Datasets:

PierreMesure
/

open-sfs

beteckning stringlengths 6 17	title stringlengths 10 404 ⌀	year int64 0 19.9M	text stringlengths 0 1.06M ⌀	amends stringlengths 6 14 ⌀	pdf unknown
1686:0903	Kyrkolag (1686:0903)	1,686	2 kap. 3 § har upphävts genom lag (1988:1556). 4 § har upphävts genom lag (1988:1556). 8 § har upphävts genom lag (1988:1556). 13 § har upphävts genom lag (1989:882). 11 kap. 12 § har upphävts genom lag (1988:1556). 14 kap. 1 § har upphävts genom lag (1989:273). 19 kap. 2 § har upphävts genom lag (1982:989). 6 § har upphävts genom lag (1988:1556). 18 § har upphävts genom lag (1988:1556). 21 kap. har upphävts genom lag (1988:1556). 22 kap. 1 § har upphävts genom lag (1988:1556). 2 § har upphävts genom lag (1988:1556). 23 kap. 1 § har upphävts genom lag (1988:1556). 26 kap. 6 § har upphävts genom lag (1988:1556). 8 § har upphävts genom lag (1988:1556). 27 kap. 1 § har upphävts genom lag (1988:1556) till den del dessa avser skyldighet att underrätta regeringen om uppförandet av kyrkobyggnader.	null	null
1723:1016 1	Ridderskapets och adelns privilegier (1723:1016 1)	1,723	1 §. Wi lofwe och tilsäije, at willia älska och uti wördning hålla Riksens Ridderskap och Adell, hwar och en efter sitt Embete, skickelighet och wärde, och låta dem samtelige och hwar och en i synnerhet, utan något qwal och intrång niuta på ähra, lif, hion och gods, deras wälfångne friheter, privilegier, förmåner och rättigheter, af hwad namn de wara må, samt dem derwid i alla måtto handhafwa. 2 §. Får anses ha upphört att gälla till följd av 1809 års regeringsform (28 §). 3 §. Uti Riksens Cancellie skola ock Adelige Personer brukade blifwa, så at Wi när omtränger måge hafwa dem, som sig på Riksens saker förstå kunna, och skickelige äro allmänna in- och utrikes ährender at förrätta, på det at hwar och en må derigenom blifwa upwäckt, at låta sinabarn til lärdom och skickelighet upfostra, och Adelen således upmuntras, om dygd, snille och wettenskaper sig särdeles at Winläggia, hwar igenom de til sådane förmåner måge skattas wärdige, men intet räkna sig Adeliga härkomsten til enda förtiensten: Hwarwid äfwen den (40 § uti Regerings-Formen) efterlefwes. (Hänvisningen till 40 § regeringsformen avser 1720 års regeringsform och har upphört att gälla). 4 §. På det Ridderskapet och Adelen måge winna mera och bättre förfarenhet til Wår och Fäderneslandets desto nyttigare tienst, så skal hwar och en fritt och efterlåtit wara, at wandra uti främmande land, både til bokliga och fria konsters idkande, som ock at låta bruka sig hos främmande herrar i krig eller annan tienst, hwarwid den sig utrikes skickelig och wälförtient giordt, sådana förmåner wid dess hemkomst til godo niuta skall. 5 §. Som Wi icke wele låta den ostraffad blifwa, som något talar och säijer uppå en Adelsman, detsom hans heder, ähra, adeliga namn och goda ryckte angår, och honom elliest spåtteligit och til nesa wara kan, så förordne Wi också, at icke någon Adelsman skall blifwa wåldförd, icke heller, innan han til någon grof missgierning öfwertygad är, eller domaren efter lag och process för skiäligt pröfwat, at giöra sig, för hans brått skull, om dess person försäkrad, fängslader och inmanter, mycket mindre förderfwader å lif eller lem, ei heller honom hans hus och gårdar, bref och egendom, löst eller fast ifrån tagas, ransakas, skiöflas, bortgifwas eller i någon måtto afhändas, förr än han til någon sådan missgierning, der med han lif, ähra och gods efter lagen förwärckat hafwer, öfwertygad, lagwunnen och dömder är: Warder någon af Ridderskapet och Adelen uti uppenbar grof missgierning och lifssak, bahr och å färska gierning eller å flyende fote tagen; Då bör en sådan antastas, och uti et anständigt och säkert rum, til saksens utförande inmanas, och sedan med honom efter lag förfaras; Men är gierningen icke så grof eller någon lifssak, och likwäl af swårt utseende, må then skyldige personel eller reel borgen för sig ställa, dock utom de mål, som Duels placatet röra. 6 §. Får anses ha upphört att gälla till följd av konkurslagen 1862-09-18, Förordning (1870:29 s. 2) och lag (1916:91). 7 §. Får anses ha upphört att gälla till följd av lag (1921:283). 8 §. Såsom af ålder Ridderskapet och Adelen i Swerige och Finland varit nådigst undt och efterlåtit, at niuta och behålla deras Sätesgårdar samt Rå- och Rörs hemman med de innom deras enskylta Bohlbys egor, antingen nu upbygde Torp och Krogar samt Qwarnar, med mera, eller som hädanefter upbyggas kunna, fria för alla utlagor och beswär, af hwad namn de wara kunna; Så skola ock här med Ridderskapet och Adelen wid samma deras wälfångne förmåner och rättigheter nådigst bibehållas, således at deras Sätesgårdar med deras Torp gamla eller nybygda skola wara fria för Rusttiensten, Konungstijonden, utskrifningar och Roteringr, Cronokiörslor, Skiutzningar, Durchtågs- och andre giärder, Inquarteringar, Prästegårds- samt Tings- och Gästgifware gårds byggnad, Contributioner, och alla andra Cronobeswär, af hwad namn de wara måge, undantagne wägrödning, Kyrkio- och Kyrkiogårds samt Brobyggnad. Derjemte skola och alla de Rå-och Rörs hemman, hvilka inom samma bys rätta ägor med Rå och Rör eller annan laga byskillnad begrepna äro, och nu för tiden Ridderskapet äro tilhöriga, eller ock såsom med orätta ifrångångne lagligen kunna återwinnas; Men icke de, som nu hädanefter ifrån Cronan eller andra Frälsemän blifwa acquirerade, niuta förberörde förmåner och rättigheter lika med sielfwa Sätegården, derunder de äro hörige och belägne. Men Landtboerne på de bebodde och til hemmantal lagde Rå- och Rörs hemman, betala efter wanligheten Lagmans- Häradshöfdings- och Tingsgiästnings penningarne, och swara til Kyrckio- och Kyrckiogårds- jemwäl Prestegårds byggnad, samt wägrödning och brobyggnad efter Lag och Förordningar; Jemwäl wid Fiendens infall och högstträngande nöd, då Krigsmackten kommer på en ort at sammandragas, då at emottaga en proportionerad Inquartering. Ridderskapets Laudgårdar niuta samma förmån, som sielfwa Säterien, undantagandes Rå-och Rörsfriheten. Skulle någon Adelsman äga twenne wid hwar andra belägna Sätesgårdar, och han för sin beqwämlighet, skulle willia dem sammanlägga, stånde det honom fritt, allenast de uti en sockn belägne äre, och at Cronones Jordebok derigenom ei rubbas. Will och någon sammandraga sina til hemmantal Skattlagde Rå- och Rörs hemman, så står honom fritt at afhysa dem under sielfwa Sätesgården, eller dem til Ladugård bruka och nyttia, emedan Oss och Cronan intet derigenom något afgår. Wi tillåte jemwäl Wårt Ridderskap, at, för sin beqwämlighet, flyttia Säteries friheten af någon dess Sätes- eller Ladugård til ett annat Frälsehemman af lika hemmantal och godhet, som då ikläder sig den förras förmån och rättighet, dock så, at sådan sätesgård är belägen innom Compagniet, hwarest Frälsehemmanet warit tilförende indelt, och at ingen derigenom praejudiceras. Uti Skåne, Halland, Blekingen och Bohuslähn, skal Ridderskapet och Adelen, såsom dem af ålder förundt och efterlåtit warit, niuta och behålla deras Sätesgårdar de äga, med sina Torp, Gatehus, Krogar och Qwarnar med mera, som ligger på Sätesgårdens ägor, antingen de nu äro upbygde eller hädanefter upbyggas kunna, fria och lediga för all tunga, utlagor och beswär, af hwad namn de wara måga, såsom för Tijonde afgift, utskrifningar, enroulleringar och roteringar, Cronokiörslor, skjutzningar, durchtågs- och andre giärder, inquarteringar, Kyrckio- Prästegårds- samt Tings- och Giästgifwarehus byggnad, Contributioner och alla andra Crono-utlagor och beswär, undantagandes den wanliga Adels-Rusttiensten, som i den 21. puncten infördt finnes. Sammaledes äro insockne eller wekudags godsen, som de nu ega, eller af samma rättighet återwinna kunna, aldeles befriade och frikallade för alla för uprepade Crono-utlagor och beswär, undantagandes Adels- Rusttiensten, som redan sagdt är, Crono- Kyrckio- och Präste Tijonden med andra gamla bewisliga Prästerättigheter, samt wägrödning och brobyggnad af skattlagde hemman, jemwäl Kyrckio och Kyrckiogårds samt Prästegårds byggnad i de orter, som så af ålder wanligit warit. Item, den i Skåne, så kallade matlags skatten, som är Lagmans- Häradshöfdings- och Tingsgiästnings penningar, hwilka allenast utgiöras böra af de weckudagsbönder, som för hemmantal stå och lagde äro. Dock at Crono- och Kyrckiotijonden, hvilken någon af ålder eller annan besynnerlig rättighet äger och til Säteriet innehafwer, aldeles förblifwer hwarjom och enom framgent oförryckt efter dess tilständiga rätt, så at Kyrckian tilbörligen hålles wid mackt och i lika stånd. Wid Fiendens infall och högstträngande nöd, förhålles med Inquartering på Insockne hemmanen lika, som förut om Rå- och Rörs hemman förmält är. Ridderskapets och Adelens Ladugårdar niuta och behålla sin wanliga frihet som förr, och för sin beqwämlighets skull, efterlåtas äfwenwäl Ridderskapet och Adelen at afhysa eller til Ladugård at bruka sina insockne eler weckudags hemman under Sätesgården, dock Tijonden deraf, Cronan, Kyrckian och Prästen samt flera gamla bewisliga Prästerättigheter förbehåldne, såsom ock at flytta Säteries friheten från Sätesgården på et annat frälsehemman af lika hemmantal, som då ikläder sig den förras förmån och rättighet, och den förra det senares natur och egenskap. Wi tillåte jemwäl Ridderskapet och Adelen deras gamla insockne eller weckudags frihet på de hemman och lägenheter, som de nu innehafwa i samma sockn, der Säteriet är belägit, men icke uti annexan. Der och några af deras nu warande utsockne hemman skulle med orätta hafwa mist insockne rättigheten, som samma hemman af ålder, nemligen den tiden då landet kom ifrån Dannemarck under Sweriges lydno och devotion, ägt, och befinnas wara dert lberättigade. Så tillåtes Ridderskapet och Adelen en sådan dem ifrångången insockne rättighet behörigen återwinna; Men de, som hädanefter igenom kiöp och byten af Cronan och privatis förwärfvas, kunna ei under insockne rätt och förmån dragas, hwarom Kongl. brefwen af den 4 Martii 1690. Widare förmäla. 9 §. Så skola och Adelens Landtbönder och utsockne Frälsehammen fria wara för alla Crono dagswärcken, kiörslor, skiuts, resor och giästning, som de förr warit betungade med, så at ingen Befallningshafware eller Fogde skall härefter hafwa mackt något sådant Adelens Landtbönder och utsockne Frälsehemman at poläggia, undantagandes de tilfällen, då tåg och större marcher skie igenom landet, eller proviant, Ammunition och beklädningar til Armeen, Fästningar och Magazinerne skola framföras: Tå böra så wäl Frälse med utsockne Frälse, som Crono- och Skattebönder, både med skiutsresor, giärder och andre pålagor för betalning dertil hielpa. Dock skola uti alla inquarteringar, giärder samt Cronoskiutsningar och hielper blifwa räknade, twenne Frälsehemman emot et Cronoskatte, Frelseskatte och Cronohemman; twå halfwa emot et halft, och twå fierdings hemman emot et fierdedels, med mindre i krigstider högsta nöden en jemlikhet erfordrar, elliest skola icke Adelens Landtbönder och utsockne hemman med några andra giärder och hielper, skiutsresor, eller och i andra fall, blifwa betungade än som förbemält är; Dock böra de, som under hållskiuts lagde warda, wara behielpelige, at understödia de resande emot betalning, der det så omtränger och ordningen dem tillkommer. 10 §. Och när Riksens tarf och lägenheter förefalla, som uti Lagen förmälte äro, at någon Contribution och hielp måste utgiöras, tå skal icke något påläggas Adelens Landtbönder och utsockne Frälsehemman utan menige Ridderskapets och Adelens, som sielfwa några Landtgods äga, goda ja och samtycke; Och skola altid i sådana hielper blifwa räknade twå hela besuttne Frälsehemman emot et helt besuttit Cronoskatte, Frelseskatte och Cronohemman; Item twå halfwa emot et halft och twå fierdeles hemman emot et fierdedels. Således skal och hållas om någon utskrifning hos Allmogen til Riksens wärn och förswar samtyckt och bewilliat blifwer; Elliest skal Adelen uti ofredeliga tider icke förswara mera manshielp, än som hwart hemman til dess nödtorftiga bruk kan erfordra och Legohions stadgan tillåter; Men om höga nödtorften så trängia kunde, att Man utur huse utgå måste, tå skola alle dertil wederredo finnas. 11 §. Så skola och de Skattehemman, af hwilka Ridderskapet och Adelen äga frälse rätten och räntan, anses för fullkomligit Frälse, när Frälsemannen förwärfwar sig skatterättigheten deraf och när någon Skattejord, hvaraf Räntan någon Frälseman tilhörer, sällies utan börd, tå äger samma Frälseman lösen fram för alla andra, som utom börden äro. 12 §. Desslikest skola och alle af Ridderskapet och Adelen, doch hwart och et Stånds och Stads wälfångne Privilegier och rättigheter oförkränckte, niuta och behålla deras hus, gårdar och frälsejord, som de hafwa, eller sig förwärfwa kunna i Städerne, fria och lediga för allan Cronones och Stadsens tunga, tomptören undantagandes för de, som äro på ofri grund belägne, samt brandwackt och gatläggning. Förordning (1857:63 s. 4). 13 §. Efter ock wäl kunna finnas och upspanas Silf- Koppar- Jern och andra metalliske eller mineraliske grufwor, så wäl på Adelens egna enskylda arf och egendoms egor, som annorstädes i Riket, af hwilka mycken nytta och fördel, Riket til bästa, uprättas kunde, om de uti bruk komma måtte: Så wele Wi icke allenast samtyckia, at den Adelsman, som på egna egor will uptaga och drifwa sådane bruk, skal hafwa mackt och tilstånd dertil, utan försäkre och den samma, at han alla de förmåner och friheter oqwald skal få niuta, hwilka Bergsordningarne, och Wårt nu wid Riksdagen utgångne privilegium, så wäl jordäganden som upfinnaren, tillägga. 14 §. Ehuruwäl Adelen hafwer frihet, at til egit husbehof byggia Miöl-, och Sågeqwarnar på egne egor, hwarest lägenhet dertil finnes; Så måste likwäl intet Cronans eller Adelens gamla odalqwarnar och sågar til deras rätta häfd och inomst med Tulltäckts tagande derigenom skadas, utan när någon ny Tullqwarn skal byggas, bör sådant å Tinge kundgiöras, af Häradshöfdingen och Nämden beses, samt andre der omkring belägne qwarnägande och grannar höras, och öfwer sådane skiäl resolveras, huru wida, utan andras förfång och skada, sådan frihet tillåtas får, aldeles, som 1638 åhrs Riksdags Besluts 9 § förmår och innehåller. I sina strömmar måge de ock byggia hamrar eller annor sådane verck, dock med Bergs Collegii tilstånd, så wida sådant de anlagde och priviligerade bruken intet til men och skada länder. Kungörelse (1834:26). 15 §. Der ock någon af Adelen är egande i Siöar, Strömmar och Åar, eger han bruk Lahner, Åhlekista, och annat fiske, både wid Stranden och mitt uti, dock så, at icke Båts- eller allmän fahrled och kongsådren stänges, der hon af ålder warit, och androm på åker, äng och fiske, åfwan eller nedan någon skada skier, som förbemäldt är. Dessutan tillåtes Ridderskapet och Adelen, at bruka hwarjehanda fiske i Saltsjön och på fria diupet, på det sättet, at om någon har lust och willia, at anwända möda och omkåstnad på Silfiske, eller annat, som drifwes på diupet, hwarigenom ingen annan på dess stränder och wanliga fiske förolämpas, så må han det fritt och utan någon afgift giöra, och må ei heller någon, ware sig Wåra betienter, eller de, som wid siökanten bo, hindra och förmena den, som på sådant fiske far: Doch at en sådan förlikar sig med wederbörande, hwarest han söker landning och hamn för sitt fahrtyg och fiskeredskap. (Och der strandwrak komma på deras egen frälsejord och grundar at stanna, der intet folck föllia med, eller efter kommer i tilbörlig tid: Så förhålles dermed efter den lag, som för detta giord är, eller och hädanefter kan stadgadt blifwa.) 16 §. Ingen skal hafwa frihet, at låta hugga något wercke, anten Ek, Bok, Apel eller annat bärande trä, icke heller hwad det hälst wara kan, uppå någon Adelsmans skog och marck, der han allena är ägande uti, utan jorde- och skogsegandens goda willia och samtycke; Doch skal Ridderskapet och Adelen öfwer hela Riket fritt och obehindrat wara, at efter lag nyttia de skogar, uti hwilka de hafwa lått, samt allmänningarne til deras nödtorft och behof efter 1664 åhrs skogsordning. 17 §. Så må ock Ridderskapet och Adelen fritt wara, til at skiuta foglar och diur uppå sina egne gods och egor, utom den i lag förbudne tiden, såsom och der de hafwa lått uti, eller uppå Lands eller Härads allmänningar, Cronones enskylte parkar och Jägeri platser undantagne, och skal ingen wara tillåtit, at jaga och skiuta uppå Adelens enskylte ägor, eller i deras fiskewatn fiska och fara, det ware sig Wåre befallningshafwande och betiente, eller andre, utom jordägandens goda willia, ja och samtycke. 18 §. (Wi tillåte ock i Nåder, at Ridderskapet och Adelen måge sielfwe få utpanta Räntor och utskylder, som hos deras frälsebönder kunna innestå, samt tilhålla dem at betala hwad de efter hållen laga husesyn för husröta och elliest ostridigt kunna wara skyldige; Doch at sådant förrättas igenom twänne owälduge Nämdemän, samt lämnas wederbörande Landboe fritt, om han förmenar igenom sådan utmätning sig wara förorättad, sådant lagligen at sökia återwinna, bäst han kan och gitter;) blifwa Adelens bönder och betiente dem något skyldige på Ränta (upbörd,) eller för husröta, så äger husbonden hos de samma bättre rätt och företräde fram för andra Creditorer, som icke hafwa någon priviligerad rättighet. Förordning (1878:28) och Förordning (1861:59). 19 §. Så skal och Riksens Ridderskap och Adel, utom hwad i 12 § stadgat är om inrikes handelen, fritt efterlåtit wara, at få handla med wexlar, inrätta manufacturer och reda uti skiepp, jemwäl uti Städerne handla i gross och större partier, som komma utrikes från, men intet uti minut, (doch så, at de der emot undergå en skiälig, och efter hwars och ens idkande handel proportionerad reale afgift til Stadens contingent, som den 12 artickeln i dessa privilegier innehåller och förmår. Under denna afgiften skal likwäl ei förstås och dragas, hwad Adelen til kläder och deras enskylta husbehof nödigt hafwa at införskrifwa, allenast det utrikes från kommande godz och waror, intages uti Städerenes Packhus och wanlige Lastage platsar samt der visiteras, och Kongl. Maj:tts tullrättighet samt wanliga omgiälder, efter Kongl. Maj:tts Förordningar, erläggas.) Ridderskapet och Adelen ega och den frihet, til deras bästa och nytta, at in- eller utrikes, åt inhemska eller främmande, afsättia, utskieppa och föryttra alt hwad dem godt synes af sine årlige inkomster, de af sine frälsegods, gårdar och rätta frälse bruk ega och afla, såsom Järn, Spannemål, Hästar, Creatur, Timmer, Bräder, Wercke, eller hwad namn det hafwa kan, allenast den wanliga tullen och umgiälderne derföre betalas, samt mätare och wägare penningar lika med Stapelstädernes Borgerskap, derest de handla; Men skulle Adelens afwel allenast utgå genom någom Stad til Siös, och i Staden ei föryttras eller nederläggas, eller stadsens wåg och mått brukas, äro de då ingen afgift underkastade, undantagandes i de Städer, som bro- och wägare penningar af järnet efter resolutionerne betalas böra. Alt Landtkiöp skal wara Ridderskapet och Adelen förbudit med salt, sill och andra waror i gemen, dock kan dem, som bruk idka och drifwa, den frihet, som 1700 åhrs uti nästledit åhr öfwersedde Förordning, på det sättet, som den uti Kongl. Maj:tts Borgerskapet wid denna Riksdagen, angående kiörslor och förslor ifrån Bruken och til Städerne gifne Resolution 51 § är förklarad, förmår och innehåller ei betagas, at kiöpslaga och handla med det de til deras enskylta bruks förnödenhet betarfwa, undantagne kiöpmans waror, såsom Kläde, Win och Spetseri etc. Ridderskapet och Adelen skall och wara efterlåtit, at til Stapelstäderne utföra sine egna tilwärckningar af Järn ifrån sina bruk och frälsegods, som hamn ega, med egne fahrkostar, eller ifrån hwilka Städer de dem kunna få frackta, dock icke löpa med andras frackter. Samma frihet ware dem ock förundt, at ifrån upstäderne afhemta sitt egit tilwärckade järn, så framt upstäderne sielfwa icke i rättan tid kunna med ducktiga, beqwäm- och tilräckeliga fahrtyg, genast wid anfordran, och utan tidens ringaste utdräckt dem betiena, hwartil de skola förplicktas, wid förlust för berörde Städer af sådant privilegio, samt laga answar för skadeståndet efter omständigheterna, så snart deröfwer klagas och sådant öfwerbewisat wader: Men när upstäderne med säkerhet och utan uppehåld förmå prompt och emot billig frackt afhielpa och til stapelstäderne förskieppa de ifrån bruken dit ankomne tilwärckningar, effecter och afwel, skola då upstädernes fahrtyg wara fram för fremmande närmast dertil at brukas: hvilket doch aldeles utan Bruks Patronernes twång i så måtto ske måste, at de icke blifwa bundne til wissa skieppare eller fahrtyg, eller at Städernes fahrkostar skola taga last efter nummer, som förr skal wara skiedt, emedan det et stort hinder i Seglationen förorsakat. Så skal Ridderskapet och Adelen jemwäl fritt stå, at sända sina båtar uti Lax- Strömmings- och andra fisken, Städernes enskylta fiskelägen undantagne, at fiska och byta sig fisk til mot egen afwel, til deras egna husbehof, likmätigt hwars och ens orts hamnordning; Men derunder skal icke wara tillåtit, at taga annars mans Spannemål, eller hwad gods det hälst wara kan, at utföra uti deras egit namn wid förlust af sielfwa waran, och plicht såsom understuckin handel. I lika måtto skal Ridderskapet och Adelen öfwer hela Riket fritt efterlåtas, at idka och drifwa sin wanliga Oxhandel, och stalla Oxar på sina gårdar, samt dem sedan til sin nytta afsättia och förhandla; Doch blifwer Ridderskapet och Adelen uti Skåne (allena) förbehållit deras utskeppning, aldeles som Hans Kongl. Maj:tts högstsal. Konung Carl den XI:tes höglofl. i åminnelse, deröfwer uthgifne Resolution och tryckte Förordning af den 13. Januarii 1694 innehåller och förmår: Förordning (1869:43). 20 §. När något Frelsehemman öde blifwit, och husbonden til hemmanets uprättning måste efterlåta, af sin åhrliga upbörd, några åhrs frihet; Så wele Wi ock i lika måtto tilstädia så många åhrs friheter på Wår och Cronones upbörd, som Frelsemannen å sin sida derpå eftergifwit efter Tingsrättens ompröfwande. Men skulle några Adelens gods och hemman ei kunna bestå utan förmedling, eller bära den räntan, som de af ålder haft, och Frelsemannen derföre föranlåtes detsamma at förmedla; Så åligger det Landshöfdingen i orten, på frelsemannens anmodan, at låta det efter methoden, refwa och skattläggia, samt deröfwer sit betänckiande tillika med berörde skattläggningar til Cammar-Collegium at insända, så snart giörligit är, hwarefter Cammar-Collegium inom sex månader dess utslag meddela måste; Skulle dermed längre komma at dröijas, niute utan efterräkning för den förflutne tiden wederbörande sin wid refningen skiälig befundna förmedling til godo, til dess Wårt Cammar-Collegium träffar et slut, så at Oss och Frelsemannen sker rätt å både sidor. 21 §. Såsom uti Sweriges Lag förmäles, at Adelen eger giöra och hålla Wapnatienst för det gods de ega: Så skal fördenskul sådane wapnatienst utredas efter de privilegier och den ordning, som Sal. Konung Gustaf Adolph höglofl. i åminnelse åhr 1626 dermed giordt hafwer, neml. at den Adelsman, som hafwer til 580 marker Rusttiensts ränta, af sitt gods, skal hålla en sådan mondering, som samma Rusttiensts ordning förmår och innehåller. Men eger någon större Rusttiensts-Ränta, och öfwer 580 marker, tå hålle therföre en serskilt mondering. Och emedan mycket få äro, som en hel häst ega; Så hafwe Wi jemväl efterlåtit dem, som mindre Rusttiensts Ränta hafwa, at sammansättias til 500 marker: Wapnetiensten utredes af Ridderskapet och Adelen i Skåne, Halland, Blekingen och Bohus Län, efter Hans Maj:tts högstsal. Konung Carl den XI:es Glorwyrdigst i åminnelse författade Rusttiensts ordning åhr 1687, de som sammanfogade blifwa uti Rusttiensten, skillias intet åt, utan wid ny sammansättning. Williandes Wi också i förmågo af Sweriges Lag, här med hafwa försäkrat Ridderskapet och Adelen, at den Adels-Fanan, som af dem således är uprättad, aldrig skal blifwa förd och brukad utom Sweriges (och Finlands) gamla Gränts och Landamäre, och at (Wi til Officerare wid samma Regemente inga andra förorda willja än dem, som äro Swenske besutne Adelsmän, ei heller påbörda Ridderskapet och Adelen, at gifwa penningar til monderingen, utan lemna dem frihet, den samma sig sielfwa at förskaffa, efter det förseglade profwet, som uti Länet förwaras;) Så skola och Rusttienstslängderne ei oftare hädanefter än til hwar sammansättning, på wederbörliga orter ingifwas. 