Datasets:

Riksarkivet
/

mini_raw_diachronic_swe

text stringlengths 1 4.68k

Psykologiska gåtor
En rättegång för sextio år sedan.
I.
I en vacker salon på ett litet landtställe nära floden, ett par mil ifrån London, sutto på eftermiddagen, samma dag som Alf och Malkolm skildes åt i Kranach, tvenne fruntimmer.
Den ena af dessa damer var lady Hamilton, enka efter en öfverste, som för något öfver ett år sedan stupat i Spanien.
Hon var icke mycket öfver fyrtio år och ännu rätt behaglig i den lätta sorgdrägt, som hon kanhända af koketteri ännu bar, ty den klädde henne förträffligt.
Hennes fina och allvarsamma ansigte och hela hennes vackra figur, hvars alla rörelser voro beräknade utan att vara stela, hennes omsorgsfulla klädsel, hennes klara och vackra uttal, hennes alltid fina och passande konversation, som icke hade det minsta verkliga innehåll, men likväl alltid hördes med bifall, allt med ett ord hos denna qvinna förenade sig att göra henne till ett mönster för en förnäm dam af verld.
Hon hade också aldrig ett ögonblick under hela sitt lif fallit ur denna rol, aldrig sagt ett förhastadt ord, begått en öfverilad handling, gjort en förfelad eller tafatt rörelse eller tillåtit sig ett enda steg, som icke var överensstämmande med etikettens och den strängaste morals mest noggranna fordringar.
Hon hade tidigt blifvit gift, aldrig älskat sin man, men likväl aldrig känt ett ögonblicks frestelse att älska någon annan, hon var mycket omtyckt, men hade aldrig väckt kärlek i något manligt hjerta och egde ingen qvinlig vän i detta ords egentliga betydelse, ehuru alla hennes bekanta voro förtjusta af hennes sällskap, hon hade aldrig blifvit afundad, aldrig förtalad och var nu, till lynne och känslor vid fyrtiotvå år, precis densamma, som hon varit vid sexton, ett urverk, som aldrig råkat i olag, och hvars förträffliga mekanik tycktes kunna bli ett ”perpetuum mobile”.
Den andra var hennes dotter, mrs Arabella Fulton, samma vackra fruntimmer, som väckt de unga herrarnes beundran och varit föremål för deras anmärkningar, då hon åkte förbi det lilla utvärdshuset Putney för ett par månader sedan; äfven hon var enka, ehuru ännu icke tjugotvå år.
Hon tycktes vid första ögonkastet likna sin mor både till utseende och sätt; det var samma vackra blonda hår, samma stora ögon, samma fina hy och vackra växt och äfven hennes något långsamma, lugna och passionsfria sätt, men då man betraktade henne närmare, fann man, att allt detta var, så att säga, ett förräderi.
Arabella var den fullkomligaste motsats till modern, eller rättare sagdt, det intryck de båda qvinnorna gjorde, var helt och hållet motsatt, ty inom Arabellas halfslutna ögonlock fanns en brinnande elektrisk eld, och öfver hela denna till utseendet så flegmatiska varelse låg utbredt det sällsamma fludium, den hemliga magi, som genast, utan besinning, utan medvetet skäl, med ens och ovilkorligt bringar det andra könet i eld och lågor.
Hvari består denna hemliga kraft, hvad är orsaken till denna förtrollning, som meddelar sig lika hastigt som blixten, och hvars eld är lika oemotståndlig, lika koncentrerad som den?
Hvem har någonsin kunnat definiera detta tvetydiga företräde, som vissa qvinnor ega, denna hemliga faddergåfva, som Venus stundom ger sina älsklingar?
Var Arabella väl så underbart skön?
Nej, alls inte; hundra qvinnor i den societet, der hon uppträdde, voro långt vackrare än hon och i synnerhet mera spirituella; hon talade litet, hennes ord voro alls icke anmärkningsvärda och hennes tankar ännu mindre, men ljudet af hennes röst stal sig in i hjertat, sjelfva rörelsen af hennes läppar berusade.
Hennes sätt var likgiltigt, matt och vekligt, men det låg deri en trånande grace, en ljuf försmältande mjukhet, som hänförde.
Allt detta var troligen helt och hållet ofrivilligt, kanhända omedvetet, ty den snart sagdt enfaldiga oskuld, som dessa obegripliga ögon äfven uttryckte, tycktes bevisa detta, på samma gång de gjorde henne ännu skönare och mera tillbedjansvärd.
