärdigheten i skolsystemet är det tydligt för mig att staten faktiskt behöver ta ett ökat ansvar. Regeringen anser att steg bör tas för att införa en nationellt bindande skolpengsnorm i syfte att genom statlig styrning av finansieringen öka likvärdigheten i den svenska skolan i hela landet. Ett införande av en nationellt bindande skolpengsnorm innebär en stor förändring som kräver en utredning. Frågan bereds inom Regeringskansliet för närvarande. Det betänkande som Utredningen om ökat statligt ansvar för skolan har lämnat kommer att utgöra ett viktigt kunskapsunderlag i det arbetet.Staten gör redan i dag stora satsningar för att främja likvärdigheten i svensk skola. I budgetpropositionen för 2023 finns bland annat satsningar för att förbättra tillgången till nya läromedel, öka tillgången till speciallärare, stärka språk, läs- och skrivutvecklingen och genomföra satsningar på lovskola också i lägre årskurser. Den bristande likvärdigheten över landet är en av de största utmaningarna i svensk skola i dag och kommer att vara ett viktigt område för den här regeringen framöver.

Hur avser statsrådet att agera för att öka likvärdigheten i skolsystemet?

Linus Sköld har frågat mig vad jag avser att göra med anledning av slutsatserna i förstatligandeutredningen. Linus Sköld har också frågat mig hur jag avser att agera för att öka likvärdigheten i skolsystemet.Utredningen om ökat statligt ansvar för skolan, den så kallade förstatligandeutredningen, har i sitt betänkande Statens ansvar för skolan presenterat ett besluts- och kunskapsunderlag för ett statligt huvudmannaskap eller stärkt statligt ansvar för skolan. Utredningens bedömningar kommer att utgöra ett värdefullt underlag i regeringens fortsatta arbete. Betänkandet har remitterats till den 31 mars, och det ska bli väldigt intressant att få ta del av remissinstansernas synpunkter på utredningen. STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationerDet är av största vikt att alla skolor ges likvärdiga förutsättningar och att verksamhetens kvalitet stärks. För att öka likvärdigheten i skolsystemet är det tydligt för mig att staten faktiskt behöver ta ett ökat ansvar. Regeringen anser att steg bör tas för att införa en nationellt bindande skolpengsnorm i syfte att genom statlig styrning av finansieringen öka likvärdigheten i den svenska skolan i hela landet. Ett införande av en nationellt bindande skolpengsnorm innebär en stor förändring som kräver en utredning. Frågan bereds inom Regeringskansliet för närvarande. Det betänkande som Utredningen om ökat statligt ansvar för skolan har lämnat kommer att utgöra ett viktigt kunskapsunderlag i det arbetet.Staten gör redan i dag stora satsningar för att främja likvärdigheten i svensk skola. I budgetpropositionen för 2023 finns bland annat satsningar för att förbättra tillgången till nya läromedel, öka tillgången till speciallärare, stärka språk, läs- och skrivutvecklingen och genomföra satsningar på lovskola också i lägre årskurser. Den bristande likvärdigheten över landet är en av de största utmaningarna i svensk skola i dag och kommer att vara ett viktigt område för den här regeringen framöver.

Vilka åtgärder kommer statsrådet och regeringen att vidta för att förhindra att patienter far illa på grund av nätläkares verksamhet?

Det är viktiga frågor som lyfts fram av ledamoten Karin Rågsjö, utifrån att komma bort från att det alltid är viktigt att gå ned i vikt. Det är det ju inte. Det är ett viktigt budskap till allmänheten att det viktiga är att man har en god hälsa och får hjälp när man är sjuk. Det är där behovsstyrningen måste komma in. Människor ska inte leva efter ideal som är felaktiga och ger felaktiga bilder.Det finns ett arbete att göra i sjukvården med att se till att styrsystemen bygger på behovsprincipen. Det har varit eftersatt. Principen har inte funnits med i avtalen och regleringarna trots att den står med i HSL, hälso och sjukvårdslagen, och återkommer på flera ställen. Min uppfattning är att den måste finnas med i varje system så att det görs någon form av triage - behovsbedömning - och patienten får rätt vårdinsats. Det kan till exempel vara att träffa en läkare, en fysioterapeut, vilket är vanligt i fallet artros, eller en arbetsterapeut.Man ska också ha möjlighet att välja mellan fysisk och digital vård beroende på sin situation. Först behövs ofta en diagnos, och då brukar det fysiska mötet vara viktigt när det gäller många sjukdomar och tillstånd. Andra saker kan skötas digitalt. Vi måste hitta system som hänger ihop och ersätta dem på rätt sätt. Behovsbedömningen är central.Jag hoppas få återkomma till riksdagen framöver med förslag som stärker den här delen. Jag är tacksam över att ledamoten tog upp frågan och över att vi på det sättet bidrar till en god diskussion.Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Vilka åtgärder kommer statsrådet och regeringen att vidta för att nätläkares verksamhet inte ska stå i strid med HSL?