22 §. Medan ock Sweriges Lag förmår, at Enkor och Faderlösa Barn, måge för all Cronones Wapnatienst fria wara, så länge Enka ogift, Sönerne omyndige och Döttrarne ogifta äro; Så skola de alle, så länge som de i samma tilstånd äro, frihet niuta på deras Morgongåfwo och alle arfwegods. Samma Lag ware med dem, som hafwa fånug Fader; Men för deras aflingejord ega de wapnetienst uppehålla. Dock rusta Adelen i Skåne, Halland, Blekingen och Bohus Län efter Rusttienstordningen. 23 §. Hwar och någon Adels Ryttare blefwe uti krigstider af Riksens Fiender fången, då wele Wi låta honom utlösa igen, lika som med Cronones öfrige krigsfolck sker, som råka i fiendens fångenskap. 24 §. Wi lofwe ock härmed för Oss och Wåra efterkommande, lika som Wåre förfäder det giordt, at Wi icke wele kiöpa eller tilpanta Oss, mycket mindre afhända någrom något fritt och frelst gods, derigenom Ridderskapet och Adelsståndet förswagat blifwer. Och som Wi äre aldeles benägne, at handhafwa, skydda och bibehålla Ridderskapet och Adelen wid deras fasta egendom, såsom Ståndets wåltrefnad och styrcka; Ty hafwe Vi uti nådigt öfwerwägande tagit, huruledes de ifrån Cronan igenom kiöp afhände gods, förmedelst 1655 åhrs Reductions Stadga, förutan de som på förbudne orter warit belägne, för Adelens fasta arf och frelse äro förklarade, men sedermera igenom andra widrige uttydningar i gemen, lösen understälte, hwarmedelst de ringa wård och skiötsel niutit. Nu som Wi icke allenast finne denna inlösningen, hwilken uti de senare åhren Cronan warit förbehållen, strida emot sielfwa det uprättade kiöpets egenskap, natur och innehåld, samt rätta meningen af det första deröfwer författade Riksdags Beslut; Ty wele Wi i nådigt betracktande af sådana skiäl, och at kiöpe skillingen, som influtit för samma försålde gods, är anwänd til krigens lyckeliga utförande, hwarigenom åtskilliga stora och ansenliga Provincier Cronan tå underlagde blifwit, såsom ock derjemte til at wisa, huru benägne Wi äre detta Ståndet at uprätta, härmed förordne och stadge, at alla kiöpegods, hwilka Adelen kiöpt af Cronan, och nu för tiden besitter, eller för bortmist kiöpegods Ränta, kommer til wederlag at niuta, skola som Adelens Odal frelse anses, i Cronones räkenskaper således upföras, och aldrig widare stå udner Cronones lösn; Dock Crono förpantningarne här under ej begrepne. 25 §. Om ock hända kunde, at några frelsegods blifwa hädanefter under Oss och Cronan indragne för efterräkningar, af under händer hafde medel, penninge-gravationer, embetes förseelser eller hwarjehanda slikt, då skola sådana gods stå under lösen, och antingen af Släckt och Bördesmän, eller om de intet til äro, eller willia och gitta, då af andra frälsemän för den summan, som Cronan godset antagit före, eller den mästbiudande, så framt Cronans fordring större är, än godsts rätta wärde, få infrias, så at hädanefter intet frelse, för hwad orsak det hälst under Cronan komma kan, må hos Cronan förblifwa, utan gå tillbakars i frelsemanna hand, på sätt som här förmäles. Elliest, som hwar och en Adelsman fritt står, at giöra sig sit gods och egendom så nyttig som han kan; Så skola Wåra Embetsmän och Fogdar intet wara Adelen hinderlige, ei heller befatta sig med frelsegodsen widare, än att upbära, hwad til Oss och Cronan deraf utgiöras bör. 26 §. När också händer, at någon af Ridderskapet och Adelen sit Jordegods lagligen förbrutit och förwärckat hafwer under Oss och Cronan, i sådana mål, som lag säijer, tå skal icke hans hustrus, barns eller folcks rätt och del af jord och lösöron derutinnan inmängas och tillika borttagas, utan rätta ägande skola sådant obehindrat behålla; Men hwad på förberörde sätt Oss af det förbrutna jordagodset tilfaller, det skal efterlåtas någon af dem i släckten; Doch Oss förbehållit, hvilken Oss synes det af ynnest och nåde at unna och efterlåta, som sådant med trogen tienst hos Oss förtiena kan, ware sig en eller flere; Skolandes slika benådningar icke anses för donationer och förläningar, utan såsom frelse, behålla den natur de för förbrytelsen haft. 27 §. Får anses ha upphört att gälla till följd av Kungörelse 1810-04-06. 28 §. Om och något Cronohemman eller annan lägenhet ligger en frelseman tilhanda, och han emot jemgod ränta in natura sig det samma wil tilbyta; Då wele Wi sådant hafwa efterlåtit på sätt och wis, som Förordningarne om slika byten förmå och innehålla. Doch böra inga byten, som hädanefter begiäras, emellan Riksdagarne fastställas, eller någon immission deruti gifwas, utan lemnas, til dess Ständerne sielfwa komma tilsamman, och pröfwa, om wid et sådant projecterat byte Cronan kan wara skadelös eller ei, i hwilket senare fall de då ei tillåtas må. 29 §. Har upphört att gälla genom Lag (1915:577). 30 §. Det må ock wara Ridderskapet och Adelen fritt, at hafwa och hålla i sit förswar och tienst allehanda Embetsmän och Handtwärckare som til hushålds behof, tarf och förbettring kunna tienlige wara, börandes de icke heller flera antaga och under sit namn förswara, än de sielfwe behöfwa. Doch utan at låta dem i Städerne, Embetsmän och Handtvärckare til praejudice, något för andra arbeta. 31 §. Får anses ha upphört att gälla till följd av Lag (1864:11 s. 1) och sedvanerätt. 32 §. Wil någon Swensk Adelsman sättia sitt bo Utrikes under något Herrskap, som står med detta Riket wid dess afflyttande i frid och wänskap, så wele Wi wäl, enär derom hos Oss en underdånig ansökning giöres, och så wida det ei länder Riket til otienst, sådant med Råds Råde tillåta, samt befrija dess efterkommande, hwilke utrikes födas, eller äro honom uti deras omyndiga åhr härifrån fölgacktige, ifrån den Eds plickt, hwarmed de Oss och Riket warit förbundne; Soch mista alle desse sitt Säte och Stämma på Riddarhuset, (och betala hwar tijonde penning af all lös egendom, som de såmedelst utur Riket draga;) Men med dem som til sina mogna åhr komne äro, och utur Riket flyttia, samt understå sig med råd och dåd biträda Riksens fiender emot Sweriges Rike, förhålles efter lagen.	null	null
1736:0123 1	Byggningabalk (1736:0123 1)	1,736	1 kap. har upphävts genom förordning (1926:327). 2 kap. Huru å tomt byggas 1 § Tomt skall byggas till mangård och ladugård. I mangården skola vara stuga med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är, källare, visthus och sädesbod, redskapshus, och hemligt hus, port och lider. Tarvar bonde flera hus; bygge sig till lägenhet det bästa han gitter. Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och där skola vara stall, fähus, fårhus, och svinhus, med nödiga forderrum, så ock loge och lador, efter som gården är stor till. (Badstuva eller mälthus skall ock byggas,) så ock ria, där skog är, och de avsides sättas. Ej må någon närmare till grannens tomt bygga, än att han till stödje eller stolparum en och en halv aln å sin tomt lämnar. 2 § Bygger någon annan till men; rive det upp, då han varder därom tillsagd. Gör han det ej; böte tre daler, och gälde skadan åter, då däröver klagas å tinget. 3 § Nu haver bonde byggt hus, efter ty, som sagt är; då äger han dem vid makt hålla. Brister något i hävd eller byggnad; bättre och böte, som i 27 kap. skils. 4 § Rives eller brinner en gård i by, där bönder varannan för när byggt hava; då skola byamän för den gård utse annan tom, jämngod och lika stor av oskifto, om lägenhet där till är, och ligge den förra till byamark igen. 3 kap. Om ödesby 1 § Är by öde, där flera hemman äro, och vill en sitt upptaga, och de andre vilja ej bygga eller täppa med honom; nämne då häradshövding några av nämnden, som dit fara, och lägga hoonm till så mycket av ägorna, som emot dess hemman svarar, och bäst hägnas och hävdas kan. 2 § Nu haver han sin del uppbrukat och avröjt i åker och äng och vilja de andre sedan nyttja var sin ägodel; bruke då upp och rödje, som han gjort. Och när de alla uppbrukat och bättrat sina delar som han; njute då genom skifte var sin lott i åker, äng och alla ägor, som förr är sagt. Tager någon annorledes del i by; böte, som i 10 kap. arskils. 4 kap. Huru vägar (och diken) i by läggas skola, och vad tiillökning den njuta skall, som sin åker därvid får 1 § Farväg till och ifrån by, så ock till åker och äng, kyrka och kvarn bör läggas av oskifto, (sex alnar bred,) och dess utom (två alnar) å varadera sidan till dike, om så tarvas. (Allmän landsväg skall vara tio alnar bred emellan diken; där landsväg redan tolv alnar bred är, varde den så vid makt hållen.) 2 § (Avloppsdike bör läggas av oskift mark, fyra och en halv aln brett, två alnar djupt och en halv aln på botten, eller mera, allt som nödigt är och lägenhet därtill finnes; och den sin åker därvid får, njute en aln till ren utom byamål.) Samma lag vare, där väg eller gärdesgård åker möter. Går väg (eller dike) vid ängsvall; där gives ingen tillökning. (Tarvar dike läggas emellan grannars åkrar; då gånge halvt dike å varderas åker. Vid ändan för åker, dike var av sitt.) 5 kap. har upphävts genom förordning (1933:269). 6 kap. Huru åker och äng skola hävdas och ökas, gärdesgårdar stängas, och diken grävas 7 kap. upphävd genom förordning (1860:56 s.3). 8 kap. Om åverkan i åker och äng 1 § Skär eller slår någon in på sin grannes åker eller ängsteg; gälde åter säd mot säd, och hö mot hö; böte ock för åverkan å varje teg en daler. 2 § Sår någon å annans åkerskifte; tage han grödan, som skiftet äger. Bärgar han som sådde; böte en daler, och give ut det han infört haver. 3 § Intager någon sin grannes ägodel och skifte; böte tre daler och bryte själv upp. Bryter han ej upp, då han därom varnad bliver; ligge det i tveböte. Intager han annans del med själva råmärket; böte sex daler, och bryte sammanledes själv upp, eller böte dubbelt. Haver han råmärket vridit, ändrat, borttagit eller höljt; plikte som sagt är i jordabalkens 13 kap. 4 § Kastar någon i annans åker, landhavra, snarbindel, skärvfrö, eller annat vad det helst är, att ogräs därav växa må; vare ägelös, rätte upp all skada, och böte femtio daler för var åker, som han så fördärva velat: orkar han ej skadan fylla; tjäne den av med arbete. 5 § Landbo må ej låta annan nyttja och bruka någon av gårdens ägor, vid bot tio daler, utan jordägaren giver där lov till. 9 kap. Huru skada skall gäldas, som fä gör i annans ägor, så ock huru fä intagas må 1 § upphävd genom förordning (1933:269). 2 § upphävd genom förordning (1933:269). 3 § upphävd genom förordning (1933:269). 4 § upphävd genom förordning (1933:269). 5 § Bryter någon gärdesgård eller led neder, och sker skada därigenom av fä; böte som i 5 kap. sagt är, och gälde skadan åter. Far någon genom led eller grind, och den icke stänger efter sig; böte en daler, ändå att ingen skada sker. 6 § upphävd genom förordning (1933:269). 7 § upphävd genom förordning (1933:269). 8 § upphävd genom förordning (1933:269). 9 § upphävd genom förordning (1933:269). 10 kap. Huru bys oskifte ägor i skog och mark må nyttjas eller intagas; så ock om åverkan å oskift, eller annans mans skog och mark 1 § I oskift skog och mark må alla jordägare i by taga torv, näver, ved, timmer, gärdsel, löv och annat, som till hus och gård tarvas, men ej föra det av bole, eller åt annan sälja eller upplåta. Var som här emot gör; böte för timmer eller sågstock sexton öre, för vart lass av det andra sexton öre, och för mans börda fyra öre: betale ock dessutom till de andra jordägare så mycket, som på deras del av värdet löper. Äger man jord i tvenne byar; nyttje ej den ena byns oskifta skog eller mark till annan by, vid samma bot. Säljer någon av bys oskifta ägor och mark, sedan skifte lagligen begärt är; böte, som sägs i 5 §. 2 § Torv må ej skäras å oskift mark, som till äng tjänar, vid bot, som i 1 § sagt är. Ej må ock träd fällas, eller topphuggas till löv och näver, utan flås och kvistas. 3 § Masteträ må ingen hugga på kronoägor, utan Konungens befallningshavandes lov. Gör det någon; betale dess värde, och böte femtio daler. Finnes masteträ på skattejord; det må ej huggas eller säljas, förrän det kronan hembudet är, vid samma bot. 4 § Vill jordägare i by intaga något det oskift är; säge då alla byamän till. Vilja de ej stänga och hävda med honom; söke då rätten om laga skifte, och njute var sin del i allt, som skiftas kan. Var som annorlunda intager och nyttjar; vare förverkat sitt arbete och det årets gröda till de andra jordägare, och böte fem daler för det han så intagit och hävdat haver. Samma lag vare, där skog och mark ligger odelad flera byar emellan. 5 § Tager någon torv, näver, löv, bast, eller hugger ved, gärdsel, stör, timmer, eller vad det helst är, å den bys ägor, där i han själv ingen del haver, eller å annans avdelta och enskilda skog i den by han del äger; betale värdet för det han tagit, och böte dubbelt emot det som i 1 § sagt är. Have ock domaren makt, där sådan åverkan oftare sker, utom dessa böter, vite förelägga. Gör någon sådan åverkan i Konungens parker och djurgårdar; böte för vart masteträ hundrade daler, för annat stort trä tio daler, och betale dessutom värdet; och vare bot för det andra, som här ovan nämnt är, fyradubbel, Konungens ensak. 6 § har upphävts genom förordning (1946:804). 7 § Landbo, eller den annans jord brukar, have ej våld att sälja timmer, ved, gärdsel eller annat sådant av gårdens ägor, utan han haver där jordägarens lov till. Gör han det, eller tillåter han annan det göra; böten både, som i 5 § sagt är. 8 § Skattebonde må nyttja sin enskilda skog till hustarv och salu; dock det så sparsamt, att skogen ej utödes, och hemmanet fördärvas. Vare ock skyldig, att först taga vindfälle, torra trän, kvistar och stubbar till vedbrand, innan friske trän där till fällas. Finnes skattebonde sin frihet missbruka; böte tio daler. Den räntan av hemmanet äger, have där inseende å. 9 § I de skogar, som till bergsbruk höra, må ingen till kolning eller andra ämnen, fälla någon trä, som till storbyggnad vid bergverken nyttigt är, vid femtio dalers bot för vart trä. 10 § Ej må ock invånare i städerna, utan lov och minne, hugga på andras skogar, som ligga där omkring inom en och en halv mil, vid tio dalers bot för vart lass, och värdet åter. 11 kap. Om mulbete, hjordavård, och vallgång 1 § Ostängdmark och hjordavall må alla, som där i del hava, till mulbete nyttja, och låta där få sitt vart om annat gå. Men ej må någon driva eller valla sitt fä å annans enskilda skog eller mark, vid bot, som i 9 kap. och 7 § sägs. 2 § Hava de, som bo samman i en by eller flera, förent sig om boskapens vård och hjordahåll, och förummar någon det att uppehålla; gälde den skada, som fä av hans vållande eller försummelse gör, eller får. Lag (1981:426). 3 § Tappar vallhjon bort fä, eller gör vilddjur skada, där vallhjonet prövas det hindra kunnat; umgälle det med sin lön, eller arbete. 4 § Då tjäle är ur jord, skola svin ringade vara. Träffas oringade svin den tid utom ägarens hägnad eller å allmän väg, tage den, som vill och gitter, dem upp, och löse ägaren dem igen av honom med fem daler för vartdera. Vill ägaren ej lösa, stämme då den, som upptog, till rätten, och betale ägaren dubbelt för vart svin. 12 kap. Huru svin må i ollonskog släppas 1 § Äga flere ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena, huru många svin där kunna födas, och släppe sedan var in efter ty, som han del i skog äger. Släpper någon flera in; haven de andre våld att taga dem upp, och han böte en mark för vart svin, och skadan åter. Äger han ej själv så många svin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras svin för lega intaga. Gör han det ej; då må de andre hans del saklöst nyttja. 2 § Var som tager annans svin för lega, skaffe dem åter, eller gälde det de värde voro, då de togos emot. Gitter han visa, att de av sot dött, eller förkommit av annan händelse, och finnes han ej hava varit där vållande till; vare saklös. Samma lag vare, där boskap för lega till bete eller foder tages. 3 § Löpa svin ur en skog i annan, som ej ligga samman; säge då skogsägaren första och andra gången honom till, som svinen äger, att taga dem bort, och hålla dem där ifrån. Finnas de där sedan; då må skogsägaren dem upptaga, och låte goda män pröva, vad för dem betalas skall, där dem bägge ej därom åsämjer. 4 § Släpper någon med vilja svin å annans ollonskog, som inhägnad är; have dem till skogsägaren förverkat. Komma svin, eller annat fä, som ollon äter, annorledes där in; gånge därom som i 9 kap. urskilt är. Varda svin dräpne, eller slagne; då bötes, och gäldes de åter, som om annat fä i 22 kap. stadgas. 13 kap. Huru bötas skall, när bärande trä olovligen hugges, och huru andre igen planteras skola 1 § Ingen have makt å kronans ägor och allmänningar, eller å skattejord, att hugga och fälla bärande trä, som äro ek, bok, apel och oxel, eller å varjehanda annat sätt dem fördärva. Var som det gör; böte för ek och bok nio daler, och för apel och oxel tre daler, allt till treskiftes, och gälde träs värde till Konungen. Sker det å frälsejord, eller å skattefrälse; njute frälseman samma rätt, som Konungen. Hugger eller skadar frälseman bärande trä i oskifta bya ägor, eller å allmänning; vare lag samma, och trä vare förfallet till kronan, eller frälseman, där någon i samma by med honom del äger, vardera efter lott sin. 2 § Nu sker det i Konungens park, eller djurgård; ligge det i tveböte, Konungens ensak. 3 § Hugger någon neder, eller fördärvar med vilja annans träd, som man till prydnad vid hus, vägar eller annorstädes haver planterat; plikte som i missgärningsbalken sägs. 4 § Finnes å allmänning, eller å skatte eller kronojord, gammal och förtorkad ek eller bok, eller stå de åker eller äng till men och skada; söke den, som det trä fälla vill, eller skada därav lider, KB:s lov, och låte han, genom jägeri betjänte och tvenne av nämnden, det trä syna, och förordne sedan vad skäligt och nyttigt prövas; dock må ej något sådant trä fällas, förrän det med kronans hammar utmärkt är. Vittna synemän här om annorlunda än sant är; böte vardera tio daler. Apel och oxel må i ty fall saklöst fällas. 5 § Alle de där bärande trän å skatte eller kronomord hugga, skola planteras för vart trä tu av samma slag, men fyra, där hygget å Konungens park skett: vårde ock dem sedan, till dess de undan boskaps bet vuxne äro, eller böte för vart trä, som ej planteras och vårdas, fjärdung av bot för olovligt hygge. Fäller, eller tager man upp lönn, lind, alm, ask, eller annat sådant trä, som större nytta med sig haver, än andre ofruktbare trän; plantere andra i stället, och vårde som sagt är. Gör han det ej; böte en daler för vart trä. 6 § När trä fälles, antingen till timmer, ved, gärdsel eller vad det helst är; skola topp och kvistar borttagas, att mulbetet där av ej skadas må, vid sex markers bot, och skola, vid lika bot, torre trän, vindfällen, ris och stubbar, efter hand utröjas. 14 kap. Om svedjande 1 § I åkergärde, äng och beteshage, må var och en fälla och svedja små oduglig skog; dock att bärande trä, masteträ, skepps eller timmer virke ej därmed skadas, eller det missbruk sker, att skog och mark till äng och åkergärdet stänges, och skogen, under sken av röjning, bortsvedjes. Bryter någon häremot; böte för bärande trä, masteträ och timmerstock, som i 10 och 13 kap, sagt är. 2 § Utom hägnad må ingen svedja, där han åker och äng ej röja vill, och lägenhet ej där till finnes inom värn och hägnad, eller det för mulbetet nödigt är. Vill någon å skatte eller kronojord för den orsak svedja; give det häradshövdingen tillkänna, och förordne han tvenne av nämnden, som med någon jägeri eller kronobetjänt den lägenhet skåda; sedan de hörda äro, pröve tingsrätten, om det tillstädjas kan, eller ej; låte ock Konungens befallningshavande det veta, som där till lov givet, om han det nyttigt finner. Svedjar någon utan lov, eller mera, än han haver lov till; plikte tio daler, och miste arbetet sitt och grödan. Är han åbo och själv ej jordägare; rätte ock upp all skada. I oskift skog må ingen, vid samma bot, svedja, utan alle jordägare därom ense äro, och lov därtill give, som här stadgat är. Lägge ock ut till mulbete, det han därtill svedjat, sedan han det tre år nyttjat, eller böte, som i 10 kap. sagt är. 3 § Ej må synemän annan mark till svedjeland utsyna, vid tio dalers bot, eller rätten det bevilja, än nu sagt är. Ej må de ock för arvode sitt eller lovsedel betalning taga: var som det gör; miste ett års lön. 4 § Å frälsejord må ägaren själv svedja, eller det annan tillåta, å sin enskilda skog, inom, eller utom hägnad. Svedjer landbo å frälsejord, utan ägarens lov och minne; böte som i 2 § sagt är. 5 § Där bruk och bergverk nu äro, eller upprättade varda, må ingen svedja inom den ort Konungen bjuder, ej eller å allmänning, vid hundrade dalers bot. Sker det å Konungens enskilda parker; ligge i tveböte, Konungens ensak, och skadan åter. 15 kap. Om skogseld 16 kap. Huru allmänningar nyttjas må 1 § Lands allmänning må de nyttja, som inom länet bygga och bo, och härads eller sockne allmänning de, som i häradet eller socknen äro. Där må de, som ej hava sådant på egna ägor, njuta mulbete, timmer, ved, gärdsel, löv, näver, torv, bast och annat, som där finnes, till egen nödtorft, men ej något därav till annan upplåta eller sälja. Vill man där hugga timmer, ved, gärdsel och stör; give det först vid tinget tillkänna, och pröve där rätten huru mycket han tarvar, sedan söke han lov där till av Konungens befallningshavande, som i 14 kap. sagt är. Nyttjar någon allmänning annorledes; böte som i 10 kap. 1 § stadgat är. 2 § Äger man gård i annat län, härad eller socken; före ej något ifrån allmänning till den gård, som där utom ligger, eller böte för åverkan, som sagt är. 3 § Varder någon del av allmänning i frid lyst, att skogen tillväxa må, eller för annan orsak; böte den, som där hugger, för åverkan, och betale därtill vitet, som förelagt är, och skadan åter. 4 § Ej må någon tillåtas att göra intagor å allmänning. Tager någon där av in, rive det genast upp, och böte, som i 10 kap. sagt är. Övriga paragrafer har upphävts vad gäller häradsallmänningar genom lag (1932:107). 17 kap. har upphävts genom förordning (1896:42). 18 kap. har upphävts genom förordning (1896:42). 19 kap. Om avgärda bys rätt 1 § Bolby är gammal by, och avgärda by den, som å bolbys mark byggd är, och haver sina ägor, inom hank och stör, av bolbyn. 2 § Avgärda by njuter med bolby, till sin nödtorft, å dess utmark, timmer, gärdsel och vedbrand, näverflät, torvskyrd, sand och lertäkt, mulbete och hjordavall för sina kreatur, så många, som vid dess loge och lada födas, så ock kärreslåtter, som ej instängde äro, så länge bolby ej själv vill eller kan dem hävda. Han äger ock fiske och notvarp vid den strand, som ligger i hans rätta intagor och hägnader; dock må bolby ej hindras, att fiska där utanföre i sjön. Ej må avgärda by av dessa rättigheter något till annan upplåta, eller av bolbys skog och mark mer intaga, än det han inom gård och vård, eller vissa råmärken, av ålder haft; ej heller av bolbys skog och mark, eller egna hägnader avsalu göra. Sker annorledes; böte för åverkan, som i 10 kap. sagt är. 3 § Vill bolby intaga något av sin skog och mark; då skall den ej avgärda by stänga från utmark, mulbete, och vattengång, vid bot, som i 25 kap. 9 § sägs; och göre ej större intagor, än att avgärda by haver sin nödtorft, som förr är sagt. 4 § har upphävts genom förordning (1926:327). 20 kap. har upphävts genom förordning (1880:57 s. 1). 21 kap. Om bi 1 § Flyga bi bort i annans skog, och följer ägaren dem till stock och hål, märker samma träd, och giver det byamän tillkänna; have ingen våld honom dem förtaga. Haver bisvärm satt sig i bärande och fridlyst träd; då skall den stockas, och ej träd huggas, eller spillas, vid bot, som i 13 kap. är sagt. Är den i annat träd; hugge neder, och tage bi sin saklöst. 2 § Hittar man bi å egen bolstad, eller den han äger lott i; vare hans, som hitte. Är det landbo; njute han tridjung, och jordägaren två lotter. Hittar man dem inom annans hägnad; njute ingen lott därav: hittar man dem utom hägnad, i annans skog och mark; äge tridjung, och jordägaren två lotter. Säga tvenne sig samma bi hittat; njute han denna hittelön, som först lyste. Om den, som å annans ägor hittar, och ej lyser, utan borttager, och om den, som med mat och bete till sig lockar annan mans bi, urskils i missgärningsbalken. 