Det tycktes, som om naturen, hvilken glömt att meddela modern äfven den ringaste grad af tjusningskonst och kärleksglöd, för att ersätta sin försummelse, på dottern slösat tjugo qvinnors förmåga i detta fall.
Vid 18 år hade Arabella blifvit gift med en bankir, hvars ofantliga rikedom ansågs kunna öfverskyla hans låga börd och simpla namn.
Hennes föräldrars affärer voro mycket derangerade, det fordrades, att Arabellas giftermål stälde dem till rätta, och den unga flickan gjorde just inga invändningar emot att träda i brudstol med den fyrtioåriga, fula bankiren; hon tycktes hafva ärft sin mors likgiltighet och medgörlighet i detta fall, och lady
Hamilton lyckönskade sig till den lyckade affären.
Denna glädje räckte imellertid knappt ett år.
Den omätligt rike mågen hann endast enligt bruket föra sin unga fru omkring på kontinenten; då han återkom, störtade hela den konstiga bygnaden af hans vidsträckta och inkrånglade affärsställning tillsammans; någonting hade kommit i olag i detta sinrika maskineri, hvaraf en penningkarl alltid beror; alltsammans föll tillhopa som en grushög, och derofvanpå föll äfven lyckligtvis den nygifte mannen, med en kula genom hufvudet.
Arabella var således fri, och den förskräckta och förödmjukade lady Hamilton kunde med möda rädda ur spillrorna af denna rikedom en måttlig lifränta åt den nittonåriga enkan, hvars likgiltighet vid mannens död var lika stor som vid hans frieri.
Bland dessa spillror befann sig den lilla praktfullt inredda villa, der de båda fruntimren lefde.
Här hade de tillbragt de båda somrar, som förgått sedan den stora missräkningen, och här hade den vackra unga enkan sett en hel svärm af förälskade unga karlar för sina fötter, figurligt taladt likväl, ty ingen enda hade i verkligheten kommit så långt, att han intagit denna plats, då ingen ännu hvarken kunnat tillfredsställa den misstänksamma moderns pretentioner på en ny måg eller väcka dotterns sofvande känsla till lif.
På den konsert, som lady
Hamilton haft, innan hon flyttade till landet, aftonen före den dag då Cameron duellerade med lord Hawerfield, hade hon likväl med oro tyckt sig märka ett ovanligt interesse hos Arabella för den der ”moderna äfventyraren”, som hon kallade den vackra svensken, och denna oro ökades, då hon varseblef dotterns rörelse vid underrättelsen, att han duellerat och blifvit sårad.
Strax derefter reste Cameron likväl ifrån London, och som hvarken mor eller dotter voro fallna för några förtroliga meddelanden, så nämde man icke ens hans namn.
De båda damerna sågo icke till honom, och ryktet om hans process och hans besynnerliga anspråk på det Hawerfieldska namnet ökade just icke den aristokratiska ladyns välvilja för den hemlighetsfulla pretendenten till ett namn, som hon redan ansåg förträffligt representeradt.
Då Cameron återkommit och infann sig på visit hos de båda damerna, blef han temligen kallsinnigt mottagen af modern, men förmodligen fanns någonting i dotterns vackra ögon, som motvägde denna köld, ty han hade likväl återkommit ett par gånger.
Klockan var nu sex på eftermiddagen.
De båda fruntimren hade druckit sitt kaffe, betjenten, som burit ut brickan, hade nyss stängt dörren efter sig, det var alldeles tyst i salonen, der mor och dotter sutto, hållande en liten ofrivillig siesta; man kunde höra ljudet af ett par stora flugor, som tungt slogo emot det målade taket, under det de flögo fram och åter, prasslet af ipoméernas och kaprifoliens blad, som vinden förde emot karmen af det öppna fönstret, hvarigenom den varma sommarluften inströmmade, och surret af några humlor och bin i blommorna utanför.
De nedfälda markiserna gåfvo en behaglig och mild halfdager åt det stora rummet, som med sina dyrbara möbler, sina vaser fylda med blommor, sina speglar och taflor framstälde den behagligaste anblick i verlden och tycktes i detta ögonblick just passande för det ljufva far niente, hvaraf de båda vackra halfsofvande qvinnorna njöto.