Det är viktiga frågor som lyfts fram av ledamoten Karin Rågsjö, utifrån att komma bort från att det alltid är viktigt att gå ned i vikt. Det är det ju inte. Det är ett viktigt budskap till allmänheten att det viktiga är att man har en god hälsa och får hjälp när man är sjuk. Det är där behovsstyrningen måste komma in. Människor ska inte leva efter ideal som är felaktiga och ger felaktiga bilder.Det finns ett arbete att göra i sjukvården med att se till att styrsystemen bygger på behovsprincipen. Det har varit eftersatt. Principen har inte funnits med i avtalen och regleringarna trots att den står med i HSL, hälso och sjukvårdslagen, och återkommer på flera ställen. Min uppfattning är att den måste finnas med i varje system så att det görs någon form av triage - behovsbedömning - och patienten får rätt vårdinsats. Det kan till exempel vara att träffa en läkare, en fysioterapeut, vilket är vanligt i fallet artros, eller en arbetsterapeut.Man ska också ha möjlighet att välja mellan fysisk och digital vård beroende på sin situation. Först behövs ofta en diagnos, och då brukar det fysiska mötet vara viktigt när det gäller många sjukdomar och tillstånd. Andra saker kan skötas digitalt. Vi måste hitta system som hänger ihop och ersätta dem på rätt sätt. Behovsbedömningen är central.Jag hoppas få återkomma till riksdagen framöver med förslag som stärker den här delen. Jag är tacksam över att ledamoten tog upp frågan och över att vi på det sättet bidrar till en god diskussion.Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Hur kommer statsrådet och regeringen att följa upp nätläkarnas olika verksamheter som riktar in sig på till exempel psykisk ohälsa, högt blodtryck och fetma?

Det är viktiga frågor som lyfts fram av ledamoten Karin Rågsjö, utifrån att komma bort från att det alltid är viktigt att gå ned i vikt. Det är det ju inte. Det är ett viktigt budskap till allmänheten att det viktiga är att man har en god hälsa och får hjälp när man är sjuk. Det är där behovsstyrningen måste komma in. Människor ska inte leva efter ideal som är felaktiga och ger felaktiga bilder.Det finns ett arbete att göra i sjukvården med att se till att styrsystemen bygger på behovsprincipen. Det har varit eftersatt. Principen har inte funnits med i avtalen och regleringarna trots att den står med i HSL, hälso och sjukvårdslagen, och återkommer på flera ställen. Min uppfattning är att den måste finnas med i varje system så att det görs någon form av triage - behovsbedömning - och patienten får rätt vårdinsats. Det kan till exempel vara att träffa en läkare, en fysioterapeut, vilket är vanligt i fallet artros, eller en arbetsterapeut.Man ska också ha möjlighet att välja mellan fysisk och digital vård beroende på sin situation. Först behövs ofta en diagnos, och då brukar det fysiska mötet vara viktigt när det gäller många sjukdomar och tillstånd. Andra saker kan skötas digitalt. Vi måste hitta system som hänger ihop och ersätta dem på rätt sätt. Behovsbedömningen är central.Jag hoppas få återkomma till riksdagen framöver med förslag som stärker den här delen. Jag är tacksam över att ledamoten tog upp frågan och över att vi på det sättet bidrar till en god diskussion.Interpellationsdebatten var härmed avslutad.