22 kap. Om den, som sårar eller dödar annans fä eller hund, och om någon köper eller säljer sjukt fä; så ock om fä eller hund skadar annans fä 1 § Slår man annans fä värre, än man ville, då man det ur sina ägor och hägnader driver eller intager, och dör det därav; give honom jämngott igen, eller dess fulla värde. Dör det ej, utan varder sargat; tage det hem till sig och läke. Varder det lagt och lytt; behålle det själv, och give ägaren olytt igen, eller dess värde. 2 § Sargar man med vilja annans fä annan tid, eller då man det intaga vill; läke det såra, och böte fjärdung av dess värde. Är det häst, oxe eller ko; sätte ock genast så gott fä i stället till hans bruk och nytta. Bliver det fä friskt, som förr; tage var sitt åter. Dör det, eller varder lamt eller lytt; gälde åter jämngott, och böte, som sagt är. 3 § Dräper man med våda annans fä, som ätas kan; betale värdet, och behålle det fä själv. För annat fä, som ej matnytt är, gälde fjärdung av ty det värt är. 4 § har upphävts genom förordning (1975:410). 5 § Äger någon fä, som smittosam sjuka haver; hålle det särskilt, att annans fä därav ej smittas må. Gör han det ej; böte tre daler, och skadan åter. Ur by, där boskaps sot är, må ingen sälja eller köpa fä. Sker det; gälde skadan som därav händer, och böte vardera tio daler, eller värje sig med laga skäl eller ed, att han ej visste där sot vara: dräpe ock den fä, som köpt, och hem till sig fört, då grannar där om påminna; eller böte dubbelt och haven de makt det fä döda. Oxe, häst, hund, eller vad fä det helst är, som av farsot dör, eller måste dräpas, som sagt är, skall genast med hud och allo grävas två alnar djupt ned i jord, avsides ifrån by, vägar och sjöar, och vare legohjon skyldigt det att göra: grannar hjälpe ock därtill, om så tarvas. Drager sig legohjon undan; miste halvt års lön: dör fä av annan sjuka, eller eljest dödas; då må hud avdragas och göre det legohjon vid bot, som sagt är. Var som förevitar någon sådant, eller att han fä hulpit, åderlåtit, botat eller snöpt; böte tjugu daler, eller plikte med kroppen. 6 § Dräper man annans hund med vilja; böte tre daler. Är det vallhund, jakthund, eller bunden gårdshund; böte dubbel och värdet åter. Okynnes hund, som biter folk eller få, bör ej lös vara. 7 § Dräper fä annans fä, som ej ätas kan; betale ägaren hälften av dess värde, som dräpt blev. Kan det ätas; gälde fjärdung, och det döda tage han, som det förr ägde. Nu varder fä sargat av fä; betale halva läkeslön och halva skadan. Är fä vant att skada göra, och vet det ägaren, eller är han där om varnad; gälde dubbelt mer än sagt är. Samma lag vare om hund, som fä biter, eller sargar. Gör hund skada tredje gången; betale dess ägare som sagt är, och döde hunden. 8 § Hund, eller annat djur, som vilt varder, skall ägaren strax instänga, eller döda, då han det veta får. Gör han det ej; böte tio daler. Sker skada; gälde ock den åter. Hissar man hund å annans fä, och får det skada; gälde fullt åter, och böte fjärdung av dess värde. Får hunden skada, vare det ogillt. Haver man vilda djur, björn, varg, lokatt, räv, eller annat odjur, och ej häktar eller stänger dem så inne, att de annans fä ej kunna skada; böte tio daler, och skadan åter. Sker det annan gång; böte dubbelt, och fylle skadan. Sargar eller dräper okynnes fä, hund eller annat odjur, någon människa; därom skils i missgörningsbalken. 23 kap. har upphävts genom förordning (1864:68 s. 1). 24 kap. har upphävts genom förordning (1944:521). 25 kap. har upphävts genom förordning (1971:?). 26 kap. Huru allmänna hus skola byggas 1 § har upphävts genom förordning (1885:28 s. 4). 2 § har upphävts genom förordning ? 3 § I staden byggen och förbättren de hus och gård för präst, som där hus eller grund äga, eller där borgerlig näring idka, och ej särskilt därföre befriade äro. Sedan de hus lagligen byggda äro; vårde dem präst, att de ej fördärvas, och av vårdslöshet förfalla. 4 § har upphävts genom förordning (1970:392). 5 § Där tiondebod nödig är; bygge den alle de i socknen, eller staden, som kronotionde utgöra. 6 § Varda härads eller socknemän bådade till denna allmänna byggnad, och bliver någon borta; böte för drängedagsverke en daler, och för ökedagsverke dubbelt. Kommer byggnad genom någon tredska att stanna; böte tre daler, och fylle ändå dagsverket. Desse böter skola till samma byggnad gå. 27 kap. Huru husesyn skall hållas 1 § Vart tredje år, eller oftare där så tarvas, skall kronofogde eller länsman, med tvenne av nämnden, å tid, som i 14 kap. 2 § jordabalken sagt är, skåda, huru bonde, å kronojord, byggt och hävdat haver, och å skattejord, när vanhävd och missbyggnad där å märkes: och tillsäge då bonde att bygga och bättra det, som felar. Märkes där stor vanhävd vara; syne de då hus till syllar, väggar, tak, golv, skorstenar, eldstäder och ugnar, fönster, lås, spjäll och dörrar, så ock åker, äng, diken, gärdesgårdar och skog; och teckne noga upp, vad hus han byggt haver, så ock all den brist, som vid gården finnes; och sätte i penningar ut, vad det kostar att bättra eller bygga, som han för sin tid försummat. 2 § Den husesyn skall sedan å tinget visas, och av rätten prövas. Kan det, som tvistigt är, där ej slitas, eller begärer någon ny syn; då skall häradshövding med halv nämnd syn hålla, och strax vid synen döma. Finnes skada å hus, som färdigt var, då bonde trädde där till; böte för röta å stock två öre, för annan och tredje fyra öre; för flera, och för röta å kroppås och syll, som ej bättras kan, böte sex mark, och för ogillt och förfallet hus, två daler. är röste bart å hus, böte sex öre. Går vatten genom tak, vägg eller golv, eller är röta å röste böte tre mark. För dörr, som oduglig är, en mark, och för skorsten två daler. 3 § För tre års byggnad räknas å hel gård desse hus: stuva tolv eller fjorton alnar lång, och tio alnar bred, inom knutar, med spisel och ugn, spjäll i skorstenen, gott tak, fönster, lås, och allt innanrede, som väggfast är: tvenne bodar av samma storlek tillhopa, eller en hälften mindre med loft, alle med innanrede: loge och tu golv, tolv eller fjorton alnar långt vartdera: fähus sexton alnar långt med fullt innanrede: så ock stall, eller andre hus så store, eller mindre med flera knutar byggde. Andre gille hus av fyra knutar, i mangård eller ladugård, räknas för ett års byggnad. Å mindre hemman må smärre hus vara efter nödtorften, och gälle de för lika års byggnad, som sagt är. Vare ock åbo skyldig, att täcka tjugu alnar nytt tak varje år, där så behöves, och hålla de hus, som byggde äro, vid makt. Ingen vare pliktig att bygga mera, än gården tarvar, efter landets bruk och lägenhet. 4 § Är åker ej upptagen av nyo, där lägenhet därtill finnes, eller haver bonde lagt i linda det, som brukas kan, eller är äng skoglupen, eller av svin uppgräven; böte åtta öre för vart spannland. Är dike eller gärdesgård ogill; böte för varje tre famnar ett öre. 5 § Vad som brister i byggnad och hävd, skall bonde, utom böterna, bättra innan han av bole far; eller gälda efter ty, som synemän, eller rätten, det mätit hava. Begärer han dag därtill; sätte pant eller borgen därföre. 6 § Nu är skog över nödtorften och olagligen brukad och utdöd, eller har bonde fällt bärande trä, masteträ, och skeppsvirke; gälde skadan åter, och böte, som i 10 och 13 kap. stadgat är. 7 § När hemman uppsagt är, skall husesyn hållas förr än bonde avflyttar, och lämnas honom, som tillträder, en avskrift därav, till bevis, huru han det hemman emottager. 8 § Frälseman må med sin frälsebonde husesyn hålla, genom tvenne oväldiga män av nämnden, så ofta han det nödigt finner, och bristen utmäta. Menar landbo att honom därvid förnär skett; stånde honom fritt, att det vid häradsrätten återvinna. 9 § Nu nöjes man ej åt häradsrättens slut i dessa mål: Är det kronogård, där å syn hållen är; söke då, inom en månads tid, Konungens befallningshavande, och äge han våld den syn pröva och rätta. Är det frälse eller skatte; fullfölje hos domaren sin klagan, som i rättegångsbalken om laga vad sägs. 10 § Då bonde från hemman flytta skall, må han ej av bole föra näver, gärdsel, torv, ved, timmer, eller vad det helst är, som han av gårdens ägor tagit, ej eller gödsel. Gör han det; böte som i 10 kap. sägs och före det åter. Ej eller må han före fardag fä eller foder av bole föra, vid tio dalers bot. Haver han, då fardag inne är, foder över, och vill det sälja; bjude det jordägaren, eller honom, som efterkommer. Vare ock bonde skyldig, att kvar vid gården lämna de lås, som vid dörr eller vägg fäste äro, så ock spjäll, fönster, långbord och säte, väggfasta bänkar och sängar, och annat fast innanrede, som till bod, kölna, lada, stall och fähus hörer. Förer han något därav bort; böte för vardera två mark, och skatte det åter. 28 kap. upphävd genom lag (1911:63) 29 kap. upphävd genom lag (1964:655).	null	null
1736:0123 2	Handelsbalk (1736:0123 2)	1,736	1 kap. Om köp och skifte 1 § har upphävts genom lag (1915:218). 2 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1). 3 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1). 4 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1). 5 § Säljer man tvem ett; gälde skadan åter, (och böte tio daler,) och den behålle godset, som först köpte. 6 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1). 7 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1). 8 § har upphävts genom lag (1924:321). 9 § har upphävts genom förordning (1858:85). 10 § De varor, som av stadens vräkare böra skådas och prövas, må köparen ej taga till sig, förr än det skett är; eller böte köparen och säljaren, vardera tio daler. 11 § har upphävts genom förordning (1858:85). 2 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1) 3 kap. Huru burskap vinnas må 1 § Vill någon burskap vinna, evad han är inländsk (eller utländsk) man; söke det hos (borgmästare och råd), och höre de stadens borgerskap där över: varder det honom då av (borgmästare och råd) beviljat; sätte där borgen, att han skall till det minsta sex år i staden bo, och all stadens rätt och rättighet efter makt sin uppehålla; nämne ock den handel och näring, eller det hantverk, där han i stadens bok må inskrivas före, (och göre så vanlig borgare ed;) sedan gives honom burbrev där å. 2 § Den, som haver sitt hemvist utrikes, må ej vinna burskap här i riket, så länge han står i lydno under annan överhet. 3 § Ej må någon vara borgare i tvenne städer tillika. Varder någon där med funnen, böte femtio daler. (Vill någon bruka flere hantverk än ett, eller idka både köpenskap och hantverk; söke där lov till.) Förordning (1857:62 s.8). 4 § har upphävts genom förordning (1857:62 s.8). 5 § Vill man säga upp burskap; göre det inför (borgmästare och råd), sex månader förr, än han sin borgerliga näring avträder, eller ifrån orten flyttar, och vise, att han sin borgareplikt fullgjort haver, som sagt är. Flyttar han utrikes; give ut sjätte penningen av all sin egendom, Konungen och staden till tveskiftes, där ej annorlunda emellan bägge riken slutet är. Förer han egendomen ut, eller bjuder han till att skaffa den bort, förr än avgiften betald är; have då förverkat hälften därav. (Viker han ock själv av, innan han i detta fall rätt för sig gjort; varde för menedare förklarad.) Flyttar han till annan ort inrikes; vare för avgift fri, där ej annorlunda särskilt stadgat är. Flyttar han förr, än han burskap uppsagt, och bevis undfått, att han sin borgareplikt fullgjort; böte femtio daler, och njute dessförinnan ej burskap i annan stad. Förordning (1844:41 s.3). 4 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1) 5 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1) 6 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1) 7 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1) 8 kap. har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 9 kap. Om försträckningar i penningar, eller varor, och ränta därav 1 § har upphävts genom lag (1936:82). 2 § har upphävts genom lag (1936:82). 3 § har upphävts genom lag (1936:82). 4 § har upphävts genom lag (1936:82). 5 § Haver någon av samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, att för det ena giva större ränta, och för det andra mindre, eller ingen; där må skuldenär avräkna det, som betalas, å vilketdera lån han helst vill; dock ej förr, än förfallodagen inne är. Ej må något på huvudstolen avräknas, förr än räntan gulden är. 6 § har upphävts genom lag (1907:71 s.2). 7 § har upphävts genom lag (1907:71 s.2). 8 § har upphävts genom lag (1905:38 s.16). 9 § har upphävts genom lag (1915:218). 10 § har upphävts genom lag (1975:636). 11 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 12 § har upphävts genom förordning (1862:10 s.1). 10 kap. Om pant och borgen 1 § Sätter man i pant guld, silver, eller vad det helst är i lösören; göre det med tvenne vittnen, eller tage där å handskrift av honom, som panten i händer får. 2 § Nu är dag ute, och löses ej panten åter; have då panthavaren våld, att den å häradstinget en gång, och i staden å tre måndagar, uppbjuda och sedan lagligen värdera och mäta låta. Vill då ägaren lösa panten åter; göre det, i staden inom fjorton dagar, och å landet inom en månad, sedan det honom kungjort var, och gälde därtill den ränta, som han utfäst haver. Vill eller gitter han ej; stånde honom fritt, vad han hellre vill låta panten under offentligt utrop till salu gå, eller låta borgenären den behålla efter värderingen. Varder panten högre värderad, eller försåld, än gälden är; njute då gäldenären det över är: är panten mindre; fylle han bristen. 3 § Pant bör väl gömmas och vårdas, och ej utan ägarens lov och minne brukas, eller utlånas, (vid sex dalers bot,) och skadan åter. 4 § Kommer skada å pant, förty, att den, som panten hade, den ej rätteligen vårdat; gälde han fullt åter. Sker det av våda, och ej av vangömmo; vare skadan ägarens, och gälde ej dess mindre, vad panten stod före. 5 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 6 § Vill någon sätta ut till annan den pant, som han i händer haver; säge då först ägaren därom till, eller, där han ej när är, give det rätten eller Konungens befallningshavande tillkänna, och sätte panten ej högre ut, eller med andra villkor, än den hos honom häftar före, eller böte en sjätte del av pantens värde, och skadan åter. Nekar någon emot bättre vetande, till den pant han emottagit haver (; böte hälften av det panten värd är). 7 § Skepp och skeppsbygge må ej med laga verkan sättas i pant efter ty nu är sagt. Ej heller må luftfartyg sålunda pantsättas. Lag (1973:1066). 8 § Går någon i löfte för annan mans gäld; betale han det gäldenär själv ej gälda gitter. Håller gäldenär sig undan, när tiden till betalningen inne är, eller är han utrikes faren, och finnes ej gods hans; lägge då (Konungens befallningshavande) löftesmannen dag före, att skulden betala. 9 § Nu haver löftesman sig åtagit annan mans gäld, som sin egen, och utfäst betalning å viss tid, eller ort, eller ock sig lika med gäldenären där till förbundit; söke då borgenär vilkendera han helst vill. 10 § Dör gäldenär; svare då dess arvingar, så långt gods hans räcker, och gälde löftesman det som brister. Dör löftesman, medan han under borgen står; vare då borgenär skyldig, att strax fordra ny borgen av gäldenären: gitter han den skaffa; vare den förra löftesmannens arvingar frie: gitter han ej; söke borgenär betalningen genast ut av gäldenären, och bristen av löftesmannens gods. 11 § Hava två eller flere gått i borgen utan förbehåll om delad ansvarighet, svare de en för alla och alla för en för sin förbindelse. Lag (1936:87). 12 § Nu haver man borgat för själva personen, och ej för hans gäld; skaffe honom fram, och vare saklös. Kommer ej personen fram; betale då löftesman gälden. 13 § har upphävts genom lag (1924:321). 11 kap. Om lån 1 § Lånar man något av annan, dött eller kvickt; give åter så gott, som han det tog. Ej må lån missfaras. 2 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 3 § Ingen må, för egen, eller annans skuldfordran, hålla det inne, som han till låns fått, utan han däri panträtt haver, eller med ägarens vilja nödig kostnad där å gjort. Sker det; (böte tio daler) och give det lånta åter. 4 § har upphävts genom lag (1986:798). 12 kap. Om inlagsfä, eller nedsatt och förtrott gods 1 § Lägger man in hos annan i förvar guld, silver, penningar, eller annat löst gods; lägge in med vittnen, eller tage brev där å. 2 § Inlagsfä, och förtrott gods, bör man vårda som sitt eget. Missfares, eller förkommer det, av hans vangömmo, eller vållande; gälde fullt åter. Sker det av våda; vare saklös. 3 § Sätter man under annans förvar tillslutna eller förseglade kistor, skåp eller packor, och vet ej den, som anammade, vad där i är; eller är det honom ej, stycke från stycke, till vikt, mått eller antal, i händer givet; påstår sedan den, som inlade, mera under förvar givet vara, än han åter fick; ; vare den, som emottog, fri, där han allt obrutet och oskatt utgiver, som han det anammade. Finnes det vara brutet, och saknar ägaren något; fulltyge då med vittnen, (eller ed sin,) huru mycket han inlagt haver. Gitter han det; svare den godset under sin vård hade, för all skada, eller vise med goda skäl (eller svärje,) att det av hans vangömmo och vållande ej skett är, eller att han ej därav, kunskap och nytta haft. (Varder han övertyga, att han med vilja det försnillat; stånde tjuvs rätt). 4 § har upphävts genom lag (1986:798). 5 § Hava flere satt gods under annans vård, där i de alle del äga; det må ej å enderas begäran givas åter, utan han allas fullmakt där å visar. Giver den godset i vård hade det annorlunda ut; svare han vardera för dess del, och söke sin man. 6 § Nu vill ej den, som godset emottog, hava det längre i förvar; säge då honom till, som insatte, att han må hämta det åter, och tage bevis där å. Tager ägaren det ej åter; stånde själv all fara. 7 § Dör den, som inlagsfä om händer hade; då böra hans arvingar där svara före, och giva fullt åter. 8 § Haver man å nedsatt gods nödig kostnad gjort, eller betalt hyra för det rum, där i godset förvaras; då bör ägaren det gälda, förr än godset återgives. 9 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 10 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 11 § Dömes gods under tredje mans förvar, det bör vårdas, som annat inlagsfä, och ej givas ut, förr än domaren eller befallningshavanden det tillåter. 12 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 13 kap. Om lega och hyra 1 § Leger man till annan (hus, gård, tomt), eller vad det är, för hyra i penningar eller varor, med vissa villkor, eller utan; det bör fast stånda, evad fästepenning där å given är, eller ej. 2 § Leger man tvem ett; behålle den, som först hyrde, evad den senare mera utlovat haver, eller ej; och (böte) den, som utlegde (, tio daler), och skadan åter. Samma lag vare om den, som hyrer det han visste till annan uthyrt vara. 3 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 4 § Hur gods å landet, så ock hus, gårdar, och tomter i staden, legas och hyras må, urskils i jordabalken. (Om hästars, vagnars, och båtars lega av gästgivare, och vad lag är, då de spillas och missfaras, är stadgat i byggningabalken.) 14 kap. Om legohjon 15 kap. har upphävts genom lag (1895:64 s.1) 16 kap. Huru gäldenär må gods sitt till dess borgenärer på en gång avstå; så ock om dem, som för gäld rymma 17 kap. har upphävts genom lag (1970:979). 18 kap. Om sysslomän eller ombudsmän 1 § Varder man av annan ombuden, att å dess vägnar något syssla och uträtta, och säger där ja till; tage fullmakt, och ligge där sedan hans vårdnad å; göre ock redo och besked för det han om händer får. 2 § Vad ombudsman eller fullmakt gör och sluter, det vare så gillt, som huvudman det själv gjort och slutit hade. Går ombudsman vidare, än honom betrott är; rätte själv upp all skada, (och böte tjugu daler), och huvudmannen vare saklös. 3 § Handlar syssloman oredligt, brukar list emot honom, som fullmakt gav, vänder sig hans gods till nytta, lånar hans penningar ut, eller tager penningar upp i hans namn; svare till all skada (,och plikte efter omständigheterna). Vare ock den, som fullmakt gav, saklös i allt, vad syssloman, utom hans ombud eller vilja, av annan lånt, eller med någon slutit haver; utan det vises, att det honom till nytta använt är. 4 § Haver någon fått fullmakt, att för annan göra och låta, och tager den skada därav, som fullmakt gav; skylle sig själv, som sig ej bättre föresåg. Är ombudsman av försummelse, eller svek, vållande till skadan; plikte då han, som sagt är. 5 § Syssloman njute skälig arvodes lön, så ock vedergällning för det, som han å annans ärender rätteligen kostat haver. Är ej avtal därom gjort, eller åsämjer dem ej; ligge det då till rätten. 6 § Haver syssloman borgat sin huvudmans gods och varor ut till den, som för ärlig och riktig man känd var, men finnes sedan så fattig, att han ej gitter det återgälda; vare då syssloman ej skyldig det att fylla, utan han särskild vedergällning njuter för det, han slikt äventyr stånda må. 7 § Nu haver man sig åtagit, att inom viss tid något å annans vägnar syssla och beställa, eller lovat det till slut driva, och varder där ifrån hindrad av Konungens tjänst, eller sjukdom, egna sysslor, eller annan skälig orsak; låte då sin huvudman det så tidigt veta, att han må kunna någon annan i stället taga; sedan vare ombudsman saklös, när han för den tid räkenskap gör, som han sysslan haft haver. 8 § Dör huvudman; göre då syssloman redo och räkning för hans arvingar, och vare sedan vid sysslan skild, där dem ej annorlunda åsämjer. Dör syssloman, och varder något skyldig; svare hans arvingar så långt gods hans räcker. 9 § Var som å sysslomans förättning tala vill; göre det lagligen inom natt och år, sedan han vid sysslan skildes, och redo och räkning gjord är av honom, eller av hans arvingar, där han död är. Haver man laga förfall; njute samma tid därefter. 10 § Är någon frånvarande, och förefaller något, där i han ej kunnat syssloman nämna; då må skyldeman, eller vän hans, för honom tala och svara, sedan han, där så fordras, borgen satt, att den frånvarande skall för gott känna det han gjort haver. Gillar frånvarande det ej; fylle han, som utan fullmakt annans talan sig tagit, eller dess löftesmän, all skada, som därav timat. KF (1855:82 s. 1) ang. löftesmans rätt att uppsäga och betala gäld m.m. Skall förfallotid för gäld efter uppsägning beräknas; have löftesman lika rätt, som gäldenär, att uppsägning göra och gälden å förfallodagen betala. Är ej avtal om förfallotid gjort, äge ock gäldenär eller löftesman rätt att betala när han vill, ändå att borgenär det ej fordrat. KF 1851:55 s. 4 ang. sättet för uppsägning av förbindelser, för vilka flera äro ansvariga. Hava flera förbundit sig att, en för alla och alla för en, betala gäld och skall förfallotid efter uppsägning beräknas; vare uppsägning, som hos endera sker, ej mot de andra gällande. Har löftesman åtagit sig annans gäld, som sin egen, må, där förfallotiden efter uppsägning jämväl beräknas skall, uppsägning som hos endera sker, ej eller mot den andra gälla. Lag samma vare ock där flera, en för alla och alla för en, ingått sådan borgen, nyss sagd är, för gäld, som efter uppsägning betalas bör.	null	null
1757:0119	Resolution (1757:0119) på städernas allmänna besvär	1,757	/Författningens text finns bara i tryckt version/	null	null
1772:1104	Förordning (1772:1104) angående sabbatens firande samt vissa helgdagars flyttning eller indragning	1,772		null	null