Gud vet, hvad för tankar sysselsatte Arabella, der hon, halfliggande i länstolen vid fönstret, rörde de mjuka röda läpparne liksom i en dröm och blickade framför sig med smäktande och halfslutna ögon, men att hennes mor alls icke njöt af några angenäma fantasier, var tydligt, ty hon förde den fina broderade näsduken till sina läppar för att dölja en gäspning och sade matt:
— Det är fasligt enformigt på landet.
Man kan icke hindra sig att finna tiden mycket lång, när man en hel dag måste vara utan sällskap.
Den här lilla villan är rätt bra för en sejour af åtta dagar, när man har några vänner med sig, men det är i sanning mycket hårdt att nödgas vistas här i tre hela månader.
— Åh, hvarför det?
Jag finner det alls icke angenämare att resa under sommaren.
Det är så besvärligt och tröttsamt.
— Men det är i alla fall det rätta och passande; hvad skulle man annars taga sig till?
Jag skulle verkligen önska, Arabella, att du snart gjorde ett godt parti.
Vår lefnad är icke sådan jag önskar, det faller sig allt svårare att hålla sig uppe i societeten, och våra försakelser under sommaren äro ändå icke tillräckliga för vinterns depenser.
— Men hvad försaka vi då egentligen?
Här är ju ganska bra, och det kommer ju alltid någon för att prata en stund med dig; och till och med ett whist- eller bostonparti kan rätt ofta arrangeras om qvällarna.
— Ja, visserligen, men det blir just ingen hvarken talrik eller utvald societet: alla våra vänner äro ju bortresta.
Lady Hamilton sköt bort sin kaffekopp, som ännu stod qvar, flyttade undan böckerna på bordet framför sig och upptog ett nummer af Times, som låg bredvid.
— Är det något nytt i tidningarna, mamma?
— Åhnej!
De afskyvärda fransmännen äro ännu i Portugal, lord Wellington har haft ett möte med general Massena.
Det är dessutom den här Hawerfieldska processen, som upptager nästan halfva tidningen.
Vet du, jag finner det i sanning bra besynnerligt, att Gibson, som är en ansedd advokat, kan vilja låna sig till denna dåliga affär.
Och i öfverensstämmelse härmed skulle jag vilja erinra dig Arabella, att den der Cameron i sjelfva verket icke är annat än en äfventyrare, som besynnerligt nog tolereras och till och med kommit på modet i societeten för ögonblicket, liksom alla dessa tvetydiga emigranter, som öfversvämmat oss ifrån det olyckliga Frankrike.
— Men mamma, Cameron är svensk!
— Det är detsamma, han är i alla fall en person, som man icke egentligen vet någonting om, och som du icke bör bemöta med den jemlikhet och förtrolighet, som jag anmärkt.
Arabella, lutade sig ned och upptog en blomma hvarmed hon lekt, men svarade ingenting.
— Denna opassande rättegång stämplar honom tillräckligt såsom en chevalier d’industrie, och jag ämnar icke mottaga honom mera.
— Men om han har rätt, om han verkligen tillhör denna familj!
— Om han det gjorde, om saken förhölle sig, som hans advokat påstår, så borde han hafva nog mycken aktning för sin slägts heder och sitt namn, för att icke vilja göra det till föremål för en offentlig rättegång, som, huru den än må sluta, alltid sätter en fläck på det Hawerfielska namnet.
— Men det är ju det enda sätt att få sina rättigheter erkända.
— Det vore då bättre att uppoffra dem.
Det är en horrör, en skandal inom den förnäma verlden, hvartill man lyckligtvis aldrig sett maken.
Betänk min vän, om hvilken obskur person som helst skulle få börja en process och sätta i fråga rättigheter till det namn jag burit ifrån min födelse, det skulle ju vara förskräckligt, och hvem kan vara säker derför?
— Men mamma, å andra sidan om man i vår familj lyckats insmuggla en tiggarunge, om man, då jag ännu var helt späd, lyckats att bortföra och uppfostra mig långt ifrån dig, kanhända till ett tjenstehjon, en dålig varelse, under det du älskade och vårdade detta främmande barn, som intagit min plats, som ingen rätt egde hvarken till din ömhet eller ditt namn, hvad skulle du väl säga derom?
Ville du stanna i ditt misstag, ville du, att ditt eget barn hela sitt lif igenom vore beröfvadt sina rättigheter, för att skydda ditt anseende, som möjligen skulle lida af en upptäckt.