1810:0403	Förordning (1810:0403) huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas	1,810	Vi Carl med Guds nåde, Sveriges, Götes och Wendes konung &c. &c. &c. Arvinge till Norrige, Hertig till Schleswig Holstein &c. &c. göre veterligt: det have Vi med Riksens Ständer funnit för gott förordna, att i de fall, då någon innehavare av fideikommissegendom kunde komma i behov att därpå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte av till fideikommisset hörande jord, eller ock finna sig föranlåten att söka hävande af visse uti fideikommisstiftelser innehavaren föreskrivne villkor, ansökningar i desse eller andre dylike ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning och som icke röra frågor, vilka mellan fideikommissarier och medarvingar kunna yppas och enligt Allmänna rättegångordningen måste behandlas, böra hos Oss i underdånighet anmälas, på det Vi med Vår Högste Domstol, i likhet med annan förklaring över Allmänna Lagar och Författningar, må därvid, efter sig företeende omständigheter, kunna förfara. Vidare och med övervägande av lagens stadgande i 16 kap. jordabalken om fardag för Lantbonde och hyresman eller deras sterbhusdelägare samt Kongl. förordningen den 22 oktober 1766 om en lika förmån för tjänstemäns änkor och arvingar å deras innehavande Boställen, have Vi med Rikets Ständer velat stadga, att när den, som under fideikommissvillkor innehaver fast egendom, avlider, skola alla, som efter allmän lag äro hans sterbhusdelägare, njuta fardag å hus och gård i staden efter 10 och 13 §§ av 16 kap. jordabalken samt å hemman på landet efter 2 § sista momentet och 5 § samma kapitel, jämförde med ovannämnde kongl. förordning; dock att blotta dödsfallet anses äga lika verkan med uppsägning: Och må när fideikommissförfattningen uttryckligen stadgar annat förhållande med flyttning och uppsägning, sådant efter ordalydelsen följas. 1909:38 s. 10 Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra veterligt: att Vi, med Riksdagen, funnit godt att, med ändring af hvad förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas samt hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas, innehåller häremot stridande, i nåder förordna, att ansökningar, som afses i sagda förordning, skola ingifvas till justitiedepartementet och, efter regeringsrättens hörande, pröfvas af Konungen i statsrådet. 1926:37 Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, med riksdagen, funnit gott att, med upphävande av lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 10) om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas, och med ändring av vad samma förordning innehåller häremot stridande, förordna, att ansökningar som avses i förordningen, skola ingivas till justitiedepartementet och prövas av Konungen i statsrådet. 1972:206 Vi GUSTAF ADOLF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna, att vad i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas, sägs om rättelse och förklaring i gjorda fideikommissförfattningar skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1972.	null	null
1810:0926	Successionsordning (1810:0926)	1,810	Vi CARL, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung &c. &c. &c., arvinge till Norge, hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Ditmarsen, greve till Oldenburg och Delmenhorst &c. &c., göre veterligt: att, sedan Riksens Ständer enhälligt antagit och fastställt den successionsordning, varefter den högborne furstes, Svea rikes utkorade kronprins, hans kungl. höghet prins JOHAN BAPTIST JULII manliga bröstarvingar skola äga rätt till den svenska tronen, samt Sveriges rikes styrelse tillträda, och denna grundlag till Vårt nådiga gillande blivit överlämnad, have Vi, i kraft av den enligt 85 § i regeringsformen Oss tillkommande rättighet, velat denna av Riksens Ständer samtyckta successionsordning härmed antaga, gilla och bekräfta, alldeles såsom den ord för ord härefter följer: Successionsordning, varefter den högborne furstes, Svea rikes utkorade kronprins, hans kungl. höghets, prins JOHAN BAPTIST JULII av Ponte-Corvo manliga bröstarvingar skola äga rätt till den kungl. svenska tronen, samt att Svea rikes styrelse tillträda; av Konung och Riksens Ständer gjord och fastställd på urtima riksdagen i Örebro den 26 september 1810. Vi efterskrivne Svea rikes Ständer, grevar, friherrar, biskopar, ridderskap och adel, klerkeri, borgerskap och menige allmoge, som nu här i Örebro till allmän urtima riksdag församlade äro, göre veterligt: att, sedan den högborne fursten, Svea rikes utkorade kronprins, hans kungl. höghet prins CARL AUGUST utan manlige bröstarvingar avlidit, och vi även genom den, under den 21 augusti 1810, upprättade förening och valakt, utkorat den högborne furste, prins JOHAN BAPTIST JULIUS av Ponte-Corvo, till Svea rikes kronprins, att på de villkor, så väl nyssnämnda valakt, som ock högbemälde furstes till avgivande av oss föreskrivna försäkran förmå och innehålla, Hans Kungl. Maj:t Vår nu regerande allernådigste Konung och Herre, Carl den XIII:e, efter dess dödliga frånfälle (varmed den Högste Guden nådeligen länge fördröje) i regeringen över Svea rike samt detsamma underlydande länder efterträda, till Sveriges Konung krönas och hyllas, samt riket styra; alltså hava vi för hans kungl. höghets JOHAN BAPTIST JULII, furstens av Ponte-Corvo, äkta manliga bröstarvingar, härmed velat upprätta och fastställa denna ordning för successionen till Sveriges krona och regering, på sätt och med villkor här nedanföre uttryckligen stadgas. § 1. Successionsrätt till Sveriges tron tillkommer manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedermera Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl XVI Gustaf. Äldre syskon och äldre syskons efterkommande ha därvid företräde framför yngre syskon och yngre syskons efterkommande. Lag (1979:935). § 2. Vad i denna successionsordning är stadgat om Konungen skall, om Drottning är statschef, gälla henne. Lag (1979:935). § 3. upphävd genom lag (1979:935). § 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935). § 5. Prins och prinsessa av det kungl. huset må ej gifta sig, med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke. Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag (1979:935). § 6. upphävd genom lag (1979:935). § 7. Tronföljaren må ej anträda resa utrikes utan Konungens vetskap och samtycke. Lag (1921:21). § 8. Prins och prinsessa av kungl. svenska huset må ej, utan Konungens och riksdagens samtycke, bliva regent i utländsk stat, vare sig genom val, arv eller gifte. Sker annorlunda, vare han eller hon samt efterkommande ej berättigade att succedera till svenska tronen. Lag (1979:935). § 9. upphävd genom lag (1974:154). Till yttermera visso, att vi allt detta föreskrivna så belevat och beslutit, have vi samtlige Svea rikes Ständer detta underskrivit och beseglat; som skedde i Örebro den tjugusjätte dagen i september månad, år efter Kristi börd, ett tusende åttahundrade och på det tionde. Detta allt, som föreskrivet står, vele Vi ej allenast själve för orygglig grundlag antaga, utan bjude och befalle jämväl i nåder, att alle de, som Oss och Våre efterträdare samt riket med huldhet, lydno och hörsamhet förbundne äre, böra denna successionsordning erkänna, iakttaga, efterleva och hörsamma. Till yttermera visso have Vi detta med egen hand underskrivit och bekräftat, samt Vårt kungl. insegel låtit veterligen hänga här nedanföre, som skedde i Örebro, den tjugosjätte dagen i september månad, året efter Vår Herres och Frälsares Jesu Kristi börd, det ett tusende åttahundrade och på det tionde.	null	null
1821:1205	Kungörelse (1821:1205) angående vad genom konvention mellan Kungl. Maj:t samt Hans Maj:t kejsaren av Ryssland blivit överenskommet angående brottmålens behandling å ömse sidor om riksgränsen	1,821	Wi CARL JOHAN, med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes Konung: Göre weterligt: att wid den emellan Oss samt Hans Maj:t Kejsaren af Ryssland den 17. Januarii innewarande år slutne Convention, hafwe Wi samt Hans Maj:t Kejsaren af Ryssland, genom en särskild Artikel öfwerenskommit och stadgat som följer: Brott större eller mindre som af endera Magtens undersåte begås inom den andre Magtens område, bör, enär den brottslige å sistnämnde ställe ertappas, dömas och straffas efter det Lands Lagar och af Dess Domstolar, der förbrytelsen skett. Skulle den ena Magtens undersåte på den andra Magtens territorium, uti någon af de wid gränsen emellan Swerige och Ryssland belägne Socknar, begå sådant brott som uti Sjunde artikeln af Gränse-Reglerings- Tractaten den Tjugonde November Ettusende Åttahundrade Tio upräknas, nemligen: mord, mordbrand, stråtröfweri eller stöld, och sedermera taga sin tillflygt i sitt eget Land, har den förolämpade eller allmän Åklagare, att hos Länets Landshöfding, der brottet blifwit begångit, göra anmälan om undersökning, då denna Auctoritet bör, efter erhållen uplysning om brottets werklighet genom brefwexling med Landshöfdingen i det Län, hwarunder den anklagade lyder, begära undersökning. Sistnämnde Landshöfding tillkommer då föranstalta, ej allenast, att undersökning warder utsatt wid den Domstol inom den anklagades Fädernesland, som är belägen närmast det ställe, der brottet blifwit föröfwadt, utan ock, att den anklagade wid Domstolen warder instäld, samt om den till undersökningen bestämde dag, lämna underrättelse åt den Landshöfding som undersökningen begärt, hwilken bör sådant wederbörande målsägande eller Åklagare tillkännagifwa. Målsäganden och Åklagaren åligger det att å den för undersökningen bestämda tid och ort sig inställa, försedd med de wittnen eller andra bewis som kunna wara att tillgå; ägandes de om inkallande af sådane wittnen som icke äro wistande inom det Rikets gränsor der undersökningen hålles begära handräckning af Landshöfdingen i det Land, under hwars styrelse nämnde personer lyda. Domstolen der målet sålunda blifwit anhängigt bör så wäl wid undersökningen som i afseende på straffets bestämmande förfara efter Landets gällande Lagar. Begås mindre förbrytelser wid Swenska och Ryska gränsen af den ena Magtens undersåte inom den andra Magtens område och har han till sitt Land återkommit, må den förolämpade sjelf eller genom fullmägtig, äga omedelbarligen wända sig till närmast wid gränsen warande Domare i det Land hwartill förbrytaren hörer och sin talan emot honom efter det Landets Lagar utföra, skolandes derstädes all laga handräckning honom meddelas.	null	null
1827:60 s.1007	Kungörelse (1827:60 s.1007) angående åtskilliga föreskrifter för bevakande av kronans rätt i de henne rörande rättegångar vid domstolarna	1,827	Wi Carl Johan, med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes Konung, Göre weterligt: Att Wi, till ett säkrare befrämjande deraf, att Kronans rätt i de henne rörande Rättegångar wid Domstolarne blifwer behörigen iakttagen och bewakad, i Nåder godtfunnit förordna, att den person, som å Kronans wägnar, i något Kronans rätt rörande mål, antingen såsom kärande eller swarande, wid Under-Domstol talan förer, bör, genast efter hwarje Rättegångs-tillfälles slut, inberätta hwad derwid förelupit till det Embetswerk, som honom till målets utförande förordnat, och hwilket Embetswerk tillhör, att jemte tagen noga kännedom af målet, deri anskaffa och Krono-Ombudet meddela alla till målets utförande och förswarande af Kronans rätt nödige uplysningar och handlingar: Att, då Kronan wid Under-Domstol i målet tappat, Krono-ombudet, wid answar, alltid skall i behörig tid Kronans rätt till dess talans fullföljande i laga ordning förwara, samt derefter, med handlingarnes öfwerlemnande, af det Embetswerk, som honom förordnat, begära föreskrift, huruwida målet fullföljas skall: Att nämnde Embetswerk bör föranstalta, det målet alltid till Hof-Rätt fullföljt warder, så wida samma Embetswerk icke skulle finna laga skäl dertill saknas; dock att i mål, der Wår Befallningshafwande Kronans Ombud förordnat, med handlingarnes öfwerlemnande, anmälan derom bör göras hos Wårt Justitie-Kantzlers-Embete, som om målets fullföljd eller nedläggande förordnar: Och att på lika sätt, då målet i Hof-Rätt blifwit afgjordt och Kronan tappat, Advocat-Fiscalen derstädes, eller den, som till målets utförande i samma Rätt särskilt kan wara förordnad, alltid skall i behörig tid och ordning anmäla och utwerka tillstånd till målets dragande under Wår Nådiga pröfning, hwarefter fullföljden af ändringssökandet, efter Krono-Ombudets derom görande förfrågan, på Wårt Justitie-Kantzlers-Embetets, och der Krono-Ombudet blifwit af något utaf Wåre och Rikets Kollegier förordnadt, på dess pröfning beror; kommande för öfrigt, hwad för iakttagande af Kronans rätt i wisse särskilte mål är förordnadt, att derjemte lända till efterrättelse.	null	null
1828:79 s.1553	Förordning (1828:79 s.1553) angående upphörande av styrelseverkens domsrätt i vissa mål	1,828	Vi CARL JOHAN, --- gör veterligt: Det vi, med anledning jämväl av vad rikets ständer vid sista riksdag, i frågan om en förbättrad organisation av rikets styrelseverk, i underdånighet yttrat, i nåder funnit gott frånskilja nämnda verk och till de allmänna domstolarnas behandling överlämna domsrätten i nedan uppräknade, uti administrativ väg hittills behandlade tvistemål, nämligen: 1:o. Om beståndet, uppfyllandet eller rätta tydningen av de emellan kronan eller publika verk, inrättningar eller stiftelser å ena, och enskilda å andra sidan, ingångna kontrakter, evad de handlar om leveranser till allmänna behov, om arrenden av kungsgårdar, boställen eller andra lägenheter, eller eljest om någon kronan eller det allmänna tillkommande rättighet eller förmån; dock är härigenom ingen ändring gjord uti vad vår nådiga förordning av den 20 december 1825, rörande besiktningar för leveranser av varor eller arbeten för land- eller sjöförsvarets behov efter uppgjorda kontrakter, blivit föreskrivet. 2:o. Om Jura Patronatus i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, evad tvisten bedrivs emellan kronan och enskilda, eller enskilda inbördes emellan; dock härifrån undantagna tvister emellan kronan och enskilda, dels huruvida Jus Patronatus äger rum, dels och om större eller mindre del av kronans tionde må Patronrättigheten åtfölja. 3:o. Om skyldighet att erlägga viss avgift av egendom, vid utflyttning ur riket. 4:o. Om rågångar eller eljest om jord, kronohemman eller andra kronans egendomar och lägenheter emellan; dock bör vad om behandlingen av sådana frågor vid avvittringsrätt i Jämtlands län, vid ägoskillnads rätt i Västernorrlands, Väster- och Norrbottens län, samt vid ägo delningsrätt i vissa Härad av Kristianstads län, särskilt är förordnat, det sagda lända till efterrättelse. I följd härav kommer, på sätt rikets ständer jämväl hemställt, allmänna lagen i 10 kap. 16 § rättegånsbalken att erhålla följande lydelse: "Tvista kronohemman, ett eller flera, om jord och byaskillnad, lägge häradsrätt dem emellan. Gränsar till dessa allmänning, vare lag samma; och förordnar Konungens befallningshavande någon, som å ämbetets vägnar nära är, då kronan del i saken har. Döme ock häradsrätt om åverkan å kronojord". 5:o. Om kronotionde eller ränta, skattekol därunder inbegripna, som icke är kronan förbehållen, eller på lön eller eljest till allmänt behov anslagen, utan av enskild person eller korporation innehas eller arrenderas, blivit rätterligen forslad och levererad, eller icke. 6:o. Om planpenningar. 7:o. Om deltagande i behörigen stadgade rustnings- eller roterings skyldigheter, då fråga härom uppstår intressenterna inbördes emellan. 8:o. Om åbors rättighet, att göra uppodlingar å hemman, som blivit försålda till skatte under bruk och bergverk med villkor, att åborna skola sitta odrivna, så länge de uppfyller sina skyldigheter. 9:o. Om i frågasatt rätt till vattenuppdämning vid anläggning av bruk och bergverk, eller av såg- eller mjölkvarnar, stampar eller andra vattenverk, så å landet, som i stad; 10:o. Om nybyggnad, husröta, vanhävd eller fardag, vid av- och tillträden eller eljest, å krono- eller andra publika hemman, Kungs- och Kungsladugårdar, landshövding-residenshus, eller andra kronans lägenheter, evad de äro till indelningar, eller till boställen för vissa ämbets- och tjänstemän, eller till milda stiftelser anslagna, eller mot arrende eller annorledes åt enskilda upplåtna; dock att frågor om nybyggnad eller reparationer, som kronan består, icke av domstol avgöras, utan, såsom hittills, till vederbörande ämbetsverks beprövande överlämnas. I anledning härav kommer, i likhet med vad rikets ständer hemställt, den i 27 kap. 9 § byggningabalken stadgade föreskrift, "att var som ej nöjes åt häradsrätts beslut i synemål å kronogård, må söka Konungens befallningshavande, som äger den syn pröva och rätta", att hädanefter upphöra. I avseende på ovannämnda tvistemåls överflyttning till de allmänna domstolarnas behandling, har vi funnit nödigt följande i nåder föreskriva: 1:o. Att tvister om Jura Patronatus i Skåne, Hallands, Blekinge och Bohus-län böra, i likhet med vad om sådana tvister för rikets övriga provinser i 22 § av vårt och rikets kammarkollegie instruktion den 11 oktober 1734 är stadgat, omedelbart av hovrätt upptagas; varemot alla övriga tvistemål vid första laga domstol å landet eller i stad skola upptagas; i följd varav även de på lagmansrätts handläggning i första instansen hittills beroende tvister, angående nybyggnad, husröta och vanhävd å de landshövdingarna på lön anslagna residenshus och boställen, häradsrätt å landet samt rådstugurätt i stad skola tillhöra. 2:o. Att, av förenämnda mål, de uti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9 punkterna upptagna, böra fullföljas i den ordning och med iakttagande av de föreskrifter, lag och författningar för tvistemål i allmänhet föreskriva; vilket även om de i 10. punkten omförmälda husesyns- och fardagstvister kommer att gälla, intill dess annorlunda förordnat varder. 3:o. Att vid uppkommande tvister om vattenuppdämning, som vid undersökningar för vinnande av rättighet till anläggning, så å landet som i stad, av såg- eller mjölkvarnar, stampar eller andra vatten verk, eller och av bruk och bergverk, till hinder för anläggningen anmälas, bör, med ändring av vad härom hittills varit stadgat, iakttagas: Att i frågor om anläggning av kvarnar, stampar eller andra vattenverk, varom häradsrätt eller författningarna bör undersöka, häradsrätten därvid skall, genom särskilt utslag, varemot i vanlig ordning under lagmansrätt vädjas må, avgöra uppdämningstvisten, och rörande undersökningen i övrigt, där den efter gällande författningar äger rum, protokollet med rättens utlåtande, jämte anmälan om uppdämningstvisten, till vår befallningshavande i länet överlämna; Och att med dylika frågor inom stad, vilka på undersökning av magistrat bero, på enahanda sätt skall förfaras, dock sålunda, att magistraten överlämmnar den vid undersökningen uppkomna uppdämningstvist till rådstugurätt, som vid skyndsamt utsättande, behörigen kungjord syn densamma, såsom första domstol, upptager och avgör; Börande i dessa fall vederbörande auktoriteter över det första tillståndet till vattenverkets anläggning beslut icke meddela förrän visat är, att uppdämningsfrågan genom laga kraft ägande utslag blivit avgjord: Att vidare, då vid den undersökning, som av bergmästare, i anledning av sökt anläggning av bruk, masugnar, brukssågar med flera sådana inrättningar, bör hållas, protest mot anläggningen göres i anseende till anmäld vattenuppdämning, bergmästaren skall inom fjorton dagar därefter, översända protokollet i denna del till tjänstgörande häradshövding i orten, vilken åligger, att så fort ske kan, efter behörigt kungörande, utsätta syn på stället till tvistens undersökning och lagliga avgörande; men i allt övrigt bör bergmästaren under sökningen förrätta, och, jämte anmälan om den uppkomna uppdämnings tvisten, insända undersökningsprotokollet till vårt och rikets bergs kollegium, som i anläggningsfrågan icke må, evad dess åtgärd beror på underdånigt utlåtande till oss, eller egen prövning, sig yttra förr, än sökanden genom domstols laga kraft ägande beslut visat, att uppdämningstvisten blivit avgjord; Skolande även vid fråga om anlägg ning av så kallade svanshamnar, antingen undersökningen av bergmästare eller andra personer verkställes, därvid uppkommande vattenuppdäm ningstvister på enahanda sätt av bergmästaren till domaren i orten överlämnas, och med frågan i övrigt i stadgad ordning förfaras. 4:o. Att, vad angår frågor om underhållandet av de till boställsrum för civil- eller militärämbets och tjänstemän upplåtna kronans hus och slott, varå våra nådiga reglementen av den 11 januari 1820 och 11 juni 1822 har avseende, härmed bör efter samma nådiga reglementen förfaras, dock få, att den, som är missnöjd med besiktning, som enligt berörda reglementen hållas bör, må, inom trettio dagar därefter, vid förlust av vidare talan, sitt missnöje skriftligen anmäla, å landet hos domaren, och i stad hos rådstugurätten, som, på sätt i husesyns och boställsordningen av den 15 september 1752 och förklaringen där över av den 23 januari 1770 stadgat är, utfärdar kallelse till parter och allmänna ombud att i målet höras, å landet vid första lagtima ting, som så långt efter kallelsen inträffar, att inställelse iakttagas kan, och i stad å den dag, som av rådstugurätten utsättes; Kommande målet sedermera, att av härads- eller rådstugurätten i laga ordning behandlas och avdömas; Och skall enahanda förhållande iakttagas, i fall av missnöje, antingen med de husesyner, vilka å underbefälets samt de ringare stabs- och kompanibetjänters boställen vid regementena av regementsauditör eller regementsskrivare förrättas, eller ock med andra husesyner, dem domaren icke omedelbarligen verkställer, och över vilka klagan i administrativ väg hittills blivit förd utan sådan föregången prövning vid domstolen i orten, som i 27 kap. 2 § byggningabalken stadgas. 5:o. Att, utav de från styrelseverken avskilda och till de allmänna domstolarnas behandling nu överlämnade mål, böra de, som till våra befallningshavande och övriga vederbörande auktoriteter, såsom första instansen, inkommit och blivit avgjorda före den 1 november detta år, fullföljas i hittills vanlig ordning; men alla de mål, som antingen den 31 oktober av våra befallningshavande och övriga vederbörande auktoriteter, såsom första instansen, äro oavgjorda, eller hädanefter komma att göras anhängiga, i nu stadgad ordning behandlas och fullföljas. 6:o. Att uti alla nu omförmälda mål, där vår och kronans eller allmänna inrättningars rätt i ett eller annat avseende kan komma i fråga, det skall åligga vederbörande domare, att i behörig ordning rekvirera, och vederbörande ämbetsverk, att i vad dem tillhör, förordna allmänt ombud, som kronans eller inrättningens rätt bevakar och utför, på sätt och i den ordning särskilt därom finnes före skrivet; Varande i övrigt våra befallninshavande, av vad nu om dessa måls överflyttning till domstol blivit förordnat, icke hindrade, att i de fall, då exekutiv handräckning däruti hos dem begäres och äger rum, densamma i behörig ordning meddela. Slutligen har vi jämväl i nåder gottfunnit stadga, att tvister huruvida indelta ryttare, soldater eller båtsmän äro rätteligen städslade eller icke, böra, lika med värvningsfrågor, från våra befallningshavande till oss i vår justitierevisionsexpedition fullföljas; Och skola de mål av sådan beskaffenhet, vilka före den 1 nästkommande november av vår befallningshavande blivit avgjorda, i hittills vanlig ordning behandlas, men alla andra till nämnda expediton hänvisas.	null	null
1829:49 s. 279	Resolution (1829:49 s.279) angående stadfästelse å en, av prosten Siwertsons avlidna syster gjord, donation till stipendiefond vid Kungälvs skola	1,829	Kongl. Maj:ts nådiga resolution uppå contracts=prostens öfwer Elfsyssels södra contract, kyrkoherden i Thorsby pastorat af Götheborgs stift och ledamoten af Kongl. Maj:ts Wasa=orden, Gustaf Lorentz Siwertsons underdånigst gjorda ansökning om nådig stadfästelse å en, utaf hans aflidna ogifta syster, Brigitta Christina Siwertson, den 25 Januari 1817, till stipendii=fond för studerande wid Kongelfs stads trivial=skola, upprättad testamentarisk disposition af all sin efterlemnade egendom, som, wid hennes den 21 Juli 1827 timade död, enligt förrättad bouppteckning, utgjorde en summa af 6,144 r:dr 34 sk. 6 rst. banko, hwarifrån likwäl några mindre summor, komme att till andra legater afgå, jemlikt sednare till berörde disposition gjorde tillägg. Öfwer hwilken underdåniga ansökning Kongl. Maj:ts befallningshafwande i Götheborgs och Bohus län med underdånigt utlåtande inkommit; hwarefter till Kongl. Maj:t särskilt blifwit ingifwet ett embetsbetyg af magistraten i Kongelf, enligt hwilket det finnes bestyrkt, att i fråga warande testamentariska disposition, efter att hafwa blifwit till rådhus=rätten den 17 December 1827 ingifwen, sedermera 3:ne gånger warit, uti Post= och Inrikes=tidningen, med wederbörande communicerad, utan att något klander deremot blifwit anmäldt, helst den aflidna icke haft andra eller närmare anförwandter, än bemälte prost, hennes enda broder, hwilken testamentet godkänt. Gifwen Stockholms Slott den 4 September 1829. Kongl. Maj:t har i nåder låtit Sig föredragas berörde, till förmån för studerande wid Kongelfs stads trivial=skola upprättade testamentariska förordnande, ord för ord så lydande: I Guds namn! Såsom en swag tacksamhets=gärd för all den oförtjenta nåd Herren behagat wisa mig under min framfarna lefnad, har jag, i samråd med min käre broder, contracts=prosten öfwer Elfsyssels södra contract, kyrkoherden öfwer Thorsby, Harestads och Lycke församlingar samt ledamoten av Kongl. Wasa=orden, Gustaf L. Siwertson, om min egendom efter min död på följande sätt welat förordna: § 1. Sedan jag åtnjutit en anständig och christlig begrafning, och min efterlemnade egendom blifwit förwandlad i penningar, utlånas dessa mot högsta lagliga ränta och inteckning, helst uti ograwerad landtegendom med jord, eller ock ograweradt och brandförsäkradt stenhus i stad, och räntan deraf anwändes endast till stipendier åt ynglingar, hwilka njuta underwisning i Kongelfs trivial=skola, och, äro födde i den delen av Bohus län, som, efter nu warande ecclesiastika fördelning, utgör Elfsyssels södra contract, samt dem som kunna legitimera sig wara afkomlingar af mine framlidne kära föräldrar, deras syskon eller syskonbarn. § 2. Så länge låntagaren wid hwarje års slut inbetalar uppburna räntan och står sjelf wanliga intecknings=kostnaden, må han framför någon annan fritt få njuta lånet, så länge han det åstundar, och så framt man ej, enligt min synnerligare önskan, kan få genom köp insätta desse penningar i större eller mindre hemmansdel eller landtegendom med jord, och derföre erhålla såsom arrende eller skatt så mycken spanmål, som, efter markegångs=pris swarar emot lagliga räntan i penningar. § 3. Om någon af mine i första § omnämnde slägtingars barn gå i Kongelfs skola, och der njuta underwisning, så skola de alltid wara sjelfskrifne stipendiater, ehwar de ock äro födde, men om af dem flere äro i skolan än stipendierne äro till antalet, skola de hafwa företrädet, som wisa mesta skicklighet och flit. § 4. Då antingen ingen af de i 1 § omnämnde slägtingars barn finnas gå i Kongelfs skola, eller ock icke så många deraf som stipendii=rummen äro till antalet, utdelas hälften af de såmedelst odisponerade stipendier till dem i rectors=class, som helt och hållit uppoffra sig till studier och beredas till emottagande på gymnasium samt derutinnan wisa mesta flit och skicklighet, och andra hälften till dem, som i så kallad räkne=klass ådagalägga mesta flit och skicklighet uti guda=läran, skrifwa, räkna, geographi, historien, geometrien och de lefwande språken, och hwilka alla skola wara födde i Elfsyssels södra contract. § 5. Ingen får åtnjuta desse stipendier, som ej åtminstone ett år warit inskrifwen och oförsumligen begagnat underwisningen i ofwannämnde skola. § 6. Hwarje stipendiat får wärdet i penningar af tre tunnor strid och ren kornsäd, efter det pris, som ortens sista markegångs=taxa stipulerar. § 7. Stipendii=utdelningen sker wid den midsommar=tiden tillbörligt warande examen anniversarium, då, med tjenligt uppmuntranstal, inspector=scholae utdelar i curatorernes, lärarnes och skolbarnens närwaro till hwarje stipendiat, oafkortadt, den förste penning med den siste. Derefter uppläses från predikstolen i den församling der stipendiaten är hemma, "att den eller de ynglingar N. N. och N. N. för utmärkt skicklighet och flit, uti Kongelfs trivial=skola, blifwit belönte med stipendium, hwilket till föräldras och anhöriges fägnad, samt andra till uppmuntran, således tillkännagifwes." § 8. Hwad som öfwerblifwer jemna tunn=talet af tre tunnor stridt korn i penningar till hwar och en stipendiat, skall utdelas efter curatorernes beslut, till dem i tredje och fjerde §§ nämnde stipendiater, som tillika wisa mesta skicklighet uti vocal=musik och gymnastiska öfningar. § 9. Skolans lärare skola uppge förslag, för hwarje klass, till stipendii=delningen, och, wid hwar och en af de föreslagne, kort och tydligt anmärka orsakerne till dess företräde, framför de andre scholares samt för hwilka saker och ting candidaterne äro mest hugfallne. Wid examen granskas detta förslag af curatorerne, som äga att det samma derefter gilla eller efter omständigheterne förändra. § 10. Rector och collega eller den som curatorerne dertill kallar, skola, mot skäligt arfwode, i Mars månad hwarje år, uppgöra räkenskaperne och hafwa indrifwit räntorne för förflutna året, samt inlägga beloppet deraf uti en kassa med 3:ne lås, hwartill inspector scholae alltid skall hafwa en nyckel, rector en, och den som curatorerne dertill befullmäktigar, den tredje. Arfwodet härföre samt kostnad för räkenskapsböcker, skrifmaterialier och kassa=kista, får sammanlagt icke öfwerstiga sex (6) procent af hela förflutna årets räntor, innan stipendii=summan är uträknad. § 11. Den yngling, som en gång blifwit ansedd förtjent till stipendium, må högst fem år uti hwarje klass bibehålla denna förmån, med kraftigaste förbehåll, att han wid hwarje års examen synbart finnes hafwa ökat sine kunskaper, och hwilket af det wid hwarje års examen hållna protocoll bör utforskas. Desse protocoll hållas af rector eller collega eller den inspector scholae dertill förordnar, samt efter hwarje examens slut underskrifwas, så wäl af desse herrar, som af de närwarande curatorerna, och förwaras för framtiden bland skolans handlingar. § 12. Curatorer och executorer af detta mitt förordnande blifwer, utom inspector scholae, contracts=prosten eller den kyrkoherde inom Ellsyssels södra contract, som han i sitt ställe förordnar, en bofast och wäl ansedd man, af annat stånd från landet, inom detta Elfsyssels södra contract, som contracts=prosten anmodar, borgmästaren och en av stadens äldste i Kongelfs stad, som desse sistnämnde sins emellan utwälja, och som äfwen är bofast och wäl ansedd man. Desse curatorer answara en för alla och alla för en, att icke allenast fonden af min disponerade egendom säkert blifwer oförryckt, utan ock att räntorne, på ofwan anförde sätt blifwa rättligen anwände. § 13. Om min ofwannämnde broder lefwer efter mig, och han skulle finna någon ting af detta mitt förordnande behöfwa ändras eller upplysas, må han sådant göra, och warder det då ansedt såsom af mig beslutadt, med det förbehåll likwäl, att ingenting förändras uti hufwudsaken, hwarigenom minskning i föreslagne stipendier till föreskrifne ynglingar kan ske. Äfwensom om min broder eller hans hustru lefwa efter mig, böra de under deras lifstid, få till godo njuta räntan af hela fonden, om det af dem åstundas, dock ställes hela fonden i ofwannämnde curatorers händer, som ock af räntorne afdraga hwad i 10 § är omtaladt, till rector eller collega eller den som uppgör räkenskaperne och indrifwer räntorne. § 14 Om en eller flere af de i första § uppräknade slägtingars fullmyndige afkomlingar wilja wara närwarande wid årliga stipendii=delningen, eller wid andra tillfällen wilja se räkenskaperne, böra de dertill äga fritt tillträde, äfwensom att om detta mitt förordnande icke till alla delar efterkommes, må de äga rätt att i laga ordning sådant åtala. § 15. Om skolan har eller framdeles får sig tillslagen någon fond till stipendier från annor hand, må sådant icke inblandas uti hwad jag härmedelst gifwit, utan bör mine gifne medel enskilt redogöras och wårdas. § 16. De ett tusende r:dr r:gs, som jag nu öfwerlemnar curatorerne contant, behagade desse herrar mot ofwanskrifna säkerhet utlåna, samt, tills widare, lägga årliga upplöpande räntan till capitalet, hwilket slutligen anwändes i likhet med hwad jag om min egendom här förut disponerat, och förbehåller mig endast härwid, att om oförutsedde händelser skulle sätta mig deraf i behof, eller jag det åstundar, få uppbära årliga räntan under min lifstid, med afdrag enligt 10 §. § 17. Skulle det hopp förfela, att ynglingar ej skulle få, uti Kongelfs trivial=skola, njuta sådan litterair underwisning, att de härifrån kunna, fullt underbyggde, demitteras till gymnasium, förbehåller jag mig, att sjelf eller genom min oftanämnde broder få annorlunda förordna om min egendom eller denna disposition annullera. § 18. Stiftets högstwördade biskop, så wäl som dess herrar efterträdare, underlåta wäl icke, att genom tillsättandet af förswarlige och nitiske lärare befordra denna skolas lustre, samt i allt hwad på dem ankomma kan, gynna den goda och wälmenande afsigt, som jag med denna min disposition åsyftat, och hwarom jag på det ödmjukaste anhåller. Härtill hörer, att skolan hädanefter erhåller hwad den alltid förr haft, sin egen rector och collega, och dymedelst blifwer litterair. Då Elfsyssels södra contract består af 22,796 inwånare, tyckes det wara billigt, att staten håller en rector och en collega i Kongelfs trivial=skola, som ligger midt uti detta contract, wäl wetandes, att denna skol=inrättning icke war stiftad för Kongelfs stad ensamt, utan ock för landet deromkring. Till yttermera wisso har jag detta allt med mitt egenhändiga namns och sigills undersättande bekräftat, som skedde i Kongelf den 25 Januari 1817. B. C. Sivertson (L. S.) Att demoiselle Brigitta Christina Siwertson med sundt förnuft och af fri wilja underskrifwit föregående disposition, intyga, ut supra A. Hellberg. L.S. L.S. A. Er:son Palmgren. Emot denna min kära systers, Brigitta Christina Siwertsons wackra och christliga disposition, har jag så mycket mindre någon ting att erinra, som den till alla delar öfwerensstämmer med min egen böjelse, att se min födelsestads skola winna all möjlig uppkomst. För att ytterligare ådagalägga uppriktigheten af denna min försäkran, gifwer jag under samma förbehåll, som min syster här förut gjort, en boksamling till Kongelfs skola, bestående till större delen af historiska, ekonomiska och statistiska böcker, för att dels fritt inom skolhuset gagnas, dels mot lindriga wilkor, till boksamlingens förökning, utlånas, endast inom Elfsyssels södra contract; och will jag då framdeles särskilt föreskrifwa wården, redowisningen och utlånings=wilkoren. Datum ut supra. G. L. Sivertson. (L. S.) Sedan min älskade syster Brigitta Christina Siwertson stilla aflidit den 21 sistlidne Juli, så och med den rätt som 17 § af hennes här förut stående disposition af den 25 Januari 1817 mig tillerkänner, och under hennes sista stunder yttrats wara hennes önskan, blifwer följande tillagt. 1:o. Af hennes qwarlåtenskap gifwes, såsom en oförändrad fond för framtiden, twå hundrade R:dr B:co, hwaraf räntan utdelas årligen på den aflidnas födelsedag, den 4 Augusti, till fattiga enkor i Kongelfs stad, som hafwa största antal underåriga barn, och icke genom liderlighet eller lättja ådragit sig fattigdom. Fonden emottages af statens älste, som answara en för alla och alla för en, för dess framtida bestånd och räntans utdelning, i samråd med församlingens pastor. 2:o. Till Thorsby kyrka, uti hwars kyrkogård min kära systers lik är, uti inmurad graf, nedsatt, aftages äfwen och gifwes en silfwer winkanna, att nyttjas wid Herrans H. Nattward, i likhet och storlek med den som min kära syster gifwit till Kongelfs stads kyrka. 3:o. Min salig systers gångkläder, som wid bouppteckningen äro antagne till ett hundrade sextio sex r:dr 32 sk. banko, få icke säljas, utan af mig utdelas till hennes slägtingar och särskilte wänner, och hwilket äfwen redan är werkställdt. 4:o. Wid andra § tillägges, att med min salig systers bifall har jag redan föranstaltat om och inköpt frälse=räntor och actier, som skola ersättas af hennes bo. 5:o. Wid tolfte § anhåller jag att det må tilläggas: att så länge jag lefwer, jag alltid förbehåller mig rätt att deltaga i curatelen. 6:o. Wid sextonde § anmärkes att desse penningar äro ökade till mer än dubbelt, och af mig uppgifne till boupptecknings=protocollet d. 7 Augusti sistlidne, samt redan anwände till frälse=räntors inköp. 7:o. Wid sjuttonde § får jag förklara: att jag i alla delar gillar dispositionens werkställighet, och will den alldeles icke annullera, utan önskar af hela mitt hjerta, att den måtte snart blifwa satt i utöfning, och det goda syftemålet winnas i Guds ära och medmenniskors upplysning. 8:o. Såsom ett ytterligare tillägg önskar jag ock: att hwarje år må wäljas trenne revisorer inom contractet, som på lämplig tid kunna revidera förflutna årets räkenskaper. Desse revisorer wäljas wid tillysta sockenstämmor i följande ordning: 1:sta året: Thorsby, Lycke och Marstrand. 2:dra året: Solberga, Jörlanda och Spekeröd. 3:dje året: Holta, Norum och Hjertum. 4:de året: Westerlanda, Karreby och Romelanda. 5:te året: Ytterby, Kongelf och Röbo. 6:te året: Säfwe, Backa och Björlanda. 7:de året: Thorslanda, Öckerö och Harestad. Då det allmännas wäl åsyftas, förmodar jag att hwarje församling icke underlåter att wälja till revisorer män, som äro kände för ära, redlighet och nit, samt äga någon litterär kunskap. 9:o. På denna disposition, med sina tillägg, önskar jag ock må i underdånighet sökas Konungens allernådigste stadfästelse. Thorsby den 1 Nov. 1827. G. A. Sivertson. (L. S.) År 1827, den 17 December är förestående förordnande ingifwet till rådhus=rätten i Kongelf och i protocollet intaget; och bör det, på herr contracts=prosten och ordens ledamoten Siwertsons försorg, communiceras med den aflidnas öfrige närmaste arfwingar, hwilka äga, att inom natt och år derefter klander häremot anställa, i händelse af befogenhet. Ut supra. Och will Kongl. Maj:t, med förklarande af dess höga wälbehag, i anledning af ofwanintagne, utaf prosten Siwertsons framlidna syster, till studiers uppmuntran, och gagnliga kunskapers spridande, gjorde donation, de för densammas wård och förwaltning upprättade föreskrifter härmed i nåder hafwa gillat och fastställt. Hwilket &c. Datum ut supra.	null	null
1834:30 s. 3	Kungörelse (1834:30 s.3) angående en viss preskriptionstid för uppvisande i banken av utelöpande invisningar och insättningsbevis, som i bankens räkenskaper balanseras	1,834	/Författningens text finns bara i tryckt version/	null	null
1840:46	Brev (1840:46) angående Finska nationella församlingens i Stockholm fortfarande, samt om regleringen av dess angelägenheter	1,840	/Författningens text finns bara i tryckt version/	null	null
1844:50 s.2	Cirkuläret (1844:50 s.2) till överståthållarämbetet samt en del Kungl. Maj:ts befallningshavande i riket angående vissa iakttagelser vid häktande av fransk undersåte uppå franskt fartyg här i riket	1,844	Sedan uppå framställning af Kongl. Swenske och Norrske Ministern i Paris, Ministern för Utrikes Ärenderne i Frankrike förklarat sig beredwillig att foga anstalt, det wederbörande embetsmyndigheter anbefallas att, då fråga uppstår der i Riket om häktande af person, hörande till besättningen på Swenskt fartyg, derom lemna underrättelse åt den på stället warande Swenske och Norrske Konsuln, på det han, innan häktandet werkställes, må komma i tillfälle widtaga de åtgärder, han anser omständigheterna påkalla, wid hwilket förklarande likwäl det wilkor blifwit fästadt, att en lika beskaffad föreskrift måtte meddelas de Swenske embetsmyndigheterna i afseende på Fransk undersåte uppå Franskt fartyg här i landet; så hafwe Wi funnit godt i nåder förordna, att häktande af Fransk undersåte, som tillhör besättningen på Franskt fartyg här i Riket, icke må äga rum förr än Franske Konsuln på det ställe, där häktandet kommer i fråga, blifwit om den tilltänkta åtgärden underrättad, samt att, om Fransk Konsul icke finnes på stället, närmaste Konsul bör om förhållandet erhålla besked så skyndsamt som möjligt, dock utan att häktningen häraf må uppehållas; hwilket wederbörande till underdånig efterrättelse länder.	null	null
1845:50 s.1	Lag (1845:50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva	1,845	1 § Vill den, som tillhandlar sig lösören och tillåter, att desamma få i säljarens vård kvarbliva, att vad han tillhandlat sig skall fredas från utmätning för säljarens skuld och i händelse av dennes konkurs från boets tillgångar avskiljas, upprätte skriftlig avhandling om köpet med förteckning å de köpta persedlarna och vittnens underskrift. Han skall inom en vecka därefter i ortstidning inom den ort, där säljaren bor, låta införa kungörelse om avhandlingen med uppgift om säljarens och köparens namn och yrken, dagen då köpeavhandlingen blivit uppgjord samt köpeskillingens belopp. Avhandlingen jämte bevis om att kungörelsen införts i ortstidning skall inom åtta dagar från den dag då kungörelsen skedde ges in för registrering till Kronofogdemyndigheten. Lag (2006:674). 2 § Vid överklagande av kronofogdemyndighetens beslut tillämpas 18 kap. utsökningsbalken. Lag (1996:249). 3 § Om en köpehandling är upprättad och behandlad på det sätt som föreskrivs i 1 §, är den sålda egendomen inte skyddad från utmätning eller från att räknas till konkursboet, om utmätning görs inom trettio dagar efter det att handlingen gavs in till Kronofogdemyndigheten, eller om säljaren försätts i konkurs efter en ansökan inom samma tid. Detsamma gäller, när en ansökan om företagsrekonstruktion har gjorts inom nämnda tid och konkurs följt på en konkursansökan, som har gjorts under företagsrekonstruktionen eller inom tre veckor från det att rätten beslutat att företagsrekonstruktionen ska upphöra. Om det efter trettio dagar görs jäv mot en köpehandling som är upprättad och behandlad på det sätt som föreskrivs i 1 §, och jävet görs vid utmätningstillfället, är fordringsägaren, om han eller hon vill fullfölja jävet, skyldig att inom en månad därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om fordringsägaren inte gör det, har han eller hon förlorat sin talan. Godset ska genast beläggas med kvarstad och sökanden ska, om han eller hon vill att åtgärden ska bestå, inom fjorton dagar efter utmätningsförrättningen hos Kronofogdemyndigheten ställa full borgen för den kostnad och skada som kan orsakas av kvarstaden. Om säljarens egendom var avträdd till konkurs, ska det som föreskrivs om återvinning av lös egendom till konkursbo i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672) tillämpas. Det som i första stycket anges om konkurs gäller på motsvarande sätt en fastställd rekonstruktionsplan enligt lagen (2022:964) om företagsrekonstruktion. I fråga om talan med anledning av en planförhandling tillämpas 5 kap. 2 och 3 §§ den lagen. Lag (2022:970). 3 a § Har upphävts genom lag (2003:532). 4 § Utan hinder därav, att med köpehandling om lös egendom blivit så förfaret, som här ovan sagt är, äge rätten efter omständigheterna pröva avhandlingens giltighet. Lag (1970:442). 5 § I 9 § lagen (2015:860) om internationella säkerhetsrätter i lösa saker finns en särskild bestämmelse om verkan av en registrering av en internationell säkerhetsrätt i rullande järnvägsmateriel. Lag (2018:473). Övergångsbestämmelser 1970:442 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Har kungörande i kyrka om lösöreköp skett före lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser beträffande det köpet. 1996:249 Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Beträffande köpeavhandling som visats upp för kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 1996:767 1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1996. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser. 2006:674 Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Äldre föreskrifter i 1 § om behörig kronofogdemyndighet gäller fortfarande för registrering som skett före ikraftträdandet. 2022:970 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ett offentligt ackord som kommer till stånd enligt den upphävda lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.	null	null
1848:61 s.2	Brev (1848:61 s.2) med nådig förklaring, att Kungl. kungörelsen den 16 maj 1827, angående bevakande av kronans rätt i de henne rörande rättegångar, även skall tillämpas i alla synemål, då kronan är av- eller tillträdare m.m.	1,848	Jemte förmälan, hursom föreskrifterne i Kongl. kungörelsen den 16 Maj 1827, angående bewakandet av Kronans rätt i de henne rörande rättegångr, endast syntes afse egentliga twistemål, deri Kronan är part, wid hwilket förhållande det åtminstone wore twätydigt, huruwida samma föreskrifter jemwäl egde tillämpning i sådane frågor, som wid husesyner å boställen och andra Kronans lägenheter förekomma, heldst när Kronan hwarken är afträdare eller tillträdare, ehuru dess rätt, sådant oaktadt, kan wara af målets utgång beroende,hwadan ock uti dylika mål i wissa delar ett olika förfarande egt rum, har Wårt Justitie-Kanzlers-Embete, uti Memorial af den 6 Mars 1844, hos Oss i underdånighet hemställt, om det icke må wara nödigt, att ytterligare stadgande i ämnet warder meddeladt; i hwilket afseende Justitie- Kanzlers-Embetet, som ansett föreskriften i Kongl. kungörelsen den 16 Mai 1827 icke wara fullt tillämplig hwad husesynsmål beträffar, underdånigst anfört: att uti wanliga rättegångar, som röra Kronans rätt, någon swårighet sällan möter för Kronans Ombud att bedöma, om Kronan tappat, enär den fråga, hwarom twistas, alltid måste wara genom stämning i målet bestämd och Ombudets åliggande wore inskränkt dertill att i behörig ordning förwara Kronans rätt till talans fullföljd, då det sedermera tillkomme wederbörande Embetsmyndigheter att, på Ombudets anmälan, om fullföljden förordna; hwaremot i husesynsmål förhållandet wore olika, emedan dels Kronan icke alltid wore att anse såsom part i målet, ehuru dess rätt likwäl berodde af de frågor, som deruti förekomma, dels dessa frågor woro af den mångfald och beskaffenhet, att de personer, hwilka såsom Krono-Ombud, wid husesyner bewaka Kronans rätt, icke alltid egde den insigt, att de förmådde bedömma om eller i hwilka delar denna rätt genom Syne-Rättens åtgärder och beslut må wara förnärmad, dels ock Kronans rätt till talans fullföljd icke kunde förwaras annorledes, än just derigenom att saken, medelst beswär, i högre Rätt werkligen fullföljes: att det således, till betryggande av Kronans rätt, syntes nödigt, att, i alla synemål, der densamma werkligen wore i fråga, wederbörande öfwerordnad myndighet sattes i tillfälle att pröfwa, huruwida talan emot deruti widtagna åtgärder bör, å Kronans wägnar, fullföljas, hwilken pröfning, efter Justitie-Kanzlers-Embetets tanke, lämpligast kunde werkställas af de Embets-Werk, som hade inseende öfwer boställen och kronolägenheter, helst hos dessa Embetswerk borde finnas de handlingar, hwaraf upplysning kunde inhemtas om hwad förut i ämnet blifwit tillgjordt och beslutadt, äfwensom derstädes wore anställde särskilde Tjenstemån, till hwilkas befattning det hörde, att granska och meddela yttranden i anledning af de instrument öfwer hållna syner, som, jemlik Författningarne, borde till samma Embetswerk insändas; samt att Justitie-Kanzlers-Embetet alltså ansåg det wara uti Edre Embetswerk, som, efter boställenas eller lägenheternas olika beskaffenhet, erforderlig granskning borde werkställas af syne- instrumenter och beslut, för bedömmande af frågor om fullföljd af Kronans talan i mål, rörande sådana Kronans egendomar, hwilka under hwardera Embetswerket lyda; Warande det likwäl, efter Justitie- Kanzlers-Embetets förmenande, icke nödigt, att alla synemål, rörande omförmälte boställshemman och kronolägenheter, utan undantag, i förenämnde afseende hos Eder anmälas, enär många sådana mål blott afse förhållandet mellan af- och tillträdande boställshafware och arrendatorer, utan har Justitie-Kanzlers-Embetet trott, att endast i de fall, då antingen Kronan är af- eller tillträdare, eller de wid synen widtagna åtgärder och beslut annorledes röra dess rätt, det borde åligga wederbörande Krono-Ombud, att genast, icke allenast meddelst i behörig tid och ordning reservationswis anförde beswär, hwarwid afskrift af beslutet skulle bifogas, hålla öppen Kronans talan emot beslutet i hela dess widd, utan ock insända Syne-Rättens Protokoll och beslut, jemte tillhörande liqvidation, till den Embetsmyndighet, under hwars inseende hemmanet eller lägenheten lyder, och hwilken Embetsmyndighet derefter skulle ega om målets nedläggande eller widare fullföljd och utweckling af de anmälde beswären besluta samt för ändamålet erfordlig åtgärd widtaga; dock att, när Wåre Befallningshafwande förordnat Kronans Ombud, handlingarnes öfwerlemnande komme att ske genom bemälte Befallningshafwande; Och skulle, på lika sätt, sedan beswär, ware sig för Kronan eller af enskild part, i husesynsmål, som röra Kronans rätt, blifwit af Hof- Rätt pröfwade, Advokat-Fiscalen derstädes, eller den, som till målets utförande i samma Rätt för Kronan särskildt warit förordnad, med handlingarnes öfwerlemnande, hos det utaf Edre Embets-Werk, under hwilket den ifrågawarande lägenheten lyder, rörande målets fullföljd göra hemställan. Efter inhemtande af Edert den 9 April sistlidet år afgifna underdåniga utlåtande, hafwe Wi detta ärende Oss föredragas låtit samt derwid pröfwat skäligt i nåder förklara, att Kongl. Kungörelsen den 16 Mai 1827, angående bewakande av Kronans rätt i de henne rörande rättegångar, äfwen skall tillämpas i alla synemål, då Kronan är af- eller tillträdare eller de wid synen widtagna åtgärder och beslut annorlunda röra dess rätt, med iakttagande likwäl, dels att de uti samma Kungörelse föreskrifne anmälanden hos Justitie-Kanzlern skola uti berörde mål ske hos det Embets-Werk, som har högsta inseendet öfwer bostället eller lägenheten, dels att, då mål af ifrågawarande beskaffenhet skola genom beswär fullföljas och Kronans talan således icke, i enlighet med hwad uti berörde nådiga Kungörelse afses, kan genom wad förwaras, det åligger wederbörande Krono-Ombud att, i alla de fall, då Syne-Rätts beslut gått kronan emot och tiden icke medgifwer att innhemta behörig föreskrift, målet genom besw.r hos Hof- Rätt fullfölja: ankommande det på wederbörande Embets-Werk att, i öfwerensstämmelse härmed, meddela Kronans Ombud wid syner eller utförandet af dylika mål, de närmare föreskrifter i afseende å bewakandet av Kronans rätt och talan, som kunna finnas af nöden.	null	null