— Du förutsätter en orimlighet, — sade lady Hamilton, en smula förbryllad, och vek ihop tidningsbladet, hvari hon läst.
— Alls inte, det är just detta förhållande, som man påstår här hafva egt rum.
— Ja man påstår, men det är alltför otroligt, alltför romantiskt, jag kan icke alls tro derpå!
— Hvarför inte?
Du kände ju lord Percy Hawerfield, du minnes ju mycket väl hans utseende.
Hvilkendera af dessa båda pretendenter till hans namn, Cameron eller Hawerfield, finner du ega mest likhet med den aflidne lorden, hvilken båda anse för sin far?
— Jag nekar icke till, att Cameron har en viss likhet med lord Percy, och jag är nästan böjd att tro honom verkligen vara dennes son.
Men min vän, om alla dylika söner här i verlden skulle komma och göra anspråk på sin fars namn och rang, huru skulle det då gå med familjens anseende och bestånd?
— Cameron tyckes imellertid fullkomligt lika väl kunna upprätthålla detta anseende som den, hvilken nu är hufvudman för familjen Hawerfield; han tyckes hafva en ädel och upphöjd karakter och dessutom ett sätt och en uppfostran, som göra honom mycket öfverlägsen sin rival.
— Tala icke så barnsligt, min vän!
Du kommer mig riktigt att må illa.
Och på hvad grundar du ditt smickrande omdöme om hans karakter?
— På hans uppförande vid den der duellen.
— Du förvånar mig i sanning.
Just denna duell var icke mycket hedrande för Cameron i mitt tycke.
Eller har du glömt ryktet om den der tvetydiga markisinnan, som sans façons kom att föra honom hem till sig, då han blef sårad?
En vacker skandal, eller huru?
Arabellas mörka ögon blixtrade till, och hennes läppar darrade, men hon svarade långsamt och lugnt:
— Jag tror, att dylika förbindelser äro mycket vanliga ibland de unga män, hvarmed Cameron umgås.
— Vanliga?
Ja, utan tvifvel, men det är icke vanligt att på detta sätt offentligt proklamera dem.
Det är skenet, det passande, som en man af verld alltid måste bevara, och om Cameron icke förstått detta, så bevisar det, att han åtminstone icke är någon gentleman.
— Men besinna då, att han var sanslös och omedveten om allt.
Dessutom var det icke, som du säger ...
— Hvilken opassande och alldeles ovanlig liflighet du visar, kära Arabella, — sade ladyn afbrytande med förvåning och missnöje och flyttade sig högre upp i soffan.
— Hör på mitt barn, jag tycker icke om ditt oväntade interesse för den menniskan.
Hvad kan det väl betyda?
Redan innan vi flyttade hit, gjorde Lessley mig uppmärksam på ditt uppförande emot Cameron, men jag lyssnade icke till hans ord.
— Och deri gjorde du också klokt.
Lessley är förmodligen den siste, som kan bedöma mitt uppförande, — sade Arabella med harmfull ton.
— Kom imellertid ihåg det bedröfliga misstag vi en gång gjort.
Det var jag, jag ensam, jag vet det; men imellertid är det en grym varning att icke göra några koncessioner, att icke mera lemna den värdighet och den rang, som tillhöra oss; det kommer aldrig något godt deraf.

End of preview. Expand in Dataset Viewer.

Dataset Card for mini_raw_diachronic_swe

The Swedish Diachronic Corpus is a project funded by Swe-Clarin and provides a corpus of texts covering the time period from Old Swedish.

Data Splits

This will be further extended!

Number of instances in split: 4760470

Acknowledgements

We gratefully acknowledge SWE-clarin for the datasets.

Citation Information

Eva Pettersson and Lars Borin (2022) Swedish Diachronic Corpus In Darja Fišer & Andreas Witt (eds.), CLARIN. The Infrastructure for Language Resources. Berlin: deGruyter. https://degruyter.com/document/doi/10.1515/9783110767377-022/html

Downloads last month: 43

Size of downloaded dataset files:

475 MB

Size of the auto-converted Parquet files:

475 MB

Number of rows:

4,760,470

Collection including Riksarkivet/mini_raw_diachronic_swe

Text corpora

Collection

Corpora with contributions from the Swedish National Archives. • 2 items • Updated Oct 18, 2023 • 1