1851:55 s.4	Förordning (1851:55 s.4) angående sättet för uppsägning av förbindelser, för vilka flera är ansvariga	1,851	Hafwa flera förbundit sig att, en för alla och alla för en, betala gäld och ifall förfallotid efter uppsägning beräknas; ware uppsägning, som hos endera sker, ej mot de andra gällande. Har löftesman åtagit sig annans gäld, som sin egen, må, der förfallotiden efter uppsägning jemväl beräknas skall, uppsägning, som hos endera sker, ej eller mot den andra gälla. Lag samma ware och der flera, en för alla och alla för en, ingått sådan borgen, som sagd är, för gäld, som efter uppsägning betalas bör.	null	null
1855:82 s.1	Förordning (1855:82 s.1) angående löftesmans rätt att uppsäga och betala gäld m.m.	1,855	Skall förfallotid för gäld efter uppsägning beräknas; hafwe löftesman lika rätt, som gäldenär, att uppsägning göra och gälden å förfallodagen betala. Är ej aftal om förfallotid gjordt, äge ock gäldenär eller löftesman rätt att betala när han will, ändå att borgenär det ej fordrar.	null	null
1860:49 s. 3	Kungörelse (1860:49 s.3) angående behandlingen av tvistefrågor om upphörande av åbo- och besittningsrätt till Kronohemman och lägenheter	1,860	Vi CARL, med Guds Nåde, Sveriges, Norriges, Göthes och Vendes Konung, göre veterligt: att Vi, med ändring av stadgandet i § 5 mom. 3 av Kongl. Instruktionen för Vårt och Rikes Kammar-Kollegium den 16 Februari 1838, funnit skäligt i nåder förklara, att alla tvistefrågor, huruvida åbo- och besittningsrätt till Kronohemman och lägenheter är förverkad eller eljest bör upphöra, tillkomma laga domstols handläggning och prövning; härifrån dock undantagna dylika frågor angående Kronobyggen, vilka tvister må av de förvaltande myndigheterna även framgent upptagas och prövas; skolande förstberörda föreskrift tillämpas i avseende på alla de ärenden av förevarande slag, som efter 1861 års början anhängiggöras eller vid den tiden äro på handläggning hos Våre Befallningshavande beroende; varemot dylika mål, som före innevarande års slut äro eller bliva av Läns-Styrelse avgjorda, må uti hillills vanlig ordning fullföjas.	null	null
1861:23 s.1	Reglemente (1861:23 s.1) för farten å Strömsholms kanal	1,861	Första afdelningen. Om kanalfarten. 1 § 1:o. Kanalen med dess slussar skall, då reparation eller is ej hindrar, med undantag av helgdagar samt av alla nätter från klockan sex eftermiddagen till klockan sex förmiddagen, vara tillgänglig för fartyg, båtar, pråmar och timmerflottor. Tiderna under helgdagar och under nätter från klockan sex eftermiddagen till klockan sex förmiddagen kallas övertider. De trafikerande må, med nedan nämnda förbehåll, även under dessa övertider fortsätta färden å kanalen mot skyldighet att själva erlägga till sluss- och brovaktare för varje behövlig och verkställd sluss- och broöppning en särskild avgift: för fartyg, motorbåtar eller andra farkoster av tjugufem (25) öre, samt för timmerflottor av femtio (50) öre. Under tid, då stark skymning eller mörker är rådande, skola fartyg, båtar, pråmar och andra farkoster, för att få framföras å kanalen, vara försedda med tre väl lysande lyktor, två i fören och en akterut. Timmerflottor må icke under sådan tid framföras. Sluss- och brovaktare skola om ankomsten till sluss och bro underrättas genom signalblåsning eller särskild tillsägelse. Brev (1920:849). 2:o. Alla fartyg skola, vid vite af femton riksdaler, vara försedda med åmning för och akter, som i fottal utvisar fartygets djupgående, ifrån dess minsta till dess största lastningsdjup. Hvar och en, som färdas på kanalen, vare skyldig att å densamma, ävensom vid in- och utloppet till slussar eller broar, ställa farten midt uti farvattnet, samt såväl dervid, som vid tilläggning i hamnar, och vid lastageplatser, ovillkorligen iakttaga hvad hamnreglementet bjuder samt de föreskrifter, som af kanal-tjenstemannen eller dess ombud å stället i öfrigt kunna meddelas. 3:o. Vid fartygs ankomst till sluss eller bro vare skeppare, med behörig frisedel försedd, berättigad att i den ordning § 3 föreskrifver, och då natur- eller olyckshändelse eller öfverträdelse mot detta Reglemente ej vållar hinder, blifva genomsläppt utan annat uppehåll, än det, som erfordras för tappningen och öppnandet af slussen eller bron, och hvarvid fartygets besättning alltid skall vara vid portarne behjelplig. Deremot må skeppare, dess folk eller någon annan, i slussbetjeningens frånvaro icke öppna sluss eller bro, eller i någon måtto handtera slussverket, vid vite af femton riksdaler. Vållas derigenom någon skada, straffes den felaktige enligt gällande allmänna Fridlysnings-stadga. 2 § 1:o. Skeppare vare förpligtad att i storm ej fortsätta resan på kanalen i annan händelse, än som i § 6 mom. 1 litt. e omförmäles. Sker sådant det oaktadt, åligge honom, att vid ankomsten till sluss eller bro i så god tid sakta farten och vid sluss lägga till samt göra fast fartyget, att skada vid genomgåendet ej tillfogas slussen eller bron. Uraktlåtes detta, och skada förorsakas genom försummelsen, ansvare skeppare enligt gällande Fridlysnings-stadga. Stöter fartyget vid ingåendet i slussen mot tillsluten slussport eller dess wandring, utan att skada deraf förorsakas, böte skepparen likväl tretio riksdaler. 2:o. När fartyg, med draglina i land, mötas i kanalen med sidovind, eller i lugnt väder, skall alltid det, som har draglinan på högra sidan, vara dragvägen närmast med styf lina, hvaremot det fartyg, som har linan på venstra sidan, går utanför och fäller sin lina under det andras botten; men blåser vinden längs efter eller snedt öfver kanalen, släpper alltid det fartyg efter sin lina och går utanför, som har god vind. Gå fartyg med draglina i land åt samma led, bör alltid det, som går före, hålla af så snart det upphinnes af det efterföljande, och lemna tillräckligt rum på dragvägssidan för det sistnämnda att komma förbi. Seglande fartyg eller ångfartyg skall alltid passera det fartyg, som har draglina i land, på den sidan der dragvägen icke är. 3:o. Fartyg, som icke hafva draglina i land, vare sig seglande eller ångfartyg, skola, då de mötas, alltid lemna hvarandra till venster med utrymme för fri passage, och då de gå åt samma led, skall alltid det, som upphinnes, hålla så mycket af till höger, att det efterkommande får tillräckligt utrymme att obehindradt passera på dess venstra sida. Vid de ställen å kanalen, som hafva mindre än vanlig bredd, skall alltid det fartyg, som sist ankommit, vänta till dess det, som redan ingått i den smalare kanalsträckan, först passerat; och skall för sådant ändamål vid Kolbäcks bro, Skantzens kanal och Trångforss samt Sembla kanal, der passagens krökningar hindra utsigten, från tjenligt ställe, som åt båda sidor kan ses, med signaler tillkännagifvas, från hvilket håll fartyg redan inlupit, på det sätt, att för de ifrån söder kommande fartyg uppsättes en röd, och för de ifrån norr kommande en hvit signalflagga. 3 § 1:o. Till ordnings vinnande vid slussars passerande iakttages, att då flera fartyg finnas på samma sida om sammanbyggde slussar, skall det, som ligger dem närmast, äga rätt att först passera; men om flera fartyg på en gång finnas både ofvan och nedanom dylika slussar, skall slussningen fortsättas i den började ordningen intilldess alla på samma sida om slussarne varande fartyg passerat. Vid enkel sluss deremot verkställes slussningen så, att ett fartyg går upp, då ett gått ned, alltid med iakttagande att slussningen börjar med det först ankomna fartyget. 2:o. Då flera mindre båtar samtidigt närma sig sluss, skall alltid slussningen, till undvikande af onödig vattenspillning, verkställas på en gång för så många af dem, som kunna i slussen beqvämligen inrymmas. 4 § 1:o. Lossning och lastning må, under tillsyn av kanal-tjensteman, verkställas vid de för sådant ändamål anvista lastageplatser, men af vederbörande fastighetsägare vid alla kanalens stationer, å der anvisade ställen. När lossning och lastning verkställas vid mellanliggande sjöar, åligger det skepparen att vid närmaste uppbörds-station uppgifva beloppet av det intagna godset. 2:o. Med det undantag, som jemlikt § 8 mom. 4 under vissa vilkor äger rum för passagerare-ångfartyg, får den vid slussar och broar medgifna lastning och lossning ej ske vid slussens eller brons murar, utan å det ställe derinvid, som af kanalverkets tjensteman anvisas. Fartyget bör der göras fast vid de för detta ändamål nedsatta pållare, och förbjudes, vid fem riksdalers vite, att för fastgöring nedslå pålar eller stakar på eller bakom kanalbanken. 3:o. Der lastning eller lossning vid omurad kanalbank är tillåten, iakttages, att fartyget hålles på så tillräckligt afstånd från land, att det ej vidrör kanalbanken eller skadar de derå gjorda planteringar, samt att ingen del af lasten spilles i kanalen. Uraktlåtes några af dessa föreskrifter, böte skepparen fem riksdaler och vare skyldig att låta iståndsätta det skadade samt upptaga hvad som blifvit släppt i kanalen, hvilket eljest på hans bekostnad genom slussbetjeningens försorg verkställes. 4:o. Nybyggnad eller reparation af fartyg får ej verkställas i kanalen, dess slussar, hamnar eller bassiner utan särskildt tillstånd af vederbörande tjensteman. 5:o. Fartyg må, vid vite av tretio riksdaler, icke öfver vintren uppläggas i kanalens slussar, ej heller utan vederbörande tjenstemans tillstånd i sjelfva kanalen, dess hamnar eller bassiner, och då mot erläggande af viss bestämd afgift. 6:o. Infryser fartyg under resa på en kanalsträcka, åligger det skepparen eller fartygsägaren att medelst isens sågning eller bräckning låta fortskaffa fartyget till sådant ställe, der vinterliggning kan medgifvas, vid påföljd af tretio riksdalers böter och att sådant eljest genom vederbörande kanaltjenstemans försorg varder på den tredskandes bekostnad och äfventyr verkstäldt. 5 § Fartyg af större djupgående än 4 1/2 fot eller större bredd än 17 1/2 fot få ej, utan särskildt tillstånd, passera kanalen. Ligger fartyg djupare och detta vid ankomsten till kanalen ej uppgifves, eller befinnes det under resa på kanalen vara djupare lastadt än 4 1/2 fot, böte skepparen derför tretio riksdaler och fortsätte ej resan förr, än fartyget genom lossning blifvit lättadt. 6 § 1:o. Vid vite af fem riksdaler förbjudes: a) att vid färdandet på kanalen staka fram fartyg, pråm eller flotta; b) att till fartygs afsättning i sluss eller annorstädes begagna stänger eller bärlingar, som icke äro försedde med en klump eller trissa i ändan af minst tre tums diameter; c) att utan särskildt tillstånd lossa eller lasta vid dragvägssidan å andra ställen, än der lastageplatsen är på den sidan belägen; d) att låta fartyg ligga stilla på dragvägssidan eller vid de pirer, som äro anlagda utanför sjö-slussarne på dragvägssidan, i annat fall, än under väntan på sluss- eller broöppning; e) att låta fartyg ligga stilla i sjelfva kanalen; börande äfven under inträffadt mörker eller storm närmaste hamn eller mötes-bassin alltid sökas; f) att ankra i kanalen, dess hamnar eller bassiner; g) att lägga fartyg på tvären i kanalen, eller vid tilläggningsställen låta det ligga utan fäste för och akter; h) att vid passerandet genom slussar dröja längre tid, än som för genomgången erfordras. 2:o. Sjunker fartyg i kanalen, segelleden, dess hamnar eller inlopp, eller annorstädes, så att hinder för farten deraf uppstår, åligger skepparen att fartyget genast bortskaffa, vid påföljd att sådant eljest af kanalverket, på skepparens eller redarens bekostnad, verkställes, samt att dessutom ersätta det uppehåll, som andra fartyg genom hans tredskande kan tillfogas. 7 § I afseende på trävarors flottning föreskrifves följande: 1:o. Ingen timmer- eller annan trävaruflotta får vid färdandet genom kanalen eller elfven vara större än 60 fot lång, 16 fot bred och 3 fot djup, hvarförutan flottan bör vara fullkomligt fast sammansatt, och de blockar, plankor eller bräder, som ligga ytterst, vara barkade, så att intet affall stannar i kanalen. 2:o. En sådan flotta skall vara försedd med säkra och tillräckliga linor och bärlingar samt med landgångsplankor af erforderlig längd. Den bör alltid föras af minst fyra man, hvilka öfver allt, der sådant låter sig göra, skola begagna den sidan af kanalen, der dragvägen icke är; hvarförutan iakttages, att flottan med bärlingar, fastgjorda i båda dess ändar, för och akter, hålles på sådant afstånd från kanalbanken, att densamma af flottan ej vidröres. 3:o. Flottor få för deras fortskaffning genom slussar ej uppehålla fartyg, hvilka alltid företrädesvis genomsläppas, och böra de, så vida storm eller annat hinder ej inträffar, utan uppehåll fortsätta resan genom kanallederna. 4:o. I öfrigt gälla för flottor samma stadganden, som för fartygen. 5:o. Öfverträdes någon af dessa föreskrifter, böte den felande för hvarje gång tio riksdaler. 8 § I afseende på ångfartyg, för hvars fortskaffande å kanalen maschineriet begagnas, skola, jemte hvad här ofvan blifvit för fartyg i allmänhet stadgadt, följande föreskrifter särskildt iakttagas: 1:o. Fartyget får på kanalen färdas med en hastighet af två tusen fot på sex minuter der jordbankar finnas, men i sten-kanalen samma längd på fem minuter, utom den tid, som till slussarnes passerande åtgår; ägande Kanal-direktionen att föreskrifva de åtgärder, som till kontroll derå, att den sålunda tillåtna största hastigheten icke öfverskrides, kunna erfordras. Första gången sådant öfverskridande äger rum, böte fartygets befälhafvare tio riksdaler, andra gången tjugu riksdaler och tredje gången likaledes tjugu riksdaler, hvarjemte befälhafvaren då förverkat rättighet att, sedan pågående resa blifvit fulländad, vidare föra ångfartyg på kanalen, såvida icke särskildt tillstånd dertill af Direktionen erhålles. 2:o. Vid ingående från sjö, hamn eller kanal till enkla eller sammanbyggda slussar får farten icke vara starkare, än att ångfartyget må kunna stoppas med trossar i land, utan begagnande af maschin. Vid sammanbyggda slussar må, då fartyget ur en sluss ingår i en annan, ångmaschinskraft användas för att sätta fartyget i gång, likväl ej starkare än att stoppning äfven då må kunna ske medelst trossar i land, utan maschinens anlitande till backning. Maschin får icke begagnas af ångfartyg kommande uppifrån, då de ingå uti följande slussar, nämligen: Sembla öfre sluss, Wirsbo sluss, Ramnäs öfre sluss samt öfre slussen vid Trångfors, utan böra fartygen genom draglinor på dessa ställen sakta införas uti slussen. Har hastigheten icke blifvit i rätt tid så förminskad, att stoppningen med trossar utan svårighet låter sig göra, och måste i följd deraf ångfartygets fart stannas med tillhjelp af maschin, eller är ångmaschin, emot hvad här ofvan blifvit förbjudet, begagnad vid ingående i sluss, bötes fem riksdaler. Stöter ångfartyget mot slusströskel eller port, bötes tretio riksdaler. Sker i någotdera af dessa fall skada, ansvare den felaktige enligt hvad i Fridlysnings-stadgan är föreskrifvet. 3:o. Tillfogas kanalen, dess anläggningar eller tillhörigheter eljest någon skada af ovilja eller öfverdåd, eller af oskicklighet uti maschineriets eller fartygets behandling, vare Direktionen berättigad vägra fartyget att, efter fulländad resa, färdas på kanalen till dess, genom den felandes skiljande ur rederiets tjenst, eller annorledes, anledning att befara likartad förseelse för framtiden blifvit undanröjd; åliggande det befälhafvaren, att, då fartyg, pråmar och flottor, eller sådana ställen der kanalen är under reparation eller af tillkännagifven svagare beskaffenhet, passeras, i tid sakta farten, så att någon olägenhet eller skada icke må inträffa. 4:o. Ångfartyg, som förer passagerare, må vara berättigadt, att, vid färdandet genom slussar, aflemna medhafde passagerare och gods, samt der intaga andra, dock under uttryckligt förbehåll att dervid intet dröjsmål får ske, som kan hindra andra fartyg att passera, så snart de dertill äro berättigade, äfvensom att, vid det vite Fridlysnings-stadgan bestämmer, orenlighet eller annat uppgrundningsämne icke faller i slussen. Att intaga ved eller annat brännmaterial, medan fartyg ligger i sluss, är ej tillåtet. 5:o. Ångfartyg, som uteslutande eller hufvudsakligen föra passagerare, må, under vilkor att årligen före seglationens början, och sedermera i den mån reseturerna förändras, uppgift å tiden för fartygens inträffande vid de särskilda stationerna till Kanal-direktionen aflemnas, äga företrädesrätt framför de seglande fartygen vid passerandet genom slussarne, då ångfartyget samtidigt med det seglande till sluss anländer, eller då flera fartyg på en gång vid sluss vänta på genomgång; dock så att den i § 3 mom. 1 föreskrifna ordning för upp- och nedgåendet vid sammanbyggda slussar varder iakttagen, ehvad fartyget drifves af ånga eller vind. 6:o. Kanalens tjenstemän samt andra personer, hvilka af Direktionen kunna hafva blifvit förordnade att hålla tillsyn å efterlefnaden av stadgandet angående den hastighet, hvarmed ångfartygen äga färdas å kanalen, vare berättigade att hvar och en inom det distrikt, öfver hvilket han har tillsyn, när som helst, utan afgift, medfölja på fartyget. 7:o. Öfverträdes någon af de i denna eller föregående §§ stadgade föreskrifter, dervid ansvarspåföljd icke särskildt är bestämd, bötes fem riksdaler. 9 § 1:o. Med de böter, denna afdelning av Reglementet föreskrifver, och hvilka det åligger kanalverkets tjenstemän att ovillkorligen uttaga innan fartyget får fortsätta resan, åtföljer alltid skyldigheten att ersätta kanalverket den kostnad och skada, som genom öfverträdelsen vållas. Af böterna tillfalla två tredjedelar angifvaren och en tredjedel kanalverkets pensionsfond eller fattigförsörjning. Angifvelse i egen sak medför dock icke rätt till delaktighet i böterna. 2:o. Kostnads- och skade-ersättningar utgå till det belopp, som erfordras för botandet af den timade skadan. Kan sådant icke genast verkställas, eller kostnaden derför eljest nöjaktigt utrönas, eller saknar skeppare tillgång till gäldande deraf eller af böterna, må resan likväl få fortsättas, såvida hos vederbörande kanaltjensteman ställes sådan borgen eller annan säkerhet, som denne för kanalverkets betryggande mot förlust anser nödig. 3:o. För sådana passagerare-ångfartyg, hvilka blifvit anmälda till reguliera resor på kanalen under helt seglationsår, må dock anstånd med utgifvande af böter och skade-ersättningar, utan ställande av dylik säkerhet, lemnas till den nästpåföljande resan, då belppet ovillkorligen och vid enahanda äfventyr, som här ofvan är bestämdt, skall erläggas; men har förseelsen skett under fartygets sista resa för året, och beloppet icke genast kan bestämmas eller utbekommas, äger Kanal-direktionen att om dess utbetalande vända sig till fartygets rederi, som med fartyget är kanalverket derför ansvarigt. Andra afdelningen. Om afgifternas uppbärande och kontrollerande. 10 § 1:o. Vid första uppbördsstation, der skepparen inträffar, erlägger han ovillkorligen innan resan fortsättes, i sådant mynt, som uti Kongl. Maj:ts och Kronans uppbörd emottages eller af Kanal-direktionen i öfrigt medgifves, afgiften för fartyg och last för hela den del av kanalen, han begagnat och uppgifver sig vilja begagna, och beräknas denna afgift, för fartyget efter mätebrefs, och för lasten efter fraktsedlars eller förtecknings innehåll. För sådant ändamål skall hvarje till inre fart på kanalen användt fartyg alltid medföra dubbla fraktsedlar å godset, af hvilka det ena exemplaret, jemte ett sammandrag eller märkrulla öfver hela lasten, med deruti utsatt antal fraktsedlar, på uppbörds-kontoret aflemnas. I saknad af sådant sammandrag, bör det av skepparen eller genom hans försorg upprättas, och hvarvid verkets tjenstemän kunna mot skälig ersättning anlitas, om skepparen så åstundar, dock alltid under dennes ansvarighet, att sammandraget befinnes till innehållet riktigt; och är skepparen derjemte skyldig att å uppbörds-kontoret förevisa alla de handlingar, som om lastens innehåll, till beskaffenhet och mängd, kunna lemna någon upplysning. Emot afgiftens erläggande tillställes skepparen en på tryckta blanketter i två exemplar utfärdad polett eller frisedel, hvilken, behörigen numererad, utvisar ej mindre fartygets och skepparens namn, tillika med stället, hvarifrån han kommer och dit han är destinerad, än äfven fartygets drägtighet, last och djupgående, jemte antalet af medbragta och aflemnade fraktsedlar, samt qvitterad uträkning över kanal-afgiften. 2:o. Då ett större antal mindre farkoster, såsom strömmingsbåtar m.fl., samtidigt färdas å kanalen, må så många uppföras å en och samma frisedel, under en gemensam anförare, som vid slussning kunna på en gång i sluss inrymmas. Härvid iakttages dock, att hvarje båt erhåller sitt ordnings- och frisedelsnummer, samt att kanalumgälderna icke för någon må understiga det minimibelopp, som i kanalafgifts-taxan för farten är bestämdt, i följd hvaraf det öfverskott utöver minimi-afgiften, som för en båt med större last kan komma att erläggas, icke får räknas en annan med mindre last till godo. 3:o. Den frisedel, skepparen erhållit, berättigar honom att obehindradt passera kanalen med dess slussar och broar till destinationsorten, hvarvid honom dock åligger, vid fem riksdalers vite, att frisedeln till anteckning uppvisa på alla i vägen liggande uppbörds-ställen, samt vid den sista stationen, som passeras, aflemna det ena exemplaret deraf till dervarande tjensteman, för att, till nödig kontroll å uppbörden, af honom insändas till kamrerare-kontoret. 11 § 1:o. Förekommer anledning att misstänka uppgifterna om lasten eller fartyget, äger uppbördsman rättighet att anhålla och lossa fartyget och låta behörigen uppmäta detsamma samt undersöka lasten medelst räkning, mätning eller vägning, dock så, att dylikt uppehåll ej må öfverskrida ett dygn. Befinnes dervid lasten eller fartyget vara större än uppgifvet blifvit, erlägges för sådant öfverskott, om det ej uppgår till mer än fem procent, endast enkel afgift, men tiodubbel afgift af deröfver befintligt öfverskott. Finnas uppgifterna vara riktiga, ersätter kanalverket lossningskostnaden och skadan genom uppehållet. Finnes åter öfverskott, men ej till högre belopp än fem procent, kännes kanalverket vid lossningskostnaden, men skepparen vid skadan af uppehållet; hvaremot, om öfverskottet uppgår till mer än fem procent, skepparen vidkännes både lossningskostnaden och skadan genom uppehållet. Samma rättighet, som här blifvit tillagd kanalverkets uppbördsmän att undersökning anställa, äge äfven hvarje annan verkets tjensteman, som får anledning misstänka att skepparen antingen icke riktigt uppgifvit sin last, eller under vägen intagit last, som till kanal-afgifters erläggande på behörigt ställe ej blifvit uppgifven. 2:o. Den uppbörds- eller annan tjensteman, som en dylik försnillning angifvit och utredt, erhåller hälften af den här ofvan utsatta tiodubbla afgiften, och kanalverket den andra hälften. 3:o. Hvad skeppare genom en dylik undersökning finnes skyldig erlägga, skall, likasom sjelfva kanal-afgiften, betalas innan resan får fortsättas; tjenstemannen dock obetaget, att, till undvikande af fartygets uppehåll, i händelse af bristande liqvid å skepparens sida, lossa och under kanalverkets vård, på ägarens äfventyr i afseende på varans möjliga försämring, förvara den öfverskjutande varuqvantiteten, eller så stor del deraf, han anser motsvara ersättningsbeloppet och kanal-afgiften; börande nämnde varuqvantitet, derest inom två månaders förlopp ingen liqvid sker, försäljas på offentlig auktion, hvarom annons bör ibland länets allmänna kungörelser och i rikets officiella tidning, minst 14 dagar före auktionsdagen, intagas. Stannar deremot sjelfva fartyget till säkerhet för liqviden, skall det för skepparens räkning, under kanalverkets vård, qvarhållas i sex månader, hvarefter, om liqvid derförinnan ej skett, detsamma, på enahanda sätt, som för qvarhållet gods här blifvit sagdt, på öppen auktion utbjudes och försäljes. Om vid sådan försäljning något öfverskott uppkommer, skall detsamma under två månader från auktionsdagen af kanalverket hållas skepparen tillhanda, men, om detsamma icke inom nämnde tid blifvit af honom uttaget, derefter i länets ränteri för hans räkning insättas. 4:o. Skulle sådan försnillning, som här ofvan är antydd, upptäckas sedan fartyget passerat kanalen, antingen der lasten lossas eller annorstädes, vare skepparen till samma ansvar förfallen, och skall då den tiodubbla afgiften sålunda fördelas, att angifvaren erhåller nio tiondedelar och kanalverket återstoden. I afseende å godtgörelsen af denna afgift förfares på enahanda sätt, som i ofvan anförda fall; dock så, att om lasten redan skulle vara ur fartyget bortförd, fartyget ensamt ansvarar för afgiften och i sådant ändamål qvarhålles till dess liqviden blifvit uppgjord; och må Kanal-direktionen, för vinnande af noggrannare kontroller å uppgift angående fartygs drägtighet och last, i detta afseende med vederbörande myndighet öfverenskomma om biträde för vinnande af detta ändamål. 12 § Kanalverket blifve skeppare och godsägare ansvarigt för den kostnads- och skade-ersättning, som dem lagligen tilldömes, derest deras fartyg eller gods af verkets tjenstemän i oträngdt mål uppehålles. Tredje afdelningen. Om återbäring och afkortning af erlagde afgifter till kanalverket. 13 § Den, som betalt för en längre kanalsträcka på en gång, men lossar en del, eller hela sin last, innan han kommer till bestämd ort, och deröfver företer bevis från uppbördsmannen för det distrikt, inom hvilket lossningen skett, erhåller å samma ställe, der liqviden är gjord, återbäring af hvad han öfverbetalt. 14 § Den som visar sig, i följd af orätt beräkning, hafva erlagt högre afgifter, än han efter kanaltaxan och detta Reglemente bort betala, återfår skilnaden på samma ställe, der nämnde afgifter blifvit uppburne. 15 § All rättighet till de i denna afdelning bestämda återbäringar och afkortningar förfaller dock, då ej derom göres anmälan inom sex månader efter erläggandet af den afgift, å hvilken återbäring eller afkortning sökes. Fjerde afdelningen. Särskilda föreskrifter. 16 § På alla uppbördskontor och stationer skall, vid vite af fem riksdaler för vederbörande tjensteman, detta Reglemente, jemte gällande kanalafgifts-taxa och allmänna fridlysnings-stadga, vara å väggen anslaget till allmän kännedom; och skola äfvenledes tryckta exemplar häraf, mot billig betalning, som å exemplaren bör finnas utsatt, vara att tillgå på alla uppbördskontoren. 17 § Detta Reglemente skall, i stället för de af Kongl. Maj:t under den 14 Februari 1821 i nåder fastställda regler för farten genom Strömsholms kanal, samt de deruti sedermera gjorda tillägg och ändringar, tjena till efterrättelse från och med seglationstidens början år 1861.	null	null
1861:29 s. 1	Kungörelse (1861:29 s.1) angående försäljning till skatte av de Danviks hospital tillhöriga, med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter	1,861	/Författningens text finns bara i tryckt version/	null	null
1863:83 s.6	Kungörelse (1863:83 s.6) angående ändring i föreskrifterna om kronoombuds förordnande att närvara vid vissa allmänna förrättningar	1,863	Wi Carl, med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Götes och Wendes Konung, göre weterligt: att, enär wid rättegångar, syner och andra förrättningar, som angå till ecklesiastik- eller militiestaten anslagen jord, eller dermed förenade rättigheter och skyldigheter, tillräcklig trygghet för bewakandet af det allmännas rätt bör kunna winnas genom närwaro af endast /k/ ett /-k/ allmänt ombud, Wi, med ändring af stadgandet i 34 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 om Kronofullmägtigs förordnande för wissa uppgifna fall, äfwensom af de särskilda föreskrifter, som i öfwerensstämmelse dermed hittills warit gällande, funnit godt att, i anledning af gjord framställning, och i enlighet Rikets Ständers uttalade åsigt i ämnet, härmed i nåder stadga, att i allmänhet endast Konsiistorii- eller Regements- fullmägtig bör förordnas att närwara wid rättegångar, syner och förrättningar af ofwannämnda beskaffenhet, der icke, på grund af särskilda förhållanden, äfwen Kronofullmägtigs beordrande kan anses af omständigheterna påkalladt, kommande för så wäl ombudet som den myndighet, hwilken detsamma förordnat, föreskrifterna uti Kongl. Kungörelsen den 16 Maj 1827 att i tillämpliga delar blifwa gällande.	null	null
1864:11 s. 101	Kungl. Maj:ts förordning (1864:11 s.101) om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall	1,864	Enligt 14 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken skall 16 § 6 punkten förordningen (1864:11 s. 101) alltjämt äga tillämpning i dess lydelse vid brottsbalkens ikraftträdande. 16 § 6 punkten förordningen den 16 febr. 1864 är av följande lydelse: Ingen må självvilligt taga åter det han vidkännes, evad det är från honom stulet, eller han det tappat haver; utan lite befallningshavanden eller domaren därom till: dock må han det återtaga av den, som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma, eller där stulet gods å färsk gärning finnes. I punkt 3 övergångsbestämmelserna till lagen (1942:378) om ändring i vissa delar av strafflagen föreskrivs följande. I stället för vad 16 § punkt 6 förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall innehåller om rätt att återtaga stulet gods å färsk gärning skall gälla, att varje besittningsförhållande som någon utan rätt rubbat må å färsk gärning återställas av en vars besittning rubbats eller som är i hans ställe. Lag (1942:378).	null	null
1866:37 s.1	Riddarhusordning (1866:37 s.1)	1,866	§ 1 Sveriges ridderskap och adel utgöres av de grevliga, friherrliga och adliga ätter, som på riddarhuset äro introducerade; dock, vad angår de efter den 6 juni 1809 tillkomna ätter, med den inskränkning som följer av § 37 i den numera upphävda regeringsformen av samma dag. Varje ätt äger efter den vid 1809 års riksdag stadgade nummerföljd säte och stämma på riddarhuset i enlighet med vad här nedan föreskrives. Förordning (1977:1142). § 2 Har upphört att gälla genom förordning (1977:1142). § 3 Alla de kommendörsätter, vilka tillkommit före den 6 juni 1809, bibehålla det högre säte å riddarhuset de innehade då denna riddarhusordning i sin ursprungliga lydelse trädde i kraft. Förordning (1977:1142). § 4 Stamfader för en ätt är den, som till samma ätts värdighet först upphöjd blivit, och ätteman var och en, som därav sedermera är lagligen delaktig vorden och som själv ej innehar högre värdighet på riddarhuset. Huvudman är stamfadern och efter honom äldste ättemannen av den ättegren, som i varje led varit äldre än någon av de övriga levande grenarna av ätten. Äldre ätteman är den, som förr, och yngre ätteman den, som senare kan ärva huvudmannarätten. Kungörelse (1917:131). § 5 Mom. 1 En var till myndig ålder kommen adelsman, som är mantalsskriven i riket, är skyldig att varje år, under vilket han taxeras till statlig eller kommunal inkomstskatt erlägga den avgift - riddarhuskapitationsavgift - som för riddarhusets underhåll och därmed sammanhängande ändamål kan varda av ridderskapet och adeln beslutad. Avgiften skall erläggas före årets slut. Lag (2003:178). Mom. 2 Befrielse från erläggande av kapitationsavgift må, då särskilda omständigheter föreligga, medgivas av riddarhusdirektionen. Förordning (1977:1142). § 6 Ridderskapet och adeln skall sammanträda å riddarhuset till lagtima adelsmöte vart tredje år den tredje lördagen i februari. Skulle ridderskapet och adelns sammanträdande å annan tid, än nu sagt är, av riddarhusdirektionen anses nödvändigt för avgörande av något ärende, som ej tål uppskov, skall urtima adelsmöte äga rum å dag, som av direktionen bestämmes samt i allmänna tidningarna sist trettio dagar före den utsatta dagen kungöres; därvid tillika bör uppgivas det eller de ärenden, som föranlett ridderskapet och adelns sammankallande. Lag (2003:178). § 7 Vid adelsmöte äger huvudman, som sig vid den i § 12 första stycket omförmälda anteckning anmäler, rätt att säte och stämma för ätten intaga och, där huvudman sig icke infinner, ätteman med företräde för den, bland flera, som är huvudmannarätten närmast. Har icke heller ätteman sig anmält, må säte för ätten intagas av den, som därtill blivit befullmäktigad av huvudman eller den hans rätt, på sätt här nedan förordnas, utövar. Under loppet av adelsmöte vare huvudman, ätteman eller fullmäktig, som sig först anmäler, berättigad att säte för ätten intaga, och, där de sig på en gång anmäla, huvudman framför ätteman, äldre ätteman framför yngre samt ätteman framför fullmäktig. Förordning (1977:1142). § 8 För rättighet att uti adelsmöte deltaga erfordras att hava uppnått 21 års ålder samt vara svensk medborgare och äga hemvist här i riket. Svensk medborgare, som ej här äger hemvist, må dock deltaga i adelsmöte sedan han erlagt kapitationsavgift för de tre närmast föregående åren. Förordning (1977:1142). § 9 Från utövning av rättighet att i adelsmöte deltaga äro uteslutna: 1:o) den, som är omyndigförklarad; 2:o) den, som häftar för ogulden kapitationsavgift för något av de tre närmast före mötet förflutna åren; och 3:o) den, som enligt § 5 mom. 3 åtnjuter befrielse från erläggande av kapitationsavgift. Säte och stämma må ej heller tillkomma den vars ätteledning från stamfadern ej av riddarhusets genealogiska tabeller tydligen utvisas eller, där dessa befinnas bristfälliga, ej styrkas kan. Förordning (1977:1142). § 10 Huvudman, som själv är berättigad att säte och stämma å riddarhuset intaga, må kunna därtill annan adelsman för ätten skriftligen befullmäktiga. Är åter huvudman, enligt vad nu sagt är, ej till utgivande av fullmakt behörig, då inträder för tillfället närmaste ätteman, för vilken något av ovannämnda hinder icke möter, i huvudmannens ställe att fullmakt för ätten utfärda. Förordning (1977:1142). § 11 Bänkarne i Riddarhussalen numereras så, att första bänken blifwer den främsta till höger om ordförandens plats, andra den främsta till wenster, tredje den andra till höger o.s.w. Wid början af hwarje Adelsmöte bestämmas alla lefwande ätters säten å Riddarhuset, så att de främste intaga första bänken, de derefter följande andra o.s.w. § 12 Adelsman, som uti Adelsmöte will taga del och, enligt hwad här ofwan sägs, är dertill berättigad, bör för sådant ändamål sig personligen anmäla wid den anledning, som efter upprop inför Riddarhus-Direktionen skall ega rum å den för mötets början bestämda dag. Prövningen av gjord anmälan tillkommer härvid riddarhusdirektionen. Uppstå skiljaktiga meningar, avgöra de flesta rösterna, men äro för särskilda meningar lika många röster, gäller den, som biträtts av ordföranden vid sammanträdet. Möter för adelsman, som sig sålunda anmält, icke något hinder att säte och stämma på riddarhuset under mötet intaga, varde hans namn och värdighet antecknad uti en för sådant ändamål inrättad uppropslista och honom tillställd en med riddarhusets sigill påtryckt polett med påskrift av ättens nummer och namn, den antecknades förnamn samt nummer på den bänk, varest säte för ätten är anordnat. Under loppet af Adelsmöte må anteckning jemwäl werkställas och polletter utdelas af Riddarhus-Utskottet, hwilket den i nästföregående moment omförmälda pröfning då tillkommer; börande nämnda Utskott för sådant ändamål sammanträda en half timma före början af hwarje Ridderskapet och Adelns sammanträde. Kungörelse (1947:668). § 13 Har ätteman i behörig ordning antecknad blifwit, ege i sådant fall hufwudman rättighet att, på grund af behörig fullmakt, säte för annan ätt intaga. Har hufwudman fullmakt utgifwit, ware han för det Adelsmötet skiljd från rättigheten att deruti taga del, så framt icke fullmäktig aflidit, sin rätt förlorat eller sin pollett till Riddarhus-Utskottet återlemnat. Dör den, som fullmakt utgifwit, eller blifwer han nämnda rättighet förlustig, lemne fullmäktig det säte, han på grund af samma fullmakt innehaft. § 14 Uppwisas wid en och samma anteckning twå eller flera fullmakter för samma ätt, warde alla, ehuru af behörig man utgifne, ogillade. Anmälas sådana fullmakter wid olika anteckningar, gälle den som först uppwisad blifwit. § 15 Den hwilkens anhållan om pollett icke blifwit bewiljad eller som anser sig ega anledning klaga deröfwer, att pollett blifwit obehörigen utlemnad, ware berättigad, om han det äskar, att få förhållandet genom Ordföranden i Riddarhus-Direktionen eller Riddarhus-Utskottet anmäldt wid först inträffande sammanträde hos Ridderskapet och Adeln, på hwars afgörande frågan beror. § 16 Sedan anteckning av deltagare i adelsmötet skett enligt § 12 första stycket, skall adelsmötet förklaras öppnat samt val av ordförande och vice ordförande under mötet förrättas. Därvid föres ordet av den främste närvarande ledamoten av ridderskapet och adeln. Förordning (1977:1142). § 17 Sedan ordförandeval förrättats, skall ridderskapet och adeln på öppningssammanträdet utse ett utskott om sexton ledamöter, vilket det åligger att meddela yttrande ej mindre över de ärenden, som av ridderskapet och adeln till detsamma överlämnas, än även över den berättelse, som vid varje lagtima adelsmöte skall av riddarhusdirektionen till ridderskapet och adeln avlämnas angående förvaltningen av riddarhus- och adliga jungfrustiftsärendena, riddarhuskassan, adliga kadettskolefonden samt övriga under direktionens styrelse ställda kassor, donationer och legater. Detta utskott skall ock överse och granska direktionens förvaltning, taga kännedom om de berättelser, som avgivits av de utav ridderskapet och adeln utsedda revisorerna angående de av dem förrättade revisioner av de hos direktionen över riddarhusets kassor och fonder förda räkenskaper, samt över allt detta meddela utlåtande, innefattande jämväl förslag till de förändringar, vilka utskottet i något avseende kan finna nödiga, ävensom yttrande, huruvida riddarhusdirektionen sina åligganden rätteligen fullgjort. Detta utskott, som benämnes riddarhusutskottet, äger även att, på sätt i § 12 förmäles, utlämna polletter till dem, som under loppet av adelsmötena anmäla sig till anteckning. Utskottet är beslutfört, om minst åtta ledamöter är närvarande och såvitt möjligt samtliga ledamöter beretts tillfälle att deltaga i utskottets beslut. Som utskottets beslut gäller den mening för vilken mer än hälften av de närvarande rösta eller, vid lika röstetal, den mening som biträdes av ordföranden. Är utskottet icke fulltaligt, skola de som rösta för beslutet dock vara minst sex. Skulle ridderskapet och adeln anse nödigt att för särskild behandling av någon eller några frågor annat utskott tillsätta, må sådant även kunna ske. Utskott väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Intill dess berörda val skett, föres ordet av den främste närvarande ledamoten. Vid utskotts sammanträden skall föras protokoll. Ledamot äger få avvikande mening antecknad till protokollet. Förordning (1977:1142). § 18 Kallelse till annat ridderskapet och adelns sammanträde än öppningssammanträdet utfärdas av ordföranden. Kallelsen skall anslås i riddarhuset minst en vecka i förväg, med angivande av de ärenden som skola förekomma på sammanträdet. Ridderskapet och adeln kan besluta att sammanträde, vid vilket behandlingen av angivna ärenden av tidsskäl eller annan anledning ej kunnat slutföras på den utsatta dagen, skall fortsätta en senare dag. Meddelande härom skall genast anslås i riddarhuset. Förordning (1977:1142). § 19 Ordföranden åligger att leda ridderskapet och adelns sammanträden och sålunda att föredraga ärendena, att upptaga, reda och framställa de yttrade meningarna, att göra proposition för besluts fattande och att vidmakthålla ordning vid sammanträdena allt efter vad i denna riddarhusordning är föreskrivet eller kan varda överenskommet och belutat; ej må han kunna utan ståndets samtycke ett sammanträde upplösa. Ordföranden äger ej att uti överläggningarna och besluten deltaga. Förordning (1977:1142). § 20 Varje ledamot äger att från talarstolen eller från sin plats i riddarhussalen tala och yttra sig i alla de frågor, som under överläggning komma. En var yttrar sig i den ordning, han därtill sig anmält och uppropad bliver. Ingen må tillåta sig personligen förolämpande uttryck; sker det, äger ståndet pröva, huruvida den ledamot, som sålunda sig förgått, må av ordföranden erhålla tjänlig föreställning och varning. Förordning (1977:1142). § 21 Utom de i § 15 omförmälda frågor, ävensom sådana, vilka angå arbetssättet, må till överläggning och beslut hos ridderskapet och adeln förekomma: vid lagtima adelsmöte: 1:o) frågor, som föranledas av den utav riddarhusdirektionen avgivna berättelse angående förvaltningen av riddarhus- och adliga stiftsärendena ävensom revisorernas berättelser, så ock framställningar, vilka i övrigt må av riddarhusdirektionen göras angående nämnda samt andra därmed sammanhang ägande ärenden; 2:o) riddarhusutskottets eller särskilt tillsatt utskotts utlåtande och förslag enligt vad i § 17 säges; och 3:o) motion, som av någon ledamot väckes angående ej mindre förenämnda ärenden än även frågor, som avse dels förslag till ändring i denna riddarhusordning, dels vad i övrigt till ridderskapet och adelns gemensamma angelägenheter är att hänföra; samt å urtima adelsmöte: allenast det eller de ärenden, som föranlett ridderskapet och adelns sammankallande. Lag (2003:178). § 22 Motion må ej väckas under längre tid än till och med den sjätte dagen efter öppningssammanträdet, så framt den ej av något fattat beslut eller annan under adelsmöte inträffad tilldragelse omedelbarligen föranledes. Motion skall vara skriftligen avfattad; och må i en skrift ej flera mål av olika beskaffenhet sammanföras. Efter öppningssammanträdet väckes motion genom att motionsskriften ingives till riddarhuskansliet. Förordning (1977:1142). § 23 Frågor, vilka föranledas av riddarhusdirektionens förenämnda berättelse eller i övrigt av direktionen till ridderskapet och adeln hemställas, så ock frågor, vartill revisorernas berättelser giva anledning eller varom motion blivit väckt, må ej till avgörande företagas, innan utskott däröver sig yttrat. Efter öppningssammanträdet äger adelsmötets ordförande att på ridderskapet och adelns vägnar besluta om remiss till utskott. Finnes motion såsom för sent väckt ej föranleda remiss, äger motionären vid nästkommande sammanträde med ridderskapet och adeln påkalla ståndets beslut huruvida remiss skall ske. Lag (2003:178). § 24 När utskott avgivit utlåtande, skall meddelande därom anslås i riddarhuset, med angivande att utlåtandet finnes tillgängligt på riddarhuskansliet. Vad nu sagts gäller även avvikande mening, som antecknats i utskottets protokoll. Ärendet får företagas till avgörande tidigast en vecka efter det anslaget skett. Förordning (1977:1142). § 25 När ärende till afgörande förekommer, bör Ordföranden, sedan, på framställning af honom, öfwerläggningen förklarats slutad, till Ståndet göra proposition, så affattad, att den kan med ja eller nej beswaras. Ordföranden tillkännagifwer, huru efter hans uppfattning swaret utfallit; och skall derwid bero, derest icke omröstning begäres, hwilken då, efter förut uppgjord och justerad proposition, samt kontraproposition, straxt derefter skall werkställas med tryckta och omärkta, enkla, slutna och hoprullade sedlar; och må proposition ej göras, om det voteras skall, ej eller votering derom tillåtas. Före öppnandet af sedlarne skall uti frågor, som genom enkel röstöfwervigt afgöras, en sedel förseglad afläggas för att, derest rösterna utfalla lika, bestämma beslutet. Likaledes skola alla wal werkställas med enkla och slutna sedlar, fria från all twetydighet i anseende till personernas namn äfwensom från oriktighet i anseende till deras antal. Der twå eller flera erhållit lika många röster, skiljes dem emellan genom lottning. § 26 I frågor, som angå förslag till ändring i denna riddarhusordning eller bestämmande av kapitationsavgiften till högre belopp än det senast beslutade eller ock avse avhändande eller användande av riddarhusets tomt eller därå befintliga byggnader, erfordras för bifall till vad i avseende därå är föreslaget två tredjedelar av de avgivna rösterna. Förordning (1977:1142). § 27 Under hwarje Adelsmöte skall ett fullständigt diarium öfwer alla wid detsamma förekommande ärenden föras och i Riddarhuskansliet wara att tillgå. För hwarje sammanträde uppgöres en föredragningslista, hwaraf en afskrift bör wara i Riddarhussalen uppsatt, derå alla förändringar i föredragnings-ordningen, hwarom Ståndet må öfwerenskomma, genast skola anmärkas. § 28 Protokollet wid sammanträdena skall i korthet angifwa hwarje föredraget ärendes beskaffenhet och det deraf föranledda beslut samt, der omröstning egt rum, uppgift om, huru många röstat för eller emot. I protokollet må muntliga yttranden icke inflyta, derest icke i någon fråga af större wigt Ridderskapet och Adeln annorlunda beslutar; dock eger ledamot, som wid ett besluts fattande tillhört minoriteten, rätt att få sådant till protokollet antecknadt; äfwensom det står hwarje ledamot öppet att senast wid protokollets justering skriftligen anföra de skäl, på hwilka han sin mening stödjer. Sådana anföranden skola såsom bilagor åtfölja protokollet. Det wid ett sammanträde förda protokoll skall wid början af det nästföljande justeras. § 29 Wid wal och voteringar skall upprop ske efter anteckningslistan. De som till en och samma bänk höra träda inom skranket, när deras bänknummer uppropas; och en hwar framlägge wid upprop af dess namn sin wal- eller voteringssedel på det pappersark, som hålles af Ordföranden eller en ledamot wid bordet. Ordföranden eller den hans ställe företräder anmode sex ledamöter af Ridderskapet och Adeln att jemte honom wid bordet sitta för att wid wal- och voterings-sedlarnes öppnande och granskande biträda samt deröfwer föra protokoll. § 30 Vid varje lagtima adelsmöte utser ridderskapet och adeln efter förslag av riddarhusutskottet en riddarhusdirektion, bestående av ordförande, vice ordförande och ytterligare fem ledamöter, jämte tre suppleanter. Direktionen besörjer och förvaltar riddarhusets angelägenheter enligt utfärdad instruktion, som även innehåller föreskrifter för riddarhusets tjänstemän. Likaledes utser vid varje lagtima adelsmöte ridderskapet och adeln efter förslag av riddarhusutskottet tre revisorer och tre suppleanter för dem att årligen överse och granska de hos direktionen under nästföregående år förda räkenskaper över de under direktionens styrelse ställda kassor och fonder ävensom att förrätta inventering av riddarhusets låne- och säkerhetshandlingar. En av revisorerna och en av suppleanterna skall vara auktoriserad revisor. Slutligen utser vid varje lagtima adelsmöte ridderskapet och adeln efter förslag av riddarhusutskottet för tiden intill nästa lagtima adelsmötes början en valnämnd, bestående av ordförande, en förste och en andre vice ordförande samt ytterligare åtta ledamöter. Nämnden skall enligt närmare bestämmelser förbereda de val som skola äga rum vid adelsmötets början. Förordning (1977:1142). § 31 Har upphävts genom förordning (1977:1142). § 32 Har upphävts genom förordning (1977:1142). § 33 Har upphävts lag (2003:178). Övergångsbestämmelser 1977:1142 Övergångsbestämmelsen har upphävts genom lag (2003:178).	null	null
1866:53 s.3	null	1,866	null	1861:23 s.1	null
1867:9 s.7	Kammarkollegiets Kungörelse (1867:9 s.7) angående landgille och städja för vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge	1,867		null	null
1870:10 s. 1	Kammarkollegiets Kungörelse (1870:10 s.1) angående upprättande av nya jordeböcker	1,870	/Författningens text finns bara i tryckt version/	null	null

End of preview. Expand in Data Studio

Open SFS

Open SFS is a dataset gathering the content of the Swedish code of statutes (svensk författningssamling). It consists of all the legal Swedish texts in their text version with metadata, as well as the official PDF version when available.

This data is gathered from various sources using a script, also available on Github.

What data is in the dataset

The goal of this dataset is to gather as much high-quality data as possible from the Swedish code of statutes in a format that is easy to reuse.

Today, the Swedish code of statutes is available in various forms on several different websites:

All the laws (lag) and regulations (förordning) are available in text version with basic metadata on a portal of the government chancellery rkrattsbaser.gov.se. The data in the dataset is extracted from the beta version since it uses a modern API (Elasticsearch's proxy API). This portal only provides the most recent version of the texts, it does not have the original versions nor the content of the laws and regulations that modify existing texts (ändringsförfattningar).
Original versions of the texts are available in PDF format (both main texts and modifying regulations): a. from 1998:306 to 2018:159 at rkrattsdb.gov.se b. from 2018:160 to now at svenskforfattningssamling.se

In addition to these official sources, more data can be accessed from unofficial sources:

Lagen.nu has a sparsely documented API to acess the laws and regulations in both JSON and XHTML. The texts have been slightly reformated so they have a better structure than the versions found in (1). Modifications are not available.
Lagboken.se has no API but contains all the final versions of the texts as well as PDF versions of all texts and modifying texts. Before 1993, PDF versions are scanned from the yearly book versions of the legislation. From 1993 to 1998, they are digital PDFs with the same format as those found at (2a).

For now, the content in the dataset consists of texts and metadata from (1) and PDF documents from 1993 when available from (2a), (2b) and (4).

Downloads last month: 9

Size of the auto-converted Parquet files (First 5GB):

4.22 GB

Number of rows (First 5GB):

75,553

Estimated number of rows:

